Var ska man bo egentligen?

Fy fan vad det är svårt att ha bott i ett annat land. Även om det inte är varken särskilt långt bort eller särskilt exotiskt. Ja jag pratar såklart om Norge.

Just nu har vi besök därifrån, A’s BFF och dennes kära mor är här, och det påminner mig om de 9 år som jag bodde i Oslo och hur bra jag/vi hade det. Jag försöker komma på varför jag ville flytta därifrån också, men det trycks märkligt nog längre bak just nu 🙂 , och jag ser bara allt som var positivt.

Och så ser jag hur glada mina barn är när BFF+mor är här. Dels att dom får tala sitt modersmål igen (lite rostigt, men det kommer sig efter någon dag) men också att det är som att tiden skruvas tillbaka ett och ett halvt år och att vi aldrig flyttat, och alla barnen är så himla glada och lyckliga.

 

Och just nu är två av de tre barnen inte särskilt lyckliga (skolan of course, eller snarare skol”kamraterna”), så när man ser dom glada, avslappnade och som sig själva, sina vanliga jag, är det lätt att ifrågasätta valet att slita upp dom från varandra.

Jag tänker på hur mycket pengar vi tjänade (inte hur mycket allt kostade och att det inte var kul att äta ute för att det var så svindyrt – pizza 250 kr nej tack), jag tänker på hur mycket barnen lärde sig i skolan (inte på att dom hade sjuuuukt mycket läxor vissa dagar), jag tänker på vilket spännande jobb jag hade då jag fick resa en del också (inte på att det jobbet slutade i katastrof och sjukskrivning 2013 och över huvud taget inte är aktuellt iallafall), och jag tänker på vår stora fina lägenhet som vi hade (och inte på att…well, den lägenheten fanns det inget negativt att säga om med sin storlek och sitt perfekta läge).

Och jag tänker att om SD går framåt mycket i det här valet har jag svårt att se mig i spegeln som svensk och säga att jag står för det här landet, så då vete fåglarna vad jag vill göra egentligen…Bli invandrare igen kanske? (Det jag ogillade mest kanske inte är så illa längre?)

Det där gräset…

det som är allmänt känt som grönare på andra sidan…Det känns som att jag betar över hela jvla gräsmattan just nu, kastas från ena sidan till den andra, tycker det är finare här, finare där, nej hit nej dit…

Just nu är jag på väg från Oslo efter att ha lämnat stan mitt i 17. mai-firandet. Jag har varit där sedan i fredags kväll, mitt första besök i staden sedan jag drog för snart två månader sen. Glider in med bussen på stationen, allt ser ut som vanligt såklart, glada barn som kommer och möter, släntrar den vanliga vägen över Jernbanetorget, tar spårvagnen hem som vanligt, in på gården och upp i lägenheten. Allt är som vanligt fast ändå inte.

Det syns inget i lägenheten om man inte vet var man ska titta – i syrummet till exempel där alla möbler är borta, eller i skåpen i köket där bara hälften av alla tallrikar och glas står kvar. Eller i vårt sovrum där det inte är en dubbelsäng längre, utan bara en enkel.

Barnen är som vanligt fast ändå inte. Dom håller krampaktigt i mig, och ska kramas, pussas och kela hela tiden. Vill inte släppa taget, som att jag ska försvinna hela tiden. Jag går på toa. ”Var är mamma?” kommer direkt en lätt orolig röst.

Det dåliga samvetet är som citron i ett sår. Det känns ibland, ibland inte.

Och jag undrar vad det är jag har gjort. Jag har för mitt eget ego ryckt upp man och barn från en toppenvardag med bra jobb (för mannen), goa kompisar, bra lärare (i stort sett) och en internationell miljö i en huvudstad. En lokalmiljö med bra sammanhållning, barnens klasser har barn med bra föräldrar (i stort sett) och där A’s klass utmärker sig särskilt som ett gott gäng föräldrar.

För vad?

