Music Hall mitt i veckan

Operan här i stan ger till och med 17 oktober en föreställning som dom kallar Nasjonalballettens Music Hall, och i torsdags var vi några från TI som gick.

Bilden är från Operaen.no

Föreställningen går på Scen 2 som är den lilla scenen, vilket alltid betyder att det är bra; mer intimt och nära mellan publik och artister – vare sig det är Barberaren från Sevilla eller Sonny som framförs. Höga förväntningar från mig alltså.

De vanliga gradängerna var borta och istället var det utställt cafébord med vita dukar av krossad plysch och den gamla Öglan-stolen. Längs balkongen var det upphängt röd krossad plysch och det var kristallkronor i taket. Väldigt Kaizers tyckte jag, men det var inte Kaizers vi var där för att se (även om jag hade gillat det också…)

Jag är inte så inne i vad Music Hall är egentligen, så det vi såg var inte helt vad jag hade väntat mig, men det var bra. Väldigt bra till och med. Det började med väldigt traditionell balett; räta vrister, Tschaikovsky, mycket tåspets och hopp. Fyra par som virvlade runt, allt väldigt balettigt men lite tråkigt och det kändes faktiskt lite långt .

Sen blev det modernare med en solodansare, mycket vackert och graciöst, och i mitt tycke kanske lite långt även det.

Det var en mycket varierad föreställning, och Operabaletten visade ett brett spektrum från den mest klassiska balett til det helt moderna via självironi och humor.

Efter de två inledande numren kom fyra män som spelade konkurrerande (kvinnliga) ballettdivor i full mundering med rosa dräkter och långa svepande tyllkjolar, massor av läppstift, självironi och stora egon, väldigt väldigt kul.

I ett annat nummer var det det en förvirrad baletthoppa med glasögon och handväska som kom försent till numret med sin manliga partner. Hon hade inte helt koll på det här med dans och mest var bekymrad över var hennes handväska var. Det numret var ur Don Quixote och var mycket roligt, proffsigt och en bra show.

Bilden är från Operaen.no

Men det bästa numret alla kategorier var före paus. Det går inte att beskriva på ett sätt som gör det rättvisa.

Fonden var ett fotografi av kala trädstammar, belysningen ljus sommargryning, på scenen en man som ligger och, som det verkar, sover. Det är ingen storyline att tala om; han är en skogsvilde som vaknar och lever, försvinner ur bild, in kommer en kvinna även hon en vilde som existerar ”på vildars sätt” i skogen, han kommer in och dom finner varandra. End of story.

Men dansen. Dansen var HELT förtrollande. Jag kunde ha sett på de där två i timmar – bara dom och det dom….gjorde…på scenen. Det var inte bara dans; det var akrobatik och ett FANTASTISKT uttryck. Jag undrade hur dom här två egentligen kände sig hemmahörande i Operabaletten, men det visade sig att det gjorde dom inte – dom var gästspelande och heter James O’Hara og Daisy Phillips, och om ni får möjlighet att se de två folkens så missa inte chansen.

I tillägg til den fantastiska dansen var det en mycket levande ljussättning, som fick fonden att skifta från gryning genom hela dagen kvällen och natten. Jag rös och njöt och tappade helt greppet om hur länge numret varade, bara att det var allt, allt ALLT för kort.

Speechless. Och det händer inte ofta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.