Nu har jag bott här i Oslo i fyra år. Mycket är likt mellan Sverige och Norge, men mycket är också annorlunda. Först när man kommer tycker man ”Wow, det är ju precis som i Sverige – ingen skillnad över huvud taget” – men det är ju bara för att man bara varit inne i Oslo centrum och sett att det är H&M, KappAhl och Clas Ohlson överallt (ja tyvärr, det är så här också). ”Och språket är ju så likt, jag förstår allt dom säger och dom förstår allt jag säger!” Mja…återigen, det är för att man bara rört sig i en liten del.

Den första stora knäcken var väl att komma över att det inte är någon fikarast halv tio och halv tre + en timmes lunchrast mitt på dagen, som det verkar vara på väldigt många tjänstemannajobb i Sverige. Ingen organiserad fika någonsin, förutom fredagar kl 14, och bara en halvtimmes lunchrast. Man vänjer sig fort.

Den andra är att vänja sig vid att äta frukost till lunch. Dvs lunch = mackor, och gärna med sill på. Det tog tre år för mig att ens våga pröva en sillsmörgås, men nu känns det hur självklart som helst. Ett steg till i domesticeringen.

Sen är det språket som tar upp en del tid, för det vackra norska språket är tyvärr väldigt svårt för en som är mån om att få det rätt. Det finns nämligen inget rätt – inget som utövas i praktiken iallafall. Det finns åtminstone två huvudmål; bokmål och nynorsk. Nynorsk är det språk alla SKA använda, både i tal och skrift, men i praktiken är det bara några få som gör det. Nynorsk finns som tillval och som hovedfag på videregående skole (motsvarande gymnasiet), och det här studieåret är det en (1) elev av jag vet inte hur många tusen på videregående i Oslo som har valt att ha det som hovedfag. Inte helt populärt alltså. Men i andra delar av landet är nynorsk det dominerande.

Anyway, språken är så pass olika varandra att det i praktiken inte finns något svar på vilket som är rätt ord för något. Lite jobbigt som invandrare, och är en anledning till att jag inte orkar försöka lära mig prata norska. Men skriver gör jag, och då blir det bokmål.

Det som är mest påtagligt i det dagliga livet och som man hör från de flesta svenskar som en av de största stötestenarna är det värdelösa matutbudet i butikerna. Jag orkar inte orda om det just nu för jag blir så matt, men det är iallafall under ALL kritik. Jag har försökt ta reda på varför det är så illa, men det är inte så enkelt. I grunden är det ju vi svenskar som tycker det är illa, inte den dominerande delen av befolkningen, så där är väl en del av problemet…