En överraskad 50-åring

Inte så att han inte visste om att han skulle bli 50, men med tanke på att dagen började i hemmets lugna vrå med bara barnen hemma (eftersom wife of the year var på norrlandsresa) så var han nog lite överraskad över slutet.

I tron att vi hade bord på Privata Rum (finkrog i Gbg) gick vi nedåt Linnégatan, och när vi kom till Walk in the Park drog jag in honom där. Protester hördes, typ ”Men vaf…” innan vi var inne i den pyttelilla restaurangen full av de bästa av vänner som sjöng Ja må han leva 🙂

Foto: Thomas Jansson och Frida Falk

Totalt var vi 20 stycken; 12 vuxna och 8 barn, de flesta mellan 11-14 år (barnen alltså). Jag hade förbeställt mat och dryck så det skulle finnas bubbel och snacksfat på borden när vi kom, och sen hade jag förbeställt mat och dryck och….ja sen var det bara att njuta, äta och umgås.

För det var ju att umgås som var grejen. Dom som var där var våra allra närmaste vänner och deras barn, restaurangen är extremt skön och avslappnad, inga stärkta dukar så långt ögat når.

Och nu för tiden är man ju rätt svältfödd på socialt umgänge så det fanns mycket att ta igen.

Ett antal timmar, pizzor och vinflaskor senare var vi mätta och otroligt glada allihop. En helt vanlig onsdag inte alltför sent på kvällen.

Då hade vi hunnit planera både skidresa till Italien och en dammiddag, plus att ungarna hade tagit ett varv på Järntorget (!) så det var dags att bryta upp.

Ett väldigt bra 50-årsfirande och en väldigt bra 50-åring.

Foton: Thomas Jansson

Oskar 50 år

Kort vandring i Sandsjöbacka

Så att det är viktigt att träffa nära och kära har vi lärt oss nu, right? Bara att omsätta det i praktiken då och bli BÄTTRE på att ringa upp varandra och föreslå att ses, och tex gå en tur, vilket vi gjorde idag, tjo!

M är relativt nyopererad, så det var inte aktuellt med någon längre eller mer ansträngande tur. Helt okej, det är inte ansträngningen som är viktig utan att ses, få en stund tillsammans och prata. Och så gå lite dessutom. M var i stan, vi i Åsa, halvvägs ligger naturreservatet Sandsjöbacka. Vi har varit där och gått några gånger förut (jag och killarna en gång, och en gång tillsammans med mamma och T), och då det kan vara ganska ansträngande i Sandsjöbacka (kuperat, ett paradis för alla trailrunning-entusiaster) tog vi den vägen jag och barnen gick 2016.

Lite GC blev det också när vi ändå höll på, kan inte bara gå förbi ju? Eller jo, några gick vi förbi för dom var en bit in i skogen och blev lite meckigt.

Det är så underbart fint nu med böljande vitsippsbackar. Det är inte mitt foto, utan Malin Helanders.

Det gick lite upp och ner även på den här slingan, men överlag var den väldigt vandringsvänlig även för den som inte är helt läkt inne i kroppen.

5 km blev det totalt och det tog oss två timmar inkl fikapaus.

Lite fin utsikt allra överst på toppen med skogen åt ena hållet och faktiskt havsutsikt åt det andra (det är en bit från Sandsjöbacka och ut till havet men man såg det skymta långt bort).

En regnskvätt fick vi också med oss – och där fick jag som för en gångs skull INTE hade med mig regnjacka, skoteroverall och yllebyxor, utan bara en tunn dunjacka…och vad tycker dunjackor om regn? Nä just det. Tur att det inte blev mer än några droppar då.

Hannes fick provgått sina nya vandringsbyxor, och dom fick godkänt. Bådar gott för sommarens leder!

Det kom en present på posten!!

Idag när jag kom hem låg ett bubbelplastkuvert med något i, med avsändaradressen hos en kär bekant i Oslo. Märkligt, jag väntar inget från henne, vad kan det vara?

Det var ett pussel. Och inte vilket pussel som helst, utan ett pussel med helt genomskinliga bitar (dvs ingen hint om vilken sida som ska vara upp eller ner). 144 bitar, 12×12, vilket är ALL info jag har om pusslet.

