I samband med jobbytet jag gjorde nyss såg jag fram emot att få pendla. Ja det stämmar – jag såg fram emot det; att få sitta på tunnelbanan och läsa morgontidningen, lyssna på musik, spela Wordfeud (japp, håller fortfarande på med det emellanåt) och annat som pendlare gör.

Det tar emellertid inte särskilt lång tid så har man kommit över glädjen av att ha långt till jobbet. I mitt fall tog det tre dagar. Tre dagar då det tagit mig nästan en timme att komma 9 km från dörr till dörr. Ingen skugga ska falla över lokaltrafiksystemet för den delen har fungerat utmärkt, men det här med att gå till och från och göra byten, det tar väsentlig tid. I mitt fall har jag först vägen från hemmet till spårvagnen, vänta på spårvagnen, åka spårvagn, gå ner i tunnelbanan, vänta på rätt linje, åka T-bana och sen gå en bit.

Enligt ruter.no ska det här ta 40 minuter vilket det till min stora glädje faktiskt gjorde idag. Men de andra dagarna har det tagit betydligt längre, närmare en timme. Då har jag å andra sidan haft maximal otur på alla väntepunkter; 10 min på spårvagnen och 10 min på T-banan. Det är helt enkelt små marginaler som gör skillnaden och det är väl bara att gilla läget. Man kan ju inte alltid ha 15 minuter till jobbet. Eller?