Just nu: Jag vet inte. Kanske var det inte rätt. Kanske var det helt helt fel, och kanske kommer det visa sig om ett tag. Det vet man inte. Det går inte att tänka på just nu, just nu måste vi bara genomföra det, se om det håller, se om det blir vad vi hoppas. Vad nu det är – det kan jag inte heller komma på just nu.

Det gröna gräset i Göteborg kanske? Just nu, när jag är på väg till Den Andra Sidan känns det som att jag lämnar det gröna gräset i Oslo. Imorgon när jag är på jobbet igen kommer jag känna att det är bra att vara där. När jag var på BaneNOR (=det som tidigare hette Jernbaneverket, mitt gamla jobb) kändes det fantastiskt skönt att det inte var min arbetsplats längre, utan att jag är på Trafikverket…

Jag kastas fram och tillbaka rent känslomässigt. Jag antar att det som i slutänden avgör om det här är succé eller fiasko är vad barnen tycker när dom kommit på plats och etablerat sig. Om ett år kanske vi kommer få veta, när vi åker upp till 17. mai igen?

Norsk skolmat – en pulshöjare!

Fast inte på det positiva sättet.

Idag kom ett nytt nummer av Aftenposten Junior, barnens nyhetstidning. Dom har redan lärt sig väsentligheterna och kastar sig över korsord och serier så fort den kommer (tisdagar) men eftersom dom är bortresta nu så fick jag en chans på den själv. Inte korsordet alltså, det lämnar jag till kidsen….

Men förstasidan handlar om skolmat, och det fångar ju naturligtvis mitt intresse. Läser snabbt den korta texten på förstasidan – en skola där eleverna får gratis, varm lunch två dagar i veckan – WOW!! Här är något att ta efter, hinner jag tänka innan jag PANG!! tas ner på jorden igen. Hälsoministern menar inte att det är viktigt att barnen får gratis skolmat, men att det hellre är viktigare med längre matraster.

skolmat-i-norge

Jag storknar. Igen. Över skolmaten. Igen.

Hur kan en företrädare för regeringen, Hälsominister Bent Høie, mena att gratis skolmat inte är viktigt?! För de barn som har föräldrar som bryr sig och som gör ordentliga matlådor till sina barn varje dag är det inte så viktigt att få mat i skolan. För dom kan det till och med vara en försämring med gemensam skolmat, för ärligt talat är den inte alltid den godaste. Även om det är mackor de får (och i barnens klasser äter i stort sett alla barn mackor till lunch) kan det vara nog så bra om det är bröd med lite grova fibrer i, bra pålägg och lite frukt och grönt till.

Helse- og omsorgsminister Bent Høie
Bent Høie, foto från regjeringen.no

Men WAKE UP Bent! alla barn FÅR inte bra mackor av sina föräldrar. Otroligt många äter formbröd med Nugatti (=Nutella) till lunch och inget mer. Hur bra på en skala tror godeste Bent att de barnen mår efter en timme – var är deras koncentrationsförmåga? Har dom likadana förutsättningar för att prestera bra i skolan som de som ätit varm lunch med grönsaker (=bara våra barn så vitt jag vet) eller som de som fått en ordentlig macka med frukt ?

Jag gissar (har inga data här) att de barn som äter formbröd med Nutella till lunch förmodligen hör till de grupper som ändå gränsar till de svagare; ekonomiskt och socialt, och att det hade betytt massor för dom att få iallafall ETT mål ordentlig mat om dagen.

Oh well, jamen då kan vi väl ha skolmat för de som behöver det då, så kan de andra ta med sig matlåda? Nej det kan vi inte, för då pekar vi ut de som ”de fattiga” eller något annat stigmatiserande, och vem vill gå i fattigkön för mat även om den maten är mycket bättre? Så nej, vi behöver varm, ordentlig skolmat för alla barn, inga mer matlådor, inget formbröd med nutella, om vi menar det vi säger när vi säger att barn ska ha lika förutsättningar.

Ja blir så j*vla provocerad.