Jag ringde T som stod som avsändare tillsammans med I, och hon skrattade så hon höll på att trilla omkull lät det som – hon och I såg pusslet i en annons och kom överens om att det var den perfekta presenten och något att bita i för mig så dom beställde och skickade över.

Förutom några goda skratt fick vi såklart pratat en lång stund också, välbehövligt just nu att bli påmind om att man har flera goda vänner att prata med, det är faktiskt bara att lyfta luren.

Just nu är jag i stan men åker ner till Åsa imorgon eller på onsdag, och då jägarns ska jag börja med PUSSLET. Vi får väl se hur lång tid det tar…

Depression?

Efter att en längre tid känt mig otroligt passiv, less, allmänt orkeslös och fullständigt ointresserad av ALLT, även sånt jag brukar gilla som att sjunga, skriva, laga mat mm, kom jag mig för att kolla in 1177.se för att se vad DEPRESSION egentligen är. Och gissa vad?

”Du kan ha fått en depression om du känner dig nedstämd, trött och orkeslös under en längre period, och har tappat lusten även till sådant som du brukar tycka om att göra. Då kan du behöva hjälp för att må bättre. ”

Där ser man. Men finns det ingen tydligare identifiering? Jo det gör det;

”Depression kan ge flera olika symtom. Här kommer en beskrivning av olika symtom som är vanliga när du är deprimerad. Du kan känna igen dig i ett, eller flera, av dessa:

  • låg självkänsla
  • känsla av hopplöshet
  • orkeslöshet
  • koncentrationssvårigheter
  • ångest, irritation eller ilska
  • kroppsliga besvär
  • självmordstankar

Där ser man. Check på varenda en förutom självmordstankar. Självkänslan är i botten, jag tror att jag är helt kass på allt (vilket jag med förnuftet vet helt säkert att jag inte är), orkar inget, vill inget, blir jätteirriterad och arg över minsta lilla, har svårt att koncentrera mig på jobbet om dagarna och börjar få en massa konstiga smärtor i kroppen.

Jag tänker att det mesta av det här är relaterat till Covid och isoleringen man lever i och har levt i många månader nu. Ännu värre blir det väl när jag är själv i veckorna nere i Åsa och inte träffar någon mer än möjligen kassören i affären om jag ids gå dit (3 km enkel väg och jag har ju ingen bil i veckorna).

Även om jag tycker att det tar en orimligt stor andel av dagen i anspråk att ta sig till och från kontoret (, att man måste gå upp tidigt, tänka på vad man har på sig, känna sig lite fräsch, så har jag lärt mig det här året att det är värt det. Att träffa människor ohejdat, skaka hand med folk, sitta som vanligt tvärs över ett bord och prata med någon, träffa människor på riktigt och se dom i ögonen när man blir överens om något – eller för den delen oense om något, det ger liv.

Och den största hobbyn, sjunga, som normalt tar rätt mycket av min tid (för mycket ibland) är helt inställd sen ett år tillbaka, och ger inte den energi och bekräftelse som ger en sån KICK! och när man inte kan gå ut och äta eller fika…Livet

Tror jag det att man blir deprimerad.

Så deprimerad så jag grät faktiskt. Orkade inte jobba mer, gick ut för att ta en promenad, kom inte så långt innan jag stötte på några grannar och blev ståendes och pratade med dom länge länge, och mådde faktiskt bättre bara av det. Se där vad lite social interaktion kan göra…. Sen chattande med goa vänner, After Work (digital förstås) på kvällen, familjen kom ner, jag bokade lunch med en kär vän nu på måndag på ett trevligt ställe i havsbandet….och så kändes det lite bättre.

Framför allt det som kändes så himla bra var att när jag räckte ut en hand till två personer och sa som det var, att jag håller på och bryter ihop här, så halade båda in mig fullständigt och visade på det oändliga värdet i att ha goda vänner som bara FINNS där när man piper att man behöver hjälp. Och jag är så otroligt lyckligt lottad att jag har TRE såna vänner, varav jag pratade med två idag.

