Och nu blir det Naturrutan! För vi var på fjärilshus söder om Santa Elena. Kortversion: Många fjärilar på liten yta, bra guide, bra introduktion med mer insekter än vad som var hanterbart även för en som egentligen inte är rädd för insekter (inkluderat en kille från Californien som åt skalbaggar bara för att se om dom smakade peppar som guiden sa…bara att se Hannes’ ansiktsuttryck när killen åt skalbaggarna var värt hela entréavgiften, jag lovar!), spindlar av fler än en storlek, skorpioner och lite annat smått och gott.
Och så fjärilar. Det heter ju ”Monteverde Butterfly Gardens”, men som guiden sa – ”Om vi kallade det Monteverde skalbaggar och spindlar Gardens så hade ni ju inte kommit hit?!”. Så sant så sant. You catch more flies with honey. Och visst är jag glad över att bli lite lurad, för det var rätt intressant ändå.
Bland annat hade dom ett skåp som dom förvarade kokonger i och väntade på att fjärilarna kläcktes varje morgon. Den romantiska delen av mig tänker att dom går ut i djungeln varje dag och ”skördar” kokonger som dom tar hem, kämpar mot naturens element men ger inte upp (pampig hornmusik på NU), vetenskapen framför allt, visheten och upplysningen ska segra (tamtataaaa!) och så vidare och så vidare, men sanningen är (sa hon) att dom köper kokongerna från en uppfödare i närheten (scratch när LP-skivan med hornmusik går av).
Iallafall började dom kläckas så där på morgonkvisten, och det var rätt coolt att se när dom kom ur kokongen (som inte hette kokong utan något mer komplicerat och det var väldigt viktigt att det inte var just en kokong…) och vecklade upp sina vingar och så fick man se vad det skulle bli.
Fjärilarna på bilden har precis krupit ur och vecklat ut sig, rätt fint att en så vacker fjäril kan komma ur en så oansenlig kokong (eller vad det nu hette).
Rätt coolt att dom är så oansenliga på utsidan och så fantastiskt vackra på insidan. Inte lika coolt att dom så fort dom sätter sig ner och är stilla (=fotograferbara) fäller ihop sina vingar för att se ut som en orm eller ett par ögon och döljer det vackra blå. Så jag bjuder på ett misslyckat collage över mina försök att fånga Blue Morpho:
Det visade sig också att vi har en fjärilsviskare i familjen också (funkade inte på Blue Morpho tyvärr), dvs en person som lockade till sig fjärilar och fick dom att sätta sig på handen.
Det visade sig också att vi har en fjärilsviskare i familjen också (funkade inte på Blue Morpho tyvärr), dvs en person som lockade till sig fjärilar och fick dom att sätta sig på handen.
Hans framgång med hur han lyckades få alla möjliga fjärilar att sätta sig på handen var lite smått fascinerande och förunderligt, tills han avslöjade tricket. Att gnida in fingret i papayan som ligger ute här och där på fat som mat för fjärilarna. All magi var borta.
Men det var fortfarande ett bra trick som gav många fina foton.
Och för den mer än lovligt intresserade finns det ett litet galler att botanisera i…
Men dom hade även byggt ett litet ”reservat” för myrorna som skär av bladbitar och bär hem, lämpligen kallade ”Leaf-cutting ants”. Reservatet bestod i en fiffig lösning med en gren på pelare som vilade i vatten, så myrorna kunde inte komma därifrån även om de ville. Dagligen lades det ut blad för dom att kapa av och bära hem till sitt bo (som man kunde kika ned i) och låta bli svampar som dom sen äter av. Det är alltså DET dom har bladen till – att skapa mögel….sooo disappointed. Jag trodde dom gjorde något mer av dom, men jag antar att överleva är tillräckligt för de flesta egentligen.
Man tror ju att myror är så flitiga, men faktum är att de flest myror bara spankulerade fram och tillbaka på den där stocken och bar inte ett blad. De var väl middle management gissar jag, och projektledare, alla såna som övervakar arbetet och väldigt få som utför arbete…
Det fanns mycket annat vackert där också; orkidéer, blommor, träd och mer. Men det är bara så mycket man kan ta in och processa.
24 timmar 