Energikick på kvällen

Jag har gått med i Swea igen. Swea står för Swedish Women’s Educational Association International, och är kort och gott ett socialt nätverk för kvinnor i förskingringen. Jag har varit med en gång tidigare; gick med direkt när vi flyttade till Oslo men insåg snabbt att familjelivet i förorten inte riktigt var att kombinera med föreningsengagemang på det sätt jag ville, så det rann ut i sanden.

Nu ser det lite bättre ut, och deras program är dessutom rätt tätt och bra så jag kör igen. Idag var första aktiviteten – middag för nya medlemmar hemma hos ordförande Katarina. Det visar sig att Katarina bor i ett fantastiskt fint gammalt hus uppe vid Makrellbekken, en 7 km lång cykeltur från jobbet (uppförsbacke, mind you!) och att hon dessutom var en mycket trevlig och intressant kvinna.

Vi var totalt ett trettiotal som var där, blandade åldrar och olika länge i Oslo. Väldigt många av de yrkesaktiva var innanför hälsoområdet – antingen som sjuksköterskor eller forskare, och så var vi några ekonomer, en jurist och två ingenjörer (just vi två kände varandra sedan tidigare men visste inte om att vi skulle ses där ikväll). Många intressanta samtal hanns med till den jättegoda buffén och det blev mycket bättre än jag vågat tro när jag kom dit. Det där med mingel med okända är ju inte riktigt min grej, kan man väl säga…

Framför allt fick jag väldigt positiv respons när jag i presentationen av mig själv sa att jag inte alls trivs med att jobba (många före mig hade pratat passionerat om sina jobb som dom verkligen älskade) och att det finns mycket annat jag hellre skulle göra än att arbeta varje dag. De tyckte det var modigt och insiktsfullt att våga säga det högt och inte bara ducka och muttra och fortsätta harva utan att förstå vad som är fel. Har inte tänkt på det på det sättet, men det var ju skönt att höra att det är något positivt med det, för det är ju inte alltid så det känns.

Otroligt trevlig och energigivande kväll var det i allafall, och jag glädjer mig verkligen till nästa träff 31 maj på svenska ambassadens residens!

Sojafärssås med spaghetti

Nä det låter inte lika gott som köttfärssås det måste medges, men det är väl mest en vanesak antar jag. För idag var det premiär för köttersättning (yum va gott det låter!), dvs sånt man använder som man använder kött men som inte är kött. Quorn, sojabaserad mat inkl tofu och en del annat som jag bara hört talas om. Just idag blev det sojafärs.

Landet där jag bor är inte känt för sin fantastiska hemlagade mat, och därför är utbudet i butikerna magert. Det är generellt väldigt dåligt med urval på det mesta i råvaruväg i en vanlig mataffär som ICA eller Coop, och på dom mest populära butikerna som Kiwi, Rimi och Rema 1000 är det rent av tragiskt. (Frysdiskarna har däremot ett fantastiskt fint sortiment av fruset halvfabrikat, särskilt pizzor…) Det gäller vanlig mat alltså, och nu är jag inne på ett specialsegment med köttalternativ och då kan man ju bara tänka sig hur det är….och det är precis det det är. Så av tre alternativ i affären häromdagen köpte jag två, en av dom var VegoFärs från anamma.

image

Ser ganska fin ut va? Väldigt likt köttfärs, men det är sojaprotein och inte så mycket mer. Jag lagade det som vanlig köttfärssås bara för att se på vilket sätt det smakade annorlunda, och så spaghetti och parmesan till.

image

Looking good, va?

Hannes, som fått för sig att han inte gillar köttfärssås längre, lovade att smaka. Han blev jättesur, för det smakade ju precis som vanligt och var ju inte alls något annat ju.

Ett ganska gott betyg trots allt?!

Typiskt norskt?

2015-10-26 08.17.25Den här listan fanns på Aktivitetsskolen (=fritids) en morgon. Den är sammansatt av barnen på Ruseløkka Skole, en skola med jag vet inte hur många nationaliteter, och dom om några är väl rätt personer att försöka identifiera vad som är typiskt norskt.