Och så undrar man alltid varför det tog så lång tid innan man bad om hjälp. Gick och led i ensamhet alldeles för länge, helt i onödan. När ska man lära sig att säga till tidigare?

Spexåterträff, AKA Kortafton

Vår affisch, ritad av Ellinor Sörlin som var arkitekt.

När man varit med i Chalmersspexet har man jobbat som ett litet as tillsammans med 35 andra i ett år, tätt, tätt. Man har repat, byggt, städat, festat, åkt buss och gjort 30-40 föreställningar runt om i Sverige, Finland och i London och kort och gott lärt känna varandra ganska bra. Man blir rätt tajta, och även om man inte ses så ofta längre (många träffar man inte alls annat än när det är återträff) så är det en sån där grymt bra vänskap som gör att det tar 5 minuter så är man up to date med alla igen.

 

Vi är ju trots allt i grund och botten samma människor som vi var för 20 år sedan…

Och igår var det dags för 20-årskortafton (=återträff) med Chalmersspexet Nostradamus som alltså hade sin spelperiod från mars 1999 till sista föreställningarna i januari 2000.

Av alla spex jag varit med i (6 stycken) är Nostradamus mitt absoluta favoritspex. Det var mitt fjärde spex och jag var Chalmersspexets första kvinnliga regissör, ganska stort för mig. Dessutom hade vi hade en helt kvinnlig detalj (ljud, ljus, scenografi) som visade alldeles förträffligt att tjejer också kan snickra rekvisita och skapa tekniska lösningar, och det vet jag inte om det varit så många innan med bara tjejer, så även det förmodligen en milstolpe.

Back in the day, Nostradamus 1999

Förutom det hade vi ett mycket bra manus som i mitt tycke blandade gammalt och nytt på ett väldigt snyggt sätt. Flera av oss som var med och påverkade manus hade varit med och gästat gamla spex och fått lite inspiration därifrån, vilket vi tog med in i det nya spexet och som resulterade i ett operettparti som utgjorde en stor del av andra akt. Snyggt arrat av Jens, väl dirigerat av Jonas och förtjänstfullt genomfört av orkestern och ensemblen. Snygg rekvisita och dekor, och snygga kläder.

Utöver det ett otroligt gôtt gäng, där jag verkligen verkligen gillar allihop så himla mycket, så det var otroligt kul att träffa alla igår. Eller ja, alla blev det inte men två tredjedelar ungefär. Några gick det inte att få tag i, några bor långt bort, men tillräckligt många kom ändå.

Och vi är lika stiliga idag som då. Lite fler grå hårstrån, lite större i kroppsvolymen (men inte mycket) men fortfarande samma otroligt goa gäng.

Och vi gick självklart och såg årets föreställning, det hör till, det SKA man göra. Fast jag ville inte. Det här är min fjärde kortafton på lika många år, och ärligt talat tycker jag att spexen är astråkiga, dåligt manus, tafflig regi, dålig ensemble, så att det sammantaget bara blir en enda lång pinsamhet. Så jag hade faktiskt inte anmält mig till föreställning, utan nöjde mig med lunchen och sen skulle jag gå hem.

Eller ja, när alla andra gick upp till Chalmers för att ta en öl innan föreställningen gick jag med. Då kunde jag ju gå när dom andra gick in på föreställningen. Men det var några till som inte hade jättelust heller, så det blev att vi satt kvar i puben och pratade under första akten, sen gick vi upp för punsch i pausen och blev kvar och såg andra akt. Och det var faktiskt riktigt bra – så pass bra att jag nog motvilligt måste medge att jag önskar att jag sett hela.

Ensemblen kunde sjunga rent i stämmor och dom kunde agera på scen, redan där ett rejält uppköp mot de senare åren, orkestern var mycket bra med oboist, konsertmästare och pianör utöver det vanliga, manus var välskrivet och dom hade fått regi, bra regi dessutom. Nu låter jag som en gammal surprutt, jag vet det, men ärligt talat har det varit millimetrar från att jag rest mig upp och gått ur salongen för att det varit så gräsligt dåligt de senaste spexen, så det här var verkligen en wow-upplevelse och jag kände för första gången på länge att det kanske finns hopp för Chalmersspexet.

