Det kan ju lika gärna gå bra!

Rosa bandet

Under den tunga tid som varit de senaste dagarna med en cancer-döende kollega (som jag aldrig träffat men ändå…) har jag haft en hel del kontakt med F. Hon är läkare i ”vanlig klinisk medicin” men håller på och svänger över mot beteendesidan, plus att hon själv har en hel del erfarenheter i cancersvängen.

Bland allt det vardagliga pratet över en öl igår kväll fick jag svar på mina frågor som jag går och gror på, svar som jag som ingenjör klarar av att förstå i min fyrkantiga värld där frågor har svar (för det mesta). (Att F dessutom läst på Chalmers i några år innan hon bytte bana gör ju inget heller för då förstår hon hur ett sånt fyrkantigt mindset funkar)

Så svaren på mina frågor häromdagen är de här:

Om det är lika stor chans att få cancer i andra bröstet för mig som för vem som helst, varför ska jag då äta Tamoxifen? Då borde väl alla kvinnor äta det i förebyggande syfte?

Det finns läkare som menar att alla kvinnor borde äta Tamoxifen i förebyggande syfte. Den tar ner östrogennivåerna (=hormon) och östrogengenererade (inte särskilt läkarmässigt ord, men det här är min översättning…) cancertumörer är de vanligaste. Dessutom skyddar Tamoxifen mot äggstockscancer, som är riktigt nasty stuff.

I en värld av prioriteringar är det väl bättre att inte äta Tamoxifen och få bröstcancer igen än att få spindelvävsliknande cancer i livmodern och livmoderslemhinnan?

Nej. De två cancerformerna i livmodern är lätta att upptäcka med hjälp av vissa symptom (stora mellanblödningar tex) och ett snabbt prov hos gynekologen. Det är ”enkelt” att ta bort livmodern och cancern håller sig där och sprider sig inte ut i kroppen. Om man inte äter Tamoxifen ökar risken för äggstockscancer, som vi nu vet är riktigt nasty stuff.

Jag fick en massa andra bra förklaringar också på relaterade frågor, så TACK F för att du finns ❤ ❤ och orkar förklara. Jag fattar att det inte är så kul att vara läkare och alltid få frågor om folk som har ont i en tå eller rygg och vill få lite expertråd vid sidan av ”Du som är läkare vet kanske….”, men jag lovar att jag inte ska komma dragandes med sådant.

Det är ovärderligt att ha en vän som vet vad som händer i kroppen och hur saker hänger ihop, och jag tror inte min läkare på Sahlgrenska hade förklarat det bättre för hon känner inte mig och vet inte vilken information jag vill ha och kan hantera. Det vet F.

Tack för att du finns, nu ska jag gladeligen ta min medicin varje morgon.

 

En tur till Bohuslän

Det var sedan länge bestämt att det skulle vara arbetshelg i Davids hus i Heestrand, ingen hänsyn tagen till att det var slutet på vinterferien i Norge. Så jag hämtade tre nyvakna killar på tåget strax före sju på lördag morgon

2017-02-26 10.43.23.jpg
Enebacken, Heestrand

Vid halv tio var vi nere i Heestrand, efter att ha kört scenic route och hamnat bakom en båtfrakt som körde i 40 och som fick oss att varva ner ordentligt.

Planen var att göra en massa nyttiga saker som tar evigheter när man är en person men som går fort när man är över 10. Det första vi gjorde var att lasta en släpkärra full med flyttkartonger som packats en annan arbetshelg, och köra till sopstationen i Hamburgsund. Där spenderade jag sedan en god del av dagen med att sortera ut det nedpackade och slänga i keramik/porslin (snabbt omdöpt till Landfill av oss som stod där), glas, brännbart…ja ni vet.

2017-02-25 11.17.23.jpg
Första lasset. Det blev två till innan stationen stängde.

Lite privat på något sätt att stå där och gå igenom någon annans saker, speciellt när denna någon är den alltför tidigt avdöde pappan till sagda David, som dessutom är (var) en person man träffat en massa gånger och gillat väldigt mycket…men det är väl en del av livet gissar jag. Det vi slängde var ju trots allt i stort sett skräp. Gamla böcker, udda porslin, dukar som aldrig används, metallskräp…
Och ett spel.

David o krullet.jpg

Det är ett sånt där spel man spelar två personer och om man hoppar över den andra (eller var det sig själv?) så tar man bort den man hoppat över, och den som först blir av med sina (eller den andres?) pluppar har vunnit.

Den här var gjord av fårull på träpinnar, säkert ett fint handarbete eller slöjdarbete av ett barn en gång i tiden. Och nu vill ingen ha det längre.

Brännbart alltså.

mintkakorSen bestod resten av dagen och kvällen av underbart sällskap av gamla, goda vänner.

Om mitt vardagsliv liknas vid en snygg, rätt okej soffgrupp som man kan sitta i och trivas helt fint, så är att träffa dom här människorna som att sjunka ner i en mjuk, perfekt nersutten fåtölj som man aldrig vill ta sig upp ur. Den liksom omsluter en och hur man än sitter är det bara såååå avslappnat och skönt. Ni är bäst! ❤

Jag hade bakat lite mintkakor, kokoskakor (typ Bounty fast kulor) och en alldeles för torr morotskaka. God men torr. Så det blev mycket kaffe, prat och bara mys.