Som invandrare själv ser jag att det är en del igenkänning på listan. Vi tar det från A till Å  – ja för här är inte Ö sista bokstav, utan Å. Sverige och Norge har för att göra det lite extra opraktiskt valt att kasta om de tre sista bokstäverna i alfabetet. Lite opraktiskt av oss.

Akebrett (=pulka) ska åkas i ur och skur så länge det är snö på backen

Bunad – dessa underbart vackra folkdräkter (ja på svenska heter det folkdräkt, även om en bunad i Norge har högre status än folkdräkten)

Carl Johans gate – hmmm njaaa….tror dom menar Karl Johan, så den föll väl just där

Dugnad – aaahh till och med barnen har plockat upp konceptet dugnad, trots att de själva väl inte varit så utsatta för det. Än. Dugnad innebär att vuxna människor som redan är utarbetade efter arbetsdagen ska stå kvällar och helger och jobba gratis för något. Baka kakor, sälja korv till korpset, reparera cykelskjulet i bostadsrättsföreningen, eller….ja varför inte bygga en väg. Gratis arbetskraft är gott. NAV (försäkringskassan) betalar sjukskrivningarna som kommer efter att alla sitter fast i frivillighetsträsket.

Elg – Älg alltså

fårikål
Får i kål. Bild från http://www.matprat.no/oppskrifter/tradisjon/farikal/ där du också hittar recept. Yum!

Fjell, Fårikål, Fjord och Fjøsnisse – Ja fjell (berg) och fjord är väl typiskt norskt, även om fjordarna skapades av Slartibartfast. Fårikål är en maträtt bestående av lammkött och vitkål. Det är inte kålpudding, utan friskt och fräscht , och rätt lagat är det underbart gott. Det äts under en bestämd period på året. Gissar att det är ganska snart, innan fjøsnissen kommer ut ur stugorna och börjar fixa inför julen.

Getost – ja det är så typiskt norskt att någon (Tine?) en period hade banners i ankomsthallen på Gardermoen som sa ”Velkommen til brunostens land” Hurra säger några, brr säger andra. Att det är en speciell smak behöver man inte diskutera vidare.

Hytte – Ja visst har man hytte (stuga). En i fjällen och en vid havet. End of discussion.

Isbré – Glaciär alltså. Bör bestigas några gånger för att man ska kunna säga att man har varit meeed. Jag har bara gjort det en gång, så jag räknas nog inte.

Jarlsbergsost – I Norge finns det tre sorters ost; Gulost, Brunost och Hvitost (jo det är sant). Innanför dessa kategorier finns det lite att välja på. Jarlsberg är en av de tre ostarna som finns i kategorin Gulost. Den andra är Norvegia och den tredje är….nä det är nog bara två ja. Det är lätt att handla ost här. Eller svårt, beroende på hur man ser det.

Kjøttkaker – Brrr om man inte gör sina egna. Vilket jag tror att de flesta inte gör

675px-Cheese_planesLefse och lusekofte – Ja lusekofte behöver väl inte nämnas? Lefser är ett mjukt tunnbröd som man brer en blandning av smör och socker på och äter som fikabröd. Himla nyttigt. Men gott och en lifesaver för griniga barn.

Nøkken och nikkers – Näcken och knickers. Knickers som män har till sin bunad alltså. Varför Näcken är typisk norsk vet jag inte riktigt. Nakenheten? Men han sitter ju i svenska bäckar och gnider också, så…

Ostehøvel – Osthyvel. Jag har alltid trott att den var en svensk uppfinning och har smågrälat lite om det där med norska vänner. Men jag får ge mig, för Wikipedia har alltid rätt och där står det att det var en norsk möbelsnickare som kom på det och tog patent.

