Dag 10, Kolibrier och hängbroar, Selvatura Adventure Park

Det är fint att ha regnkläder, även när man är i Costa Rica. Om man ska ut i REGN-skogen till exempel. Vilket vi skulle idag, och ja vi hade regnkläder som vi fick mycket god användning för. Däremot hade vi inte regnskydd på våra ryggsäckar, och dom är därmed fortfarande blöta så här på kvällen.

Här i området finns det ett ställe som heter Selvatura Adventure Park, och det är ett jättestort ställe där man kan göra allt möjligt som vi turister kommer just upp till Monteverde för att göra; Åka zipline, vandra i regnskog och molnskog, se kolibrier, insekter, fjärilar och ödlor och säkert en massa andra grejer. Men jag gillar inte när en stor aktör gör för mycket business och tar från de små, så vi har spritt våra gracer lite och gjorde ju tex fjärilstur häromdagen på ett mindre ställe. Åka zipline var (tyvärr) inte heller aktuellt, för alla i familjen var inte lika entusiastiska, och om det kostar $50 att åka turen så ska det banne mig till att alla som åker vill.

Men alla ville gå hängbroarna, och dom verkade vara störst och högst i Selvatura Park, så då fick det bli det. I regnet. Bitvis ösregn faktiskt. Vi försökte hänga i presentshopen så länge som möjligt för att vänta ut regnet, men så kontemplerade vi en stund över begreppet REGNskog och tänkte att det kanske var lika bra att ge sig ut.

Först ut var den lilla kolibriparken, där dom hänger ut behållare med sockerlösning som lockar till sig kolibrier för oss turister att fotografera. Jag är inte helt säker på att jag gillar det där med sockerlösning – är det inte meningen att dom ska ha nektaren till något; sockerlösning gör väl ingen kolibri glad (eller någon annan heller för den delen)?

Men med de moraliska aspekterna satta åt sidan var det jättekul att se på de små fåglarna. Och försöka fota dom, för DET var inte det enklaste. Här är resultaten av mina tappra försök:

Jag har ingen aning om vad dom heter ärligt talat, det fanns en affisch som var stor och tydlig men så solblekt att färgerna inte direkt gav någon ledtråd som var till någon hjälp.

Uppe i trädtopparna på hängbroarna är det vackert. Molnskogen driver in och ut och det varierar från klart till fullständig dimma.

Jag hade gärna lagt upp fler bilder här, men internetuppkopplingen är så sjukt dålig just nu så det går inte tyvärr. Kanske en annan dag….

Dag 9, Sustainable Farmer for a Day

Ja det här var min utsikt kl 7 i morse, hur var din?!

Vi var uppe norr om Santa Elena idag för att vara lantbrukare för en dag. Jag satt häromdagen och surfade på Airbnb för att se vad man kunde göra i området och hittade ”Be a sustainable farmer for a day”, frågade alla om dom inte tyckte det skulle vara kul (-”VISST hade det varit roligt??!!!!”) och ingen vågade säga emot. Tur för dom, för det var toppen!

Frukost kl 07 på Finca Paradiso; Pinto (bönor och ris), ägg för de som ville ha det, ost gjord på gården, bröd och kaffe. Känt koncept. Sen ner och mocka skit i gris/kalv/vaktel/kyckling-huset, under överinseende från dottern i huset, Carolina.

Adam fick en ny kompis i grisen som var där; en stor, svart en som hette Jefe, ”Boss”, och som Oskar inte kunde se ögonen på trots tre olika besök då han undersökte det rynkiga grisansiktet noga noga. Ska väl erkänna att jag inte såg själva ögonen jag heller, men ögonfransarna var ändå rätt tydliga och jag tror det finns anledning att anta att ögonen var strax därunder.

Med mätta djur i rena boningar var det dags att utfordra de 200 (!) Tilapia-fiskarna som dom hade i en damm som var obetydligt större än ett badkar. Säger inget mer om det.

Fler leaf-cutting ants också, värsta motorvägen längs kanten på badkaret.

Skillnaden mellan dom igår och dom idag var att dom idag var lite mer arbetsvilliga och de flesta bar blad eller annat dom hittat längs vägen. Några få var projektledare som bara gick fram och tillbaka, men inte alls lika många som igår.

Vi rensade ogräs i växthuset (nate/våtarv finns här i Costa Rica också), fick fnissa åt de andra gästerna som kom som var Costa Ricaner från San José och väl aldrig sett en växande grönsak i hela sitt liv (”Å är det koriander? Titta så här växer gurkor!! Fantastiskt!!”), SÅ skönt att för en kort stund känna sig smart och erfaren….