Tack för en bra andra akt, Marie Antoinette!

Och tack underbara Nossyspexare, jag längtar tills jag får träffa er igen.

Jag tänker att rätt många av oss ändå bor i Göteborgsregionen, och jag har en idé att man skulle starta en brunchklubb eller nåt liknande för att samla goa gubbar och gummor och ses på söndagsbrunch regelbundet, tex varannan månad eller så på nåt trevligt ställe i stan. Bara träffas, äta, sitta och snacka… Det enda som behövs är ju att folk anmäler in att dom tänker komma och så beställer någon (jag tex) bord på något ställe och så ses vi. Lavterskeltilbud, bara att slinka in.

Ska kolla om det finns intresse av det, så är det bara att dra igång!

Snabbvisit i Stockholm

Det är inte bara sista dagen i januari idag, utan även min ena lillasysters födelsedag. Hon bor utanför Stockholm, och jag råkar händelsevis vara i Stockholm just idag. Men inlåst i en konferenslokal vid Centralen tyvärr, så inget firande där inte.

Bäst med resan var kvällen igår när jag träffade en gammal vän. En sån där man inte träffar så ofta men på något sätt alltid har kontakt med ändå. En som finns i ens tankar ofta trots att man sällan hörs  av. De vänskaperna är livet.

När annat är rörigt och man inte riktigt vet vad som händer eller vad man vill, så finns dom där. Dom är inte så många, men dom känner ens person innan och utan, och vad man än vill tro om att förändra människor så går inte det, dvs man är precis densamma som man var way back när man träffades ofta.

Vi åt middag ihop och satt i 2 timmar kanske och pratade om allt möjligt, och jag känner mig mer lugn och tillfreds med mig själv än jag gjort på länge. Vänskaper är det viktigaste som finns, viktigare än allt annat.

Dag 17, Ett kärt återseende

Efter bufféfrukost till låt efter låt med covers på panflöjt (bland annat Hotel California slaktades rätt framför våra öron) blev det självklart lite mer bad innan vi var tvungna att ge oss iväg. Dagens mål var en country club norr om San José där min kompis Hector bjudit in oss på fest. Han är costarican men bor i Torino sedan många år, och nu ska han flytta till Shanghai. Han jobbar för SKF och vi träffades när jag sommarjobbade och så småningom exjobbade på Chicaco Rawhide, där han jobbade. Och våran vänskap och tillgivenhet har bestått sen dess, även om vi inte ses så ofta.

Och inte lär det bli oftare nu när han flyttar till Kina….

Drygt tre timmars körning för att komma ner till San José, där Hectors mamma trugade i oss en massa mat och efterrätt och vi stod och tjôtade glatt med Hectors kompisar (bland med annat en som varit i Västerås i ett utbytesprogram inom fångvården och varit i Stockholm och Västerås för att studera hur vi i Sverige behandlar fångar. Där ser man.)

Så otroligt kul att träffa Hector igen, även om vi faktiskt sågs i augusti när han var i Göteborg på kurs med SKF. Jag inser hur mycket jag saknar honom, även om jag inte tänker på det i vanliga fall.

Det var såklart många som slet och drog i honom på den där festen; släktingar och kompisar, och alla vill få en bit av honom nu när han är i landet i två veckor innan han flyttar till Kina, så vi var kvar några timmar innan vi sa tack och hej och drog vidare.

Nu är vi på väg mot vår sista anhalt, Santa Teresa på Nicoyas sydspets, för några dagars sol, bad och snorkling innan vi drar hemåt så småningom.

Det kan ju lika gärna gå bra!

Rosa bandet

Under den tunga tid som varit de senaste dagarna med en cancer-döende kollega (som jag aldrig träffat men ändå…) har jag haft en hel del kontakt med F. Hon är läkare i ”vanlig klinisk medicin” men håller på och svänger över mot beteendesidan, plus att hon själv har en hel del erfarenheter i cancersvängen.

