Samtal från Fosterhjemstjenesten

Sticka utDet var ju ett tag sen nu som vi blev ”färdiga” som forsterföräldrar. För övrigt något man väl aldrig blir färdig för, men lite mer förberedda iallafall. För ett år sen ungefär var den sista PRIDE-kursen och sedan dess ingenting. Inte för att det var oväntat; de sa väl att snittiden från att man blev godkänd tills att någon placering blivit gjord kan variera, men i snitt ett drygt år. Så vi är väl innanför ramarna.

Men man undrar ju iallafall varför man inte hört ett pip. Ena gången tänker jag att dom har koll och har väl viktigare saker att göra än att underhålla väntande fosterföräldrar, andra gånger tänker jag att man har försvunnit i den administrativa kvarnen, ineffektiva statliga organisationer osv. Vilket inte alls var intrycket jag fått i övrigt från Barnevernet, men ändå. Skepsisen är där.

Så idag ringde en person och sa ”Hej jag ringer från Fosterhemstjenesten!” Tusen tankar flyger i huvudet – Nej inte nu! Ja äntligen! Hoppsan vad gör vi nu?! och en massa annat. Men hon hade ingen placeringsförfågan, hon ville bara säga att dom inte glömt bort oss. Vi har tydligen varit aktuella i en placering men kom tvåa pga att vi bor inne i Oslo och inte utanför. Många barn behöver placeras en bit från sin hemmiljö, och kommer man från Oslo så kanske stan är för liten vad vet jag.

Jag blev iallafall väldigt glad över att hon ringde, för då fick jag bekräftat två saker: Dels att vi är kvar i loopen, och dels att jag själv fortfarande vill bli fosterförälder. För tiden går och livet ändrar sig lite grann, och jag undrar ibland om jag fortfarande verkligen vill bli fosterförälder eller om det är något jag har fått för mig och som hänger kvar. Och jobbet, hur ska det gå med det, och livet, och det ena, och det andra…. Men min reaktion när hon sa varifrån hon ringde var direkt glädje och allt annat kändes oviktigt, och DET var skönt att få bekräftat!