Sen planterade vi en ny häck av blommor som kolibrier gillar. Begreppet ”Plantera” skiljer sig något från det man är van vid i Skandinavien och består mer i att sticka ner en pinne från en buske i ett hål i marken och så kommer den ta sig och om ett halvår är det en tät häck där.

Ganska långt ifrån den skandinaviska cykeln så, vattna, gallra, försöka få dom att överleva, misslyckas, plantera om, hoppas på en bra sommar och så vidare till fullbordat misslyckande.

Anyway, så småningom var det lunch, och den fick vi hjälpa till att laga själva. Barnen bakade fikabröd och vi vuxna beredde grönsaker som husmor sen tillagade på vedspisen.

Jag fick på min lott en särdeles intressant grönsak som såg ut som en svårt förvuxen avokado utanpå och som man tog bort skalet på. Då blev det ett slemmigt hölje runt den som satte sig fast på händerna och gick banne mig inte att få bort, så nu så här 8 timmar senare har jag fortfarande en hinna av något stelt på mina händer. Men det gick alldeles utmärkt att äta grönsaken i fråga. Vad den nu hette.

 

Dagens lunch; Bönor (of course), ris (of course), kyckling-och potatisgryta (inte särskilt vego I know men jag väljer mina strider) och så den där grönsaken som jag fintärnade och hon gjorde en god gryta av.

Nyttigt och gott, och allt var odlat och uppfött på gården. Well, inte riset gissar jag, men allt det andra.

Att dricka till: Jättegod och läskande dryck som bestod av vatten, citron och ungefär en näve socker per kanna. Kanske inte det nyttigaste precis, men ungarna älskar det (nähä?!) och det är väldigt gott även för vuxna.

Dagens katastrof: Inget kaffe på maten – kaffelandet Costa Rica??!! Jag tror jag är kränkt.

Nä ut i buskarna igen och gå på tur i skogen, sen mjölka kor, fika och så hem till vårt hostel igen.

En väldigt trevlig dag som jag absolut kan rekommendera till andra som har vägarna förbi Santa Elena!

 

 

 

 

Dag 8, Kaffe, kakao och socker

Jag är den enda i familjen som dricker kaffe, så att alla skulle gå på kaffetur bara för min skull kändes både slösaktigt med tid, kraft och pengar. Men TÄNK att någon redan tänkt på den situationen, och bakat ihop en tur där det finns något för alla – kaffe, choklad och socker, vilken vinnare!

Vi var på La Trapiche, strax norr om Santa Elena, på en tvåtimmarstur där vi skulle gå igenom alla tre typerna av plantage. Låt vara att det enda dom producerar kommersiellt är kaffe, det andra är för att visa upp för turister eftersom det är för högt upp och för kallt för att ha industriell produktion. Men vi låtsas inte om det, utan tänker att vi tar oss igenom landskap av sockerbetor och kakaoplantor, och alltid lär man sig något.

Som till exempel att bönorna är röda när dom är mogna, inte gröna – kanske inte den nyaste av kunskap men likväl…

Men det vi (jag) inte visste var att alla kaffebuskar har tre sorters bönor på sig – såna som sitter ihop i ett som en ärta (beapeans), dom som är två halvor som sitter ihop, och dom som är tredelade (istället för tvådelade).

Dom här olikheterna i form gör att dom måste sorteras mödosamt för att rostningsprocessen ska bli så lik som möjligt för alla tre, för en peabean kan rosta längre än en tredelad och då blir de tredelade brända och allt blir blä med kaffet (= min tolkning, inte guidens ord).

En lång process helt enkelt.

Deras kafferost som de hade där var väldigt lik den som Steinar och hans kille hade på sin kaffekedja Kaffebrenneriet i Oslo, i fiket på Grønlandsleiret.

Dom var passionerade kaffeälskare som anno dazumal bott i USA några år och tröttnat på livet där och ville hem till Oslo igen, men hade fått med sig kärleken till kaffe (hur man nu kan få den av att dricka amerikanskt kaffe…men det var vad Steinar sa iallafall), tyckte kaffeutbudet i Oslo var mer än magert och startade Kaffebrenneriet som är Oslos Starbucks. Typ. En riktig framgångssaga, och med två personer som älskar kaffe så mycket att dom köpt en brännerimaskin och ska rosta sitt eget kaffe.

 

Nästan mer intressant var framställningen av kakao.

Bönorna är gröna tills de är mogna, vilket är gulorangea, röda eller lilaaktiga beroende på sort.

Ganska stora (fascinerande hur många i vår guidegrupp som aldrig hade sett en kakaoböna IRL förut eller på bild, och inte hade en aning om vad det var dom tittade på förrän guiden sa det).

De mogna frukterna plockar man (obviously; svårt att få ut någon kakao annars) och plockar ut de slemmiga, stora fröna.