Bland allt det vardagliga pratet över en öl igår kväll fick jag svar på mina frågor som jag går och gror på, svar som jag som ingenjör klarar av att förstå i min fyrkantiga värld där frågor har svar (för det mesta). (Att F dessutom läst på Chalmers i några år innan hon bytte bana gör ju inget heller för då förstår hon hur ett sånt fyrkantigt mindset funkar)

Så svaren på mina frågor häromdagen är de här:

Om det är lika stor chans att få cancer i andra bröstet för mig som för vem som helst, varför ska jag då äta Tamoxifen? Då borde väl alla kvinnor äta det i förebyggande syfte?

Det finns läkare som menar att alla kvinnor borde äta Tamoxifen i förebyggande syfte. Den tar ner östrogennivåerna (=hormon) och östrogengenererade (inte särskilt läkarmässigt ord, men det här är min översättning…) cancertumörer är de vanligaste. Dessutom skyddar Tamoxifen mot äggstockscancer, som är riktigt nasty stuff.

I en värld av prioriteringar är det väl bättre att inte äta Tamoxifen och få bröstcancer igen än att få spindelvävsliknande cancer i livmodern och livmoderslemhinnan?

Nej. De två cancerformerna i livmodern är lätta att upptäcka med hjälp av vissa symptom (stora mellanblödningar tex) och ett snabbt prov hos gynekologen. Det är ”enkelt” att ta bort livmodern och cancern håller sig där och sprider sig inte ut i kroppen. Om man inte äter Tamoxifen ökar risken för äggstockscancer, som vi nu vet är riktigt nasty stuff.

Jag fick en massa andra bra förklaringar också på relaterade frågor, så TACK F för att du finns ❤ ❤ och orkar förklara. Jag fattar att det inte är så kul att vara läkare och alltid få frågor om folk som har ont i en tå eller rygg och vill få lite expertråd vid sidan av ”Du som är läkare vet kanske….”, men jag lovar att jag inte ska komma dragandes med sådant.

Det är ovärderligt att ha en vän som vet vad som händer i kroppen och hur saker hänger ihop, och jag tror inte min läkare på Sahlgrenska hade förklarat det bättre för hon känner inte mig och vet inte vilken information jag vill ha och kan hantera. Det vet F.

Tack för att du finns, nu ska jag gladeligen ta min medicin varje morgon.

 

En tur till Bohuslän

Det var sedan länge bestämt att det skulle vara arbetshelg i Davids hus i Heestrand, ingen hänsyn tagen till att det var slutet på vinterferien i Norge. Så jag hämtade tre nyvakna killar på tåget strax före sju på lördag morgon

2017-02-26 10.43.23.jpg
Enebacken, Heestrand

Vid halv tio var vi nere i Heestrand, efter att ha kört scenic route och hamnat bakom en båtfrakt som körde i 40 och som fick oss att varva ner ordentligt.

Planen var att göra en massa nyttiga saker som tar evigheter när man är en person men som går fort när man är över 10. Det första vi gjorde var att lasta en släpkärra full med flyttkartonger som packats en annan arbetshelg, och köra till sopstationen i Hamburgsund. Där spenderade jag sedan en god del av dagen med att sortera ut det nedpackade och slänga i keramik/porslin (snabbt omdöpt till Landfill av oss som stod där), glas, brännbart…ja ni vet.

2017-02-25 11.17.23.jpg
Första lasset. Det blev två till innan stationen stängde.

Lite privat på något sätt att stå där och gå igenom någon annans saker, speciellt när denna någon är den alltför tidigt avdöde pappan till sagda David, som dessutom är (var) en person man träffat en massa gånger och gillat väldigt mycket…men det är väl en del av livet gissar jag. Det vi slängde var ju trots allt i stort sett skräp. Gamla böcker, udda porslin, dukar som aldrig används, metallskräp…
Och ett spel.

David o krullet.jpg

Det är ett sånt där spel man spelar två personer och om man hoppar över den andra (eller var det sig själv?) så tar man bort den man hoppat över, och den som först blir av med sina (eller den andres?) pluppar har vunnit.

Den här var gjord av fårull på träpinnar, säkert ett fint handarbete eller slöjdarbete av ett barn en gång i tiden. Och nu vill ingen ha det längre.

