Grimeton radiostation

Då eftermiddagen såg ut att innebära regn var det inte aktuellt med en vandring till, utan vi drog till med ett världsarv i området istället – Grimeton radiostation. Den avfarten har man åkt förbi massor av gånger när man kört E6 söderut och alltid tänkt att man ska göra ett besök, men det blir aldrig av. Förrän idag.

Ser det deppigt ut? Det är inget fel på bilden, det var regnigt och grått, faktiskt illustrerar den mycket bra min känsla för stället. Inte blev det bättre när inträde för oss fyra (två vuxna + en tolvåring och en tioåring) blev 560 kronor….men har man sagt att man ska gå in så har man. Och jag tror det här är ett ställe som gör sig bättre i fint väder. Till exempel kan man göra små morse-jaktrundor (gå runt med en låda och scanna in morsesignaler som blir ett ord tillslut) och mer avancerade rundor (som kostar extra, den med morse ingick i entréavgiften) och så går man mellan olika hus som visar delar av radiohistorien.

Väldigt fina interaktiva utställningar, där man kunde lära om morsekod, och även skicka meddelanden mellan sig. Vilket barnen snabbt upptäckte…

Dom förklarade också rätt bra hur radiovågor fungerar, med exempel som ibland var lite konstiga – man skulle lyssna på en radiovåg och sen kunde man trycka på en knapp så fick man höra en fågel som lät nästan likadant. Eh ja, så det finns fåglar som låter som radiobrus, vad har det med det här att göra? Mer relevant (? intressant iallafall…) var det att höra ljudet från Saturnus.

Och så fanns det ett café och en museishop såklart. På cafét fanns det förstås (trumvirvel, tack!) RADIOKAKA, vilket faller lite platt när ingen numera vet vad radiokaka är för något, men det finns många far-och morföräldrar där ute som kanske blir lite nostalgiska.

Interaktiva utställningar

Caféer är bra, för där kan man sitta inne och bli ordentligt varm. Haken var bara att just när det regnade som mest tröttnade H på att sitta inne och ville gå ut på den där morserundan…och inte kan man vara den tråkiga föräldern som vill sitta med sin kaffekopp (även om det är vad man helst av allt vill), utan nejdå lillepluppsegubbsen, klart man springer med ut.

Och så var man blöt igen, trots att man torkat efter den förra rundan då man sprang mellan husen.

Blöt är ju normalt inget problem, men när man bor i tält blir det helt plötsligt så väldigt viktigt att hålla sig torr, så då är den här typen av uteaktiviteter inte jättejippi.

Men men, all good things must come to an end, så även vårt besök på Grimeton och värmen i fiket. Och jag tror inte jag kommer tillbaka hit, och jag tror inte heller jag kan rekommendera ett besök såvida man inte är extremt radiointresserad – och det beror faktiskt bara på den höga inträdesavgiften. Det var helt enkelt inte värt så mycket pengar.

Prestigefyllt jobb i Vatikanen

Tänk dig att du är ny på jobbet. Du bor i ett lätt krisdrabbat land där det inte är helt lätt att få jobb, men DU har klarat det! Dessutom är jobbet hos en som har tumme med Han Där Uppe, och du ska jobba med något högst ansvarsfullt nämligen att vakta honom som har tumme med Han Där Uppe. (Ja för det är alltid en han. En han som inte får ha någon hon hos sig, eller en han heller för den delen.)

Anyway, du har fått DET DÄR jobbet, kommer spänd och full av förväntan första dagen. Blir visad in i personalingången, omklädningsrummen, kaffemaskinen och allt annat som är viktigt på varje arbetsplats, och så ska du tydligen ha arbetskläder. Kul, det brukar ju vara lite snoffsigt med arbetskläder.

Och så kommer de med en uniform som ser ut som en kombination av Ronald McDonald och GB-gubben – och den ska du ha på dig medan miljontals folk flanerar förbi. Till råga på allt en lustig mössa.

Antiklimax, så gick det med den yrkesstoltheten….

Men dom verkar ta det med gott humör iallafall, Schweizergardisterna!

 

Snabbvisit till Rom

När det har gått tillräckligt många födelsedagar utan att man har kommit på en roligare present att ge än kalsonger, slips eller ny skjorta, då är det dags att tänka lite. Det gjorde jag för ett tag sen, och kom fram till att jag skulle vilja ge kärestan en resa med den trevligaste och mest okomplicerade människa jag känner – nämligen mig själv.

Sagt och gjort, och i september beställde jag en resa för två personer. Jag hade engagerat min mans chef och bett honom göra en heldagsbokning i kalendern med honom så han var obokad i övrigt, och det gjorde han verkligen. En strålande glad respektive kom hem en dag och berättade om det otroligt spännande heldagsmötet som han skulle vara med på med ett väldigt intressant tema och profilerade deltagare. Jag tror visst att vi hade tagit i lite när vi bokade möte, Mattias. Fallhöjden höll på att bli ganska stor, och större blev den när det kom närmare med det här spännande heldagsmötet.

Men han tog det bra när min pappa plötsligt satt i soffan i torsdags kväll och sa att han skulle passa barnen i helgen, och jag föreslog att det skulle packas.

Det blev Rom. Första gången för honom, andra gången för mig. Mycket sten. De flesta har du säkert sett på bild eller i verkligheten.

Blandad känd romersk sten.

Vissa saker MÅSTE man se när man är i Rom; Basilika St Pietro, Vatikanstaten, Colosseum, Spanska trappan, Fontana di Trevi, Pantheon och en mängd annat (som rätt ofta är sten på ett eller annat sätt). Utöver det bör man passa på att äta en massa god mat, dricka gott vin, äta mängder av den underbara italienska glassen, och strosa runt och bara vara så där kär och romantisk som man ju MÅSTE vara när man är på tu man hand utan barn.

Så det blir fort lite stressigt.

Men det gick bra, ett stort antal av målen hanns med, och så här i efterhand undrar jag varför en del saker blir turistmål. Spagna, till exempel. Det är en trappa. En trappa i sten. Lång och bred (även om jag ifrågasätter att den är Europas bredaste, som påstods) och byggd för att en rik man en gång skulle ha en fin trappa från sitt hem upp till kyrkan han gick till. Men ändå, det är en trappa och inget mer.

Spanska trappan, ett av Roms stora turistmål. Kortet är visserligen taget högt upp i själva trappan, men det var då det blev fint av julbelysningen över shoppingatorna.

Colosseo är ju magnifikt, det går inte att säga annat.

Alla har kanske inte sett hur mycket trafik det faktiskt är precis runt Colosseo. T-banan går precis utanför – ganska överväldigande att komma upp ur djupet och ut genom dörrarna och så står Coloseo där 🙂

Och så förstås Fontana di Trevi. Jag blev så överraskad över folkmängden där att jag glömde ta kort på själva fontänen, men de flesta vet nog hur den ser ut.

Och så fanns det kuriositeter av annat slag; kiosker som sålde Kodakfilm. Those were the days!

Exotiskt; butiken säljer Kodak film!

Hem alltför tidigt dessvärre, men man kan ju alltid komma tillbaka – även om vi glömde att slänga en peng i Fontana di Trevi, något som tydligen ska garantera att man kommer åter. Jag tyckte det hade varit skojigare att slänga ett American Express Gold i fontänen och se hur länge det dröjde innan någon försökte fiska upp det, men vi hade inget tillgängligt så det får väl vara till nästa gång.