Och DOM hade aldrig jag sett IRL så det var en nyhet för mig hur det såg ut egentligen. Och framför allt hur de smakade. För vi fick provsmaka fröna (inte bita, ajaj, för då smakar det blä, men gnaga av det slemmiga, sötsyrliga höljet och se hur gott det var! Avdelningen för knäppa saker man gör under en guidad tur bara för att någon säger åt en).

De här slemmiga fröna (rätt stora, se jämförelsen med handen på bilden) fermenteras sedan i ungefär en vecka i slutna kärl, torkas efter det och typ rostas även dom.

Efter det var det dags för lite barnarbete. Det bestod av Adam som trampade en cykel som drev en kvarn där vår guide la ner rostade kakaobönor som kom ut som en smulig deg pga den höga fetthalten. Den där smuliga degen fick vi sen smaka, först som den var (bittert men med en tydlig chokladsmak, 100% kakao kan man lugnt säga) och sen utblandat med lite florsocker (yum!) och till sist som choklad. Intressant att se hur vi sliskar till en smak som egentligen är rätt god redan från början. Och då ska vi inte ens tala om vit choklad, men det är ett annat kapitel (kakaosmör-mjölk-och-socker-kapitlet).

Förutom det fick vi smaka sockerrör, göra eget socker (mer barnarbete), smaka sockerrörssprit (inte barnarbete), åka en gammal vacker kärra som drogs av oxar (come on, family with children!! – okej då) och tillslut fick vi ett litet fika bestående av en lemonad, en kopp kaffe (honungskaffe som han pratat om under den guidade turen) och en lite minitortilla med en röra på.

Väldigt bra och proffsig tur tycker jag. Det märks att guiden gjort det förut – han pratade på rätt snabbt ibland, men hela tiden med humor och en glimt i ögat. Även om han säger dom här sakerna varje gång han guidar så lyckades han få det att verka som att han kom på det i stundens glädje varje gång, och det är ganska skickligt ändå.

Han gav mig ett nytt restips också apropå att jag tyckte att Costa Rica blivit så galet dyrt sen jag var här sist (han höll med); Guatemala. Där hade han själv rest en vecka med $300 på fickan, bott på hotell, bjudit sin farbror på middagar och ändå haft pengar kvar när han kom hem. Låter onekligen prisvärt, men det känns som att man bör kunna spanska då…En bra anledning att lära sig något nytt!

 

Dag 8, Fjärilar! och insekter…

Och nu blir det Naturrutan! För vi var på fjärilshus söder om Santa Elena. Kortversion: Många fjärilar på liten yta, bra guide, bra introduktion med mer insekter än vad som var hanterbart även för en som egentligen inte är rädd för insekter (inkluderat en kille från Californien som åt skalbaggar bara för att se om dom smakade peppar som guiden sa…bara att se Hannes’ ansiktsuttryck när killen åt skalbaggarna var värt hela entréavgiften, jag lovar!), spindlar av fler än en storlek, skorpioner och lite annat smått och gott.

Det blev en Blue Morpho! Och det här var väl den bästa bilden jag fick av en Blue Morpho, eftersom dom är snabba rackare som landar som blixten och fäller ihop vingarna så man inte ska se den vackra färgen…

Och så fjärilar. Det heter ju ”Monteverde Butterfly Gardens”, men som guiden sa – ”Om vi kallade det Monteverde skalbaggar och spindlar Gardens så hade ni ju inte kommit hit?!”. Så sant så sant. You catch more flies with honey. Och visst är jag glad över att bli lite lurad, för det var rätt intressant ändå.

Bland annat hade dom ett skåp som dom förvarade kokonger i och väntade på att fjärilarna kläcktes varje morgon. Den romantiska delen av mig tänker att dom går ut i djungeln varje dag och ”skördar” kokonger som dom tar hem, kämpar mot naturens element men ger inte upp (pampig hornmusik på NU), vetenskapen framför allt, visheten och upplysningen ska segra (tamtataaaa!) och så vidare och så vidare, men sanningen är (sa hon) att dom köper kokongerna från en uppfödare i närheten (scratch när LP-skivan med hornmusik går av).

Iallafall började dom kläckas så där på morgonkvisten, och det var rätt coolt att se när dom kom ur kokongen (som inte hette kokong utan något mer komplicerat och det var väldigt viktigt att det inte var just en kokong…) och vecklade upp sina vingar och så fick man se vad det skulle bli.

Fjärilarna på bilden har precis krupit ur och vecklat ut sig, rätt fint att en så vacker fjäril kan komma ur en så oansenlig kokong (eller vad det nu hette).

