Jag är den enda i familjen som dricker kaffe, så att alla skulle gå på kaffetur bara för min skull kändes både slösaktigt med tid, kraft och pengar. Men TÄNK att någon redan tänkt på den situationen, och bakat ihop en tur där det finns något för alla – kaffe, choklad och socker, vilken vinnare!

Vi var på La Trapiche, strax norr om Santa Elena, på en tvåtimmarstur där vi skulle gå igenom alla tre typerna av plantage. Låt vara att det enda dom producerar kommersiellt är kaffe, det andra är för att visa upp för turister eftersom det är för högt upp och för kallt för att ha industriell produktion. Men vi låtsas inte om det, utan tänker att vi tar oss igenom landskap av sockerbetor och kakaoplantor, och alltid lär man sig något.

Som till exempel att bönorna är röda när dom är mogna, inte gröna – kanske inte den nyaste av kunskap men likväl…

Men det vi (jag) inte visste var att alla kaffebuskar har tre sorters bönor på sig – såna som sitter ihop i ett som en ärta (beapeans), dom som är två halvor som sitter ihop, och dom som är tredelade (istället för tvådelade).

Dom här olikheterna i form gör att dom måste sorteras mödosamt för att rostningsprocessen ska bli så lik som möjligt för alla tre, för en peabean kan rosta längre än en tredelad och då blir de tredelade brända och allt blir blä med kaffet (= min tolkning, inte guidens ord).

En lång process helt enkelt.

Deras kafferost som de hade där var väldigt lik den som Steinar och hans kille hade på sin kaffekedja Kaffebrenneriet i Oslo, i fiket på Grønlandsleiret.

Dom var passionerade kaffeälskare som anno dazumal bott i USA några år och tröttnat på livet där och ville hem till Oslo igen, men hade fått med sig kärleken till kaffe (hur man nu kan få den av att dricka amerikanskt kaffe…men det var vad Steinar sa iallafall), tyckte kaffeutbudet i Oslo var mer än magert och startade Kaffebrenneriet som är Oslos Starbucks. Typ. En riktig framgångssaga, och med två personer som älskar kaffe så mycket att dom köpt en brännerimaskin och ska rosta sitt eget kaffe.

Nästan mer intressant var framställningen av kakao.

Bönorna är gröna tills de är mogna, vilket är gulorangea, röda eller lilaaktiga beroende på sort.

Ganska stora (fascinerande hur många i vår guidegrupp som aldrig hade sett en kakaoböna IRL förut eller på bild, och inte hade en aning om vad det var dom tittade på förrän guiden sa det).

De mogna frukterna plockar man (obviously; svårt att få ut någon kakao annars) och plockar ut de slemmiga, stora fröna.

Och DOM hade aldrig jag sett IRL så det var en nyhet för mig hur det såg ut egentligen. Och framför allt hur de smakade. För vi fick provsmaka fröna (inte bita, ajaj, för då smakar det blä, men gnaga av det slemmiga, sötsyrliga höljet och se hur gott det var! Avdelningen för knäppa saker man gör under en guidad tur bara för att någon säger åt en).

De här slemmiga fröna (rätt stora, se jämförelsen med handen på bilden) fermenteras sedan i ungefär en vecka i slutna kärl, torkas efter det och typ rostas även dom.

Efter det var det dags för lite barnarbete. Det bestod av Adam som trampade en cykel som drev en kvarn där vår guide la ner rostade kakaobönor som kom ut som en smulig deg pga den höga fetthalten. Den där smuliga degen fick vi sen smaka, först som den var (bittert men med en tydlig chokladsmak, 100% kakao kan man lugnt säga) och sen utblandat med lite florsocker (yum!) och till sist som choklad. Intressant att se hur vi sliskar till en smak som egentligen är rätt god redan från början. Och då ska vi inte ens tala om vit choklad, men det är ett annat kapitel (kakaosmör-mjölk-och-socker-kapitlet).

Förutom det fick vi smaka sockerrör, göra eget socker (mer barnarbete), smaka sockerrörssprit (inte barnarbete), åka en gammal vacker kärra som drogs av oxar (come on, family with children!! – okej då) och tillslut fick vi ett litet fika bestående av en lemonad, en kopp kaffe (honungskaffe som han pratat om under den guidade turen) och en lite minitortilla med en röra på.

Väldigt bra och proffsig tur tycker jag. Det märks att guiden gjort det förut – han pratade på rätt snabbt ibland, men hela tiden med humor och en glimt i ögat. Även om han säger dom här sakerna varje gång han guidar så lyckades han få det att verka som att han kom på det i stundens glädje varje gång, och det är ganska skickligt ändå.

Han gav mig ett nytt restips också apropå att jag tyckte att Costa Rica blivit så galet dyrt sen jag var här sist (han höll med); Guatemala. Där hade han själv rest en vecka med $300 på fickan, bott på hotell, bjudit sin farbror på middagar och ändå haft pengar kvar när han kom hem. Låter onekligen prisvärt, men det känns som att man bör kunna spanska då…En bra anledning att lära sig något nytt!