Jag finns!!

Efter månader utan någon som helst giltig identitetshandling finns jag nu igen. Igår var det återigen besök på ambassaden, denna gång för  att hämta ut pass och legitimation. Det hängde löst ett ögonblick när damen i luckan bad om legitimation för att få hämta ut passet och jag inte hade någon. Däremot hade jag ju med mig O som tidigare gällt som legitimation, men hon såg tveksam ut och skulle höra med sin kollega. Där stod hon med passet i handen och skulle bara räcka ut det genom luckan, sååååå nära, när hon drog tillbaka det igen.

Kollegan kom pronto och utbrast ”Jamen henne känner jag, det är okej!”. Så många gånger har jag alltså varit på ambassaden i det senaste.

Min buttra uppsyn avspeglar inte riktigt glädjen jag kände över att få dom i handen, det är ett som är säkert.

Passet är med senaste biometriska tekniken och legitimationen har ett litet chip i sig och ser ut som ett pass i miniatyr.

Nu återstår bara körkort också. Har fått besked från Veivesenet att jag kan komma in med min giltiga norska legitimation så tar dom foto och sätter igån körkortsprocessen. Giltig norsk legitimation. Det var just det. Den låg ju också i den stulna plånboken…

8 april, Resan ner

Efter sju eländigheter och åtta bedrövelser kom jag iväg iallafall. Jag har fått tillsänt mig två av tre förlorade (=stulna) kreditkort och i mindre panik lyckats få mig ett tillfälligt pass mitt i påsktider  (tack svenska ambassaden som inte hade påskstängt – det var fler än jag som gick därifrån med rosa pass i näven den dagen!!) och som det verkar kommit iväg med flyget till Frankfurt. Bara en timmes byte där, kändes lite scary.

Trots att jag hade god tid på Gardermoen lyckades jag inte ta mysteryn som är där ute, föll på ”blobbarna” som skulle vara nere i ankomst men som jag inte heller denna gång lyckats fatta vilka pelare som avsågs. Trist men jag får nog kontakta ägaren.

Kom iväg lite sent från Gardermoen och hade bara 45 min i Frankfurt. Av olika anledningar var jag tvungen att ta mig bort till Gate A42 längst bort  (och det är vääääldigt långt, det vet jag nu) och sen tillbaka in i mitten igen, på dessa 45 minuter. Jag sprang som en idiot både dit och tillbaka, stannade i en annan gate och bad dom ringa B21 och säga att jag var på väg (15 min kvar). Hon tog god tid på sig och tillslut sa hon typ ”Lycka till men dom kommer inte att vänta på dig”. Jag sprang så det gjorde ont i strupen och hela kroppen, men mannen in passkontrollen som skulle säga ok till att jag fick bege mig utanför Schengen-området bara såg på mig lugnt och sa ”Du har god tid på dig, det är ju 10 min kvar till avgång”…

När jag kom till gaten stod två tjejer där och bara tittade på mig där jag kom, svettig, flåsande som en jag vet inte vad och knallröd i ansiktet. ”YOU MADE IT??!!! AMAZING, I NEVER THOUGHT YOU COULD RUN THAT FAST”

Dom väntade lugnande medan jag försökte fippla upp pass och boardingkort, och den ena av dom gick med mig hela vägen ner i gången. Stewarden som tog emot log glatt (han var nog fullt informerad om situationen) och sa att jag kunde ju sitta här på rad 8 så slapp jag gå ända ner till 33B som var min plats eftersom jag var väl lite trött? Några våtservetter att tvätta av sig med och ett glas vatten kanske? Ja tack hemskt gärna.

Sen satte jag mig ner och planet gick i tid med mig fullständigt utmattad i sätet. Rörde mig inte en millimeter på hela vägen tror jag.

Här är det vackra fotot som nästan höll på att bli helt galet dyrt med ombokningar och hotell och annat som jag inte riktigt tänkte på när jag gjorde den här idiotiska grejen:

Så här i efterhand tror jag inte dom hade åkt utan mig; då hade dom ju behövt lasta av min väska från flyget och det tar ju en kvart bara det. Det vet jag helt säkert, för det hände på uppresan med en annan passagerare.

Det här var förresten flygplansmaten. Nån mer än jag som spontant kommer att tänka på termiter?