Rätt coolt att dom är så oansenliga på utsidan och så fantastiskt vackra på insidan. Inte lika coolt att dom så fort dom sätter sig ner och är stilla (=fotograferbara) fäller ihop sina vingar för att se ut som en orm eller ett par ögon och döljer det vackra blå. Så jag bjuder på ett misslyckat collage över mina försök att fånga Blue Morpho:

Suddigt och eländigt, men så är det flyktiga rackare också

Det visade sig också att vi har en fjärilsviskare i familjen också (funkade inte på Blue Morpho tyvärr), dvs en person som lockade till sig fjärilar och fick dom att sätta sig på handen.

Det visade sig också att vi har en fjärilsviskare i familjen också (funkade inte på Blue Morpho tyvärr), dvs en person som lockade till sig fjärilar och fick dom att sätta sig på handen.

Hans framgång med hur han lyckades få alla möjliga fjärilar att sätta sig på handen var lite smått fascinerande och förunderligt, tills han avslöjade tricket. Att gnida in fingret i papayan som ligger ute här och där på fat som mat för fjärilarna. All magi var borta.

Men det var fortfarande ett bra trick som gav många fina foton.

 

 

Och för den mer än lovligt intresserade finns det ett litet galler att botanisera i…

Men dom hade även byggt ett litet ”reservat” för myrorna som skär av bladbitar och bär hem, lämpligen kallade ”Leaf-cutting ants”. Reservatet bestod i en fiffig lösning med en gren på pelare som vilade i vatten, så myrorna kunde inte komma därifrån även om de ville. Dagligen lades det ut blad för dom att kapa av och bära hem till sitt bo (som man kunde kika ned i) och låta bli svampar som dom sen äter av. Det är alltså DET dom har bladen till – att skapa mögel….sooo disappointed. Jag trodde dom gjorde något mer av dom, men jag antar att överleva är tillräckligt för de flesta egentligen.

En leaf-cutting ant på hemväg

Man tror ju att myror är så flitiga, men faktum är att de flest myror bara spankulerade fram och tillbaka på den där stocken och bar inte ett blad. De var väl middle management gissar jag, och projektledare, alla såna som övervakar arbetet och väldigt få som utför arbete…

Det fanns mycket annat vackert där också; orkidéer, blommor, träd och mer. Men det är bara så mycket man kan ta in och processa.

Dag 7, från TamaGringo till Santa Elena

Hidden in plain sight?!

Eftersom jag tycker att +35 grader kl 10 på morgonen är lite i svettigaste laget kändes det helt okej att åka från Tamarindo idag. Dessutom var det sandblästringsvindar idag igen. Men ett litet dopp blev det ändå. Och en cache i en surfshop.

Vi körde från havsnivån upp till 1850 m, från +35 grader, surf och brännande sol, till +24 och svala hårda vindar och lätt duggregn. Var hade jag min dunjacka nu igen?

På vägen upp åkte vi över den Taiwanesiska vänskapsbron, även kallad ”Back-stab bridge”.  Wut??!! Taiwan?!

Jo, det visar sig att Costa Rica och Taiwan ingick ett vänskapssamarbete där Taiwan byggde bron i utbyte mot fiskerättigheter. Enligt Rough Guide skötte sig inte Taiwan (antar att dom fiskade lite för mycket?) så Costa Rica avbröt samarbetet – efter att bron var byggd såklart, man är väl inte dum heller? och ingick samarbete med Kina istället. Back-stab.

Ett helt okej ställe att stanna och äta lunch på iallafall. 35 grader även här men skugga under ett konstigt plåt/betongtak och friska fläktar, det räcker för mig.

Några timmar och höjdmeter senare var det på med jeans och långärmat när vi klev ur i Santa Elena.

En sjuuukt entusiastisk värd här uppe (Erick), ett stort rum som vi bor i (inte den bästa städningen kanske, men det blir säkert bra. Enkel middag som vi lagade själva i det lite väl spartanskt utrustade köket, (backpackervibbar som förr i tiden) och en natt med storm och blåst så takpannorna skramlar på taket. Inte för att någon märker det – vi tuppar av vid nio på kvällen oavsett…

Men FY FAN vad allt man vill göra här uppe kostar MYCKET. Ingen överraskning direkt, men det blir kännbart nu när vi ska välja ut de saker man vill gå på.

Entré för att gå in i regnskogen på stigar? $12 per person. Vill du gå in i en annan park och gå på hängbroar mm? $35 per person (vilket iofs känns ok eftersom det kostar en del att hålla igång broar och annat). Åka zipline? $50 per person. Kaffe-kakao-socker-produktion? $33 per person. Svettigt men förhoppningsvis värt det.

 

Vy ut över havet och Nicoyahalvön