Den utmärkta bilden kommer från www.turvogn.no
Den utmärkta bilden kommer från http://www.turvogn.no

Pølse i lompe – Ja här är återigen något jag sliter med att ta till mig (ref dugnad och ostutbudet). Korv som man inte äter som den är eller i bröd, utan med en liten tunn brödbit (lompe) runt. Jag tycker själv att brödet smakar väldigt pepprigt, torrt och lite pappersaktigt, men ungarna älskar det så det är nog mest en vanesak. Som så mycket annat.

Q-melk – Uttalas Kumelk, alltså Komjölk. Mycket vitsigt av den största konkurrenten till Tine (=Arlas motsvarighet)

Ryggsekk – Ut på tur, aldri sur

Strikkelue, Sparkstøtting, Ski – Det är inte så mycket att säga, folket älskar vintern så är det bara

Troll, Toddy, Tur i Marka – Troll och toddy vet jag lite om, men KLART att man går på tur. Med sin Ryggsekk och äter Pølse i lompe. Man har på sig sina Ullvotter och äter Vaffel (våfflor, Norges nationalrätt, gärna med brunost på!)

Ytringsfrihet o Være god är fina saker att ha med på listan och som man är glad över att ha.

Fina barn va som lyckas pricka in det så bra?!

Oslos bästa fruktaffär

Idag var jag på mitt gamla jobb och lämnade in dator och passerkort, och nästa vecka börjar jag på nytt jobb, friskskriven och redo. Många saker är bra med nya jobbet så långt jag ser det nu, och en sak är definitivt bra. Läget. Läget, läget, läget. Mitt i stan nere vid centralstationen ligger den del där jag ska jobba.

Och vad är det som är så bra med det då? Ja förutom nära hem (3 km) så ligger närmaste sybutiken 100 m bort, nästa sybutik 200 m bort, och så stans bästa MATAFFÄR 150 m bort!!!

Ja för mat är ju ett ständigt tema för oss invandrare, eller kanske framför allt bristen på urval av mat. Men området där jag ska jobba är där öst möter väst i Oslo, ett område där man har nära till bra alternativ till de vanliga Kiwi, Rema 1000, Rimi, Bunnpris och de andra butikerna med något sparsmakat sortiment. De kallas för ”invandrarbutiker”…ett härligt, alienerande ord som jag förstår används i Sverige också. ”Turken på hörnet” sa vi när jag växte upp, inte så mycket bättre det tyvärr.

De här affärerna har oftast stora pallar med frukt utanför, därav att vi kallar ”vår” butik för Fruktaffären, gärna drivor med stora gröna mango för tio kronor styck, små gula för 50 kr/kilot, stora ovala vattenmeloner för 7 kr kilot, bananer för en struntsumma osv osv. Grönsaker också förstås, en charkdisk med en levande man bakom som skär upp kött åt en (det var ju ett tag sen man såg; på ICA Skøyen i våras närmare bestämt!) och ett helt rum bara med ris och pasta av alla de slag.

När jag handlar i någon av de vanliga affärerna känner jag aldrig matglädje. Jag blir aldrig nyfiken på något, det är inget som fångar mitt intresse. Men när jag går i Fruktaffären har jag nästan bara frågor – Tapiocagryn, vad kan man göra av det? Kassavamjöl? Juice på litchiplommon, dricker man det rätt av eller blandar man? Hur många sorters oliver finns det egentligen? Och alla dessa kryddor som säljs hela eller malda i stora påsar – inga små Santa Maria-burkar här inte, många som jag inte har en aning om vad det är för något eller vad man har de till.

Och jag blir jättenyfiken. Jag vill lära mig. Jag vill ta de här vita fläckarna på min matkarta och lägga färg på dom, lära mig laga ny mat. Men inte genom en kokbok, nä jag vill att en PERSON ska lära mig. Och då kommer jag på att nu är bästa chansen i mitt liv. Jag har barn i en skola med föräldrar från hela världen. Jag känner några riktigt trevliga föräldrar från Iran och Somalia. Varför inte börja där? Två kök som borde vara rätt olika varandra men för mig helt okända och nya.

Jag tror jag hittat mitt mål för hösten – att lära mig nytt i köket!