Jag vurmar för riktig mat och snäser åt färdiglagat och halvfabrikat. Ja förutom om man går helt över kanten förstås och frossar på McDonalds eller ännu hellre Burger King, men det är nåt helt annat.

Jag snackar om vardagsmaten, den där man aldrig har lust att laga men alltid måste ha. Mättande och god samt gärna nyttig och närande. Alla dagar i veckan. Tjena. Det blir ju inte bättre med kids hemma heller; ”Du vill väl inte att dina barn ska äta dålig mat?” Nej det vill man ju såklart inte, och ärligt talat är den hemlagade maten hos oss inte alltid nödvändigtvis så nyttig, men den är iallafall RIKTIG. Riktig betyder här att jag gjort den själv från grunden och vet exakt vad som är i den; jag KAN blanda ägg, mjöl och mjölk och få det till pannkakor (vilket inte är en självklarhet hos alla har jag lärt mig), jag har en MASSA bra vardagsmat på lager som funkar bra hos stora och små, men det tar ju lite tid.

Tid är som alla vet en bristvara, och skillnaden mellan att få middagen kvart i sex eller halv sju kan vara skillnaden mellan himmel och helvete i en liten familj en vardagkväll. Så då får man gå tidigare från jobbet så man hinner göra den riktiga maten och få den färdig i tid, men det kan man ju inte göra för då får man inte gjort sina åtta timmar utan att gå till jobbet i gryningen…

Så halvfabrikaten står i hyllan i butiken och lockar och pockar och ropar på mig. Tidigare har jag inte ens hört att dom ropat, men så smått har jag blivit mer uppmärksam. Numera sneglar jag lite åt deras håll, men samlar mig varje gång och snäser av dom tillslut, men jag gör det mindre och mindre för varje gång. Och i lördags på ICA Maxi trillade jag dit. Jag lassade i högar med såser och grytor i vagnen, paketen lockade med ”bara att tillsätta kyckling” eller fisk och jag föll och föll och kom lycklig hem med plastburkar och tetror som lovade något.

Och på måndagen var det dags för den första. Jag satte igång ris, började steka kyckling, hällde så småningom på Felix ”Grytbas Klassisk Citron & Persilja”.

Skammen är där direkt och var där i butiken också. Att göra citron-och persiljesås till kycklinggryta ÄR inte svårt – det är skitenkelt. Men man ska komma på det under dagen (eller helst några dagar före så man kan göra den där välplanerade handlingen man hör talas om), handla ingredienser och ställa sig och laga sås. Inte svårt, men tar tid. Inte mycket tid, men FÖR mycket.

Nu hade vi på max en halvtimme en måltid på bordet (hade i lite röd paprika på slutet för att få en glad färg i), och så var det ju spännande då…vad smakade den?

Svaret är väldigt enkelt;

DET VAR SKITGOTT!!

Och det var väl kanske det allra värsta. Att det inte smakade glutamat och gammal buljongtärning, utan att det faktiskt var otroligt gott. Maken gillade det, kidsen åt massor och jag var både i god tid, avslappnad och nöjd. För att inte tala om den minimala mängden disk.

Total katastrof alltså, för hur ska jag nu motivera mig till att fortsätta laga bra mat själv helt från botten när det finns så här bra grejer i butiken?

Men jag kan ju inte lära mina barn laga mat genom att säga ”Koka lite ris och sen tar ni den här burken och häller i kycklingen så är det färdigt”. Nä, jag är faktiskt utbildad på restaurangskola(!) och har egentligen en stor portion matlagningsheder i kroppen, så det gäller att ta sig samman. Men det är lätt att se att man inte orkar prioritera riktig mat när den färdiglagade är så god.

Lite som Findus frysta bullar – vad är anledningen att baka själv när det finns köpta som är så goda?

Produktutveckling när den är som bäst – eller värst?