Brännbart alltså.

mintkakorSen bestod resten av dagen och kvällen av underbart sällskap av gamla, goda vänner.

Om mitt vardagsliv liknas vid en snygg, rätt okej soffgrupp som man kan sitta i och trivas helt fint, så är att träffa dom här människorna som att sjunka ner i en mjuk, perfekt nersutten fåtölj som man aldrig vill ta sig upp ur. Den liksom omsluter en och hur man än sitter är det bara såååå avslappnat och skönt. Ni är bäst! ❤

Jag hade bakat lite mintkakor, kokoskakor (typ Bounty fast kulor) och en alldeles för torr morotskaka. God men torr. Så det blev mycket kaffe, prat och bara mys.

Den dagen Hannes föddes 2009 hade ett par av våra kompisar också fått barn samma dag fast på morgonen. Två stycker 9-11-barn alltså. Dom här två har hört om varandra men aldrig träffats, och idag var dom båda på plats i Heestrand, lite kul!

Middag var fläsklägg med rotmos och öl till. Life is good.

2017-02-25 19.12.35.jpg

På besök i Göteborg

Det är dags att förnya passet, och i den anledningen är jag i Göteborg. En generös vän erbjöd mig att bo i hennes lägenhet över helgen trots att hon själv är bortrest, så jag kom igår kväll och stannar till imorgon. Passar på och njuter caféliv och mår bra.

Planen var egentligen att sitta på passexpeditionen nere på Stampen och köa större delen av dagen, och sen träffa M om tiden räckte till. Hon bor nära stan så jag skulle höra av mig när jag var klar. Vilket jag var redan kvart över nio på morgonen! En person var före mig i kön när jag kom ner vid kvart i nio och sen…ja lite blanketter, betala, ta kort, bekräfta och så var det klart. Om två veckor hämtar jag ut mitt nya pass i Oslo.

Så vad gör man då? Går och sätter sig på ett café såklart! Jag hade tänkt gå på Le Pain Francais, men så har dom ändrat spårvagnslinjerna i stan så jag hamnade vid Stenpiren och fick gå tillbaka. Då tänkte jag att jag stannar vid Brogyllen istället men där var det smockfullt med folk. Tillbaka till ursprungsplanen – Le Pain Francais (för dom har så himla gott kaffe), så upp Västra Hamngatan. Men utanför Antikhallarna stod en liten skylt om att det fanns ett café där inne så jag gick in. 

Och det var så fantastiskt fint!! Bästa stället på länge!!


Dom har renoverat Antikhallarna tydligen och, en del av (de mer eller mindre skabbiga, enligt min mening) butikerna har försvunnit. Andra våningen var stängd, men nere var det fortfarande kvar samma gamla vanliga antikbutiker – och ett otroligt fint fik.

Stor frukost på Latteriet

Även om jag hade ätit frukost hemma i lägenheten så tog jag ”Stor frukost” för 72 kr. Skrattretande – ALLT det där fick jag för 72 kronor!! Burken innehåller naturell yoghurt med hemlagad sylt på, hur god som helst, mackan var en stadig brödbit som var krispig och saftig på samma gång, ägget var varmt och hårdkokt och latten var het och god.

Så småningom kom M dit, och istället för att ta en promenad eller göra något annat aktiverande köpte hon sig en kaffe och vi sjönk längre ner i soffan där jag redan suttit en timme.

Vi satt där i tre timmar till, och hade det där underbara pratet som jag så ofta saknar i det vanliga livet. M är en fantastisk person och jag är så himla glad att hon fortfarande finns i mitt liv så här dryga 20 år efter att vi först träffades. Det går att prata om ALLT, och det är så oerhört värdefullt. TACK för att du finns!!

Sen gick vi tillsammans och såg till att jag fick mig en ny svart kostym – det var på tiden, den gamla börjar se lite solkig ut, och sen måste M gå hem och sova några timmar. Många intryck, ljud och prat tar ut sin rätt.

Själv har jag inte rört mig så särskilt långt; nu har jag landat på Waynes Coffee i Akademibokhandeln och försett mig med en semla och en kopp te. Life is sweet!

Årets första semla!