Den dagen Hannes föddes 2009 hade ett par av våra kompisar också fått barn samma dag fast på morgonen. Två stycker 9-11-barn alltså. Dom här två har hört om varandra men aldrig träffats, och idag var dom båda på plats i Heestrand, lite kul!

Middag var fläsklägg med rotmos och öl till. Life is good.

2017-02-25 19.12.35.jpg

På besök i Göteborg

Det är dags att förnya passet, och i den anledningen är jag i Göteborg. En generös vän erbjöd mig att bo i hennes lägenhet över helgen trots att hon själv är bortrest, så jag kom igår kväll och stannar till imorgon. Passar på och njuter caféliv och mår bra.

Planen var egentligen att sitta på passexpeditionen nere på Stampen och köa större delen av dagen, och sen träffa M om tiden räckte till. Hon bor nära stan så jag skulle höra av mig när jag var klar. Vilket jag var redan kvart över nio på morgonen! En person var före mig i kön när jag kom ner vid kvart i nio och sen…ja lite blanketter, betala, ta kort, bekräfta och så var det klart. Om två veckor hämtar jag ut mitt nya pass i Oslo.

Så vad gör man då? Går och sätter sig på ett café såklart! Jag hade tänkt gå på Le Pain Francais, men så har dom ändrat spårvagnslinjerna i stan så jag hamnade vid Stenpiren och fick gå tillbaka. Då tänkte jag att jag stannar vid Brogyllen istället men där var det smockfullt med folk. Tillbaka till ursprungsplanen – Le Pain Francais (för dom har så himla gott kaffe), så upp Västra Hamngatan. Men utanför Antikhallarna stod en liten skylt om att det fanns ett café där inne så jag gick in. 

Och det var så fantastiskt fint!! Bästa stället på länge!!


Dom har renoverat Antikhallarna tydligen och, en del av (de mer eller mindre skabbiga, enligt min mening) butikerna har försvunnit. Andra våningen var stängd, men nere var det fortfarande kvar samma gamla vanliga antikbutiker – och ett otroligt fint fik.

Stor frukost på Latteriet

Även om jag hade ätit frukost hemma i lägenheten så tog jag ”Stor frukost” för 72 kr. Skrattretande – ALLT det där fick jag för 72 kronor!! Burken innehåller naturell yoghurt med hemlagad sylt på, hur god som helst, mackan var en stadig brödbit som var krispig och saftig på samma gång, ägget var varmt och hårdkokt och latten var het och god.

Så småningom kom M dit, och istället för att ta en promenad eller göra något annat aktiverande köpte hon sig en kaffe och vi sjönk längre ner i soffan där jag redan suttit en timme.

Vi satt där i tre timmar till, och hade det där underbara pratet som jag så ofta saknar i det vanliga livet. M är en fantastisk person och jag är så himla glad att hon fortfarande finns i mitt liv så här dryga 20 år efter att vi först träffades. Det går att prata om ALLT, och det är så oerhört värdefullt. TACK för att du finns!!

Sen gick vi tillsammans och såg till att jag fick mig en ny svart kostym – det var på tiden, den gamla börjar se lite solkig ut, och sen måste M gå hem och sova några timmar. Många intryck, ljud och prat tar ut sin rätt.

Själv har jag inte rört mig så särskilt långt; nu har jag landat på Waynes Coffee i Akademibokhandeln och försett mig med en semla och en kopp te. Life is sweet!

Årets första semla!

Om man lånar något av någon så tar man hand om det. Man passar på det så det inte blir förstört. Om man lånar något som är väldigt värdefullt, då passar man på det lite extra noga – speciellt om det är värdefullt för en själv också och man gärna vill fortsätta låna det.

Så tänker iallafall jag. Men så tänker tydligen inte alla. En del tänker att om man lånar ett hus till exempel, så kan man bete sig hur som helst med det huset. Som man kan om man äger det. Men jag tänker att om jag hade lånat ett hus av någon i två och ett halvt år och bott gratis i det så hade jag tagit väl hand om det huset under tiden jag bodde där. Kanske inte göra några revolutionerande förändringar till det bättre direkt men till exempel se till att det är lite städat och ansat så att inte huset slits ner mer än förväntat. Som det gör om man inte städar. I synnerhet om man har familj och husdjur.

Familj och husdjur är trevliga delar av livet som man gärna vill ha, och väljer man att ha dem väljer man lite mer hushållsarbete än om man inte har. Till exempel städning av ett hus som man har lånat, och som då behöver göras lite mer än annars. Varför då? Jo för att överdriven smuts och stök förstör det där lånade huset ganska mycket inuti, och då kan det bli dyrt att fixa tillbaka så som det var för de man lånat huset av, den dag man inte ska bo där längre.

Så tänker jag. Så tänker tydligen inte alla.

Imorgon ska jag köra banankartonger till tippen.