Tur till Galdhøpiggen

Ja alltså jag börjar ju bli en riktig fjällräv nu – jag har ju faktiskt varit på topptur TVÅ gånger… sen att jag inte riktigt kom upp på den ena behöver vi väl inte älta här??? Nu är det segerns sötma som gäller, för jag har varit PÅ NORGES TAK!!

image

Som kanske syns var det inte precis fridens liljor som växte där uppe, nä högar av folk som mer eller mindre bildar kö för att komma upp och ta foto.
Vi var på avdelningstur med jobbet i helgen, och då var det här en av aktiviteterna. Som jag skrivit i tidigare inlägg var jag lite skraj i för turen även om alla sa att det var en lätt en, men det gick alltså bra även för mig.

Visst, jag var sist både upp och ner men sånt kan man ju inte hänga upp sig på, det var en fin tur helt befriad från krämpor och jag har lagt till flera nya ord i min bruksvokabulär – Jag kan numera med den oerhört erfarnes lätt uttråkade min säga taulag, glaciär, topptur, 2469, och diskutera skillnaderna mellan att gå från Spiterstulen eller Juvasshytta. Inte för att jag varit vid Spiterstulen, men man får väl skarva lite? Det gjorde väl de gamla upptäcksresanden också har jag förstått. Behöver ju inte säga att jag gick den lättaste vägen och att jag tyckte det var alldeles lagom jobbigt, eller? Appearance is everything 🙂

Det var mycket stenigare än jag trott och ingen stig att tala om. Lite jobbigt i början, men efter ett tag fick man in snitsen på att kliva från sten till sten. Bara att låtsas att man är en bergsget och ta det därifrån.

image

Vår grupp var på ca 25 personer plus guide. Man bör ha en guide/glaciärförare med sig i tillägg och det hade vi. En annan guide jag träffade längs vägen gissade att det var ca 600 på väg upp och ner den här dagen. Han var där med ett annat firmagäng, Flytoget.no, som han hade utstyrt i KvikkLunsj-mössor i grälla färger så han skulle ha en rimlig chans att hålla reda på sin tropp. Såg rätt kul ut.

Högre upp är det en glaciär som man kryssar. För mig som är helt okunnig om naturens faror ser der bara ut som snö, men det är det naturligtvis inte. Det bildas bäckar under, det smälter och blir urholkat och det kan brista. Så då bildar man replag så att den som eventuellt trilla ner inte ska bli helt ensam där nere, utan dra med sig några fler så de har något att fördriva tiden med när de väntar på att resten av replaget ska dra upp dem.
Det var inte bara vi som bildade replag – kolla in folkmängden!!
image

Vi knyter ihop oss medan andra grupper ger sig iväg över glaciären.
image

Vi fick instruktioner, i princip bara ”om nån ramlar ner så säg till mig så talar jag om hur vi gör för att få upp dom” . No shit, Sherlock?? Hade vi aldrig gissat…

image

Sen bar det av. Vi bildade tre replag som gick på rad. Ganska snart gick vi om ett gäng som var ungefär lika stort men som var blandat vuxna och barn. De yngsta i det gänget gick i andra klass, så det är helt klart en tur för alla.

image

Efter glaciären var det utknytning o den branta stigningen kvar, men det gick bra. Man ser toppen hela tiden och det är ju ganska uppmuntrande.

image

Så tillslut är man där och cafeet(!) Kommer fram ur molnet
image

Väl uppe sitter de andra och har redan ätit och vilat ut sig. Jag hade ingen matlust alls, men man behöver ju energi så jag tvingade i mig en macka.
Sen var det dags för gruppfoto i våra Multiconsulttröjor men det missade jag, för jag var runt knuten och skrev mitt namn på en liten lapp som jag visste fanns där under några stenar. I sanning en märklig hobby jag har….men jäkligt kul!

Andra människor har andra hobbies – när jag nästan var helt uppe mötte jag två kolleger på väg ner. Nejdå alla hade inte vänt, det var bara de två som skulle ner och upp för branten en gång till lite raskare för att få lite motion. Jaja, alla är olika. (Morten och Tov, jag är bara avundsjuk förstår ni väl…)

Tre timmar upp och två ner. Kanonfin tur, ta den om du får chansen. Och nu kan jag säga det –

Been there!

Ett bra bokbyte?

Efter att en längre tid försökt läsa American Psycho av Bret Easton Ellis, har jag tvingats ge upp. Berättarjaget Patrick Batemans människosyn är helt i en egen klass, och den utförliga beskrivningen av hur han torterar och lemlästar sina utvalda offer (speciellt kvinnor, men även andra som av en eller annan anledning misshagar honom) blev helt enkelt för mycket för mig. Helt otroligt, har aldrig varit med om det förut. Pratade lite om bokenmmed en kollega i helgen som var, och han höll med om att det var en bok på den mer magstarka sidan, så det är inte bara jag. Att jag sen inledde konversationen med att säga att jag tycker han utseendemässigt  är lik så som jag ser huvudpersonen för mig är kanske en annan sak. Men det är iofs beröm, det vet de som läst boken (eller som i mitt fall numera – har läst delar av den).

Anyway,till min stora frustration har jag nu lagt den åt sidan och tagit fram en ny; A people’s history of the United States, av Howard Zinn. Den som tror att mina böcker ligger i bokstavsordning tror helt rätt.

Den börjar vid Columbus ”upptäckt” av Amerika 1492. Att han kom till Bahamas och trodde han var i Indien kan vi kanske lägga åt sidan just nu. Första sidorna handlar om hur den modiga upptäcksresanden tappert seglade iväg med sina skepp i solnedgången, Santa Maria, Pinta och Nina (hör ni stråkarna och valthornen?). Hur dom trodde dom var i Indien när dom kom till Bahamas och blev hälsade av ett oändligt vänligt och generöst folk som kom med gåvor, folk som inte visste vad det innebar att ha kläder på sig, leva i par eller hugga ner varandra med kniv och förslava folk. Allt det där kom den gode CC och hans män att lära dem illa kvickt.

Helt kortfattat kom de dit 1492, upptäckte detta fantastiska land och folk, åkte hem, ljög om allt guld de visste fanns där, fick ny spons, åkte tillbaka med tolvhundra(!) man, satte upp ny bas på Hispaniola (ön som idag utgör Haiti och Dominikanska republiken) och började utplåna befolkningen, bit för bit. I sin desperata jakt på guld som dom aldrig hittade, förslavade dom folket, de nöjesmördade stora som små, män som kvinnor, gjorde människorna så svaga att de inte orkade göra nya barn eller ge mat till de de redan hade, så barn och vuxna dog som flugor (en del dränkte sina små för att skydda dem från spanjorerna), och efter 14 år – FJORTON ÅR!!!!! – reducerades befolkningen ifrån 1, 5 eller 8 miljoner (källorna varierar) till 50 000, för att så småningom helt försvinna.

För att rätteligen ära CC och hans vänners heroiska insatser firas i USA årligen Columbus Day. Inget prat om vad som egentligen försiggick, bara storslaget hyllande av upptäckten av Amerika.

Jag tror jag måste spy.