Barn är väl alltid kreativa, är det inte det man säger? Att dom tänker fritt och tycker det är självklart att bilar ska gå på citronsaft (tema på teknikmuseet för ett tag sen), och att vi vuxna borde lyssna på dom och visa att deras idéer går att förverkliga. Både för deras skull för att insipirera till vidare nytänk och för oss själva så vi inte fastnar i inkörda spår.

Well, jag kan inte bygga en bil som går på citronsaft, men jag kan sy. Så när min son kommer med en skiss (”Det här är jag, det här är mina ögon, det där är öronen”) på en kjol som han vill ha gjord vill jag gärna göra det jag kan för att förverkliga hans idé.Han är lite för liten än för att sitta vid symaskinen själv, men han tog fram tygerna han ville ha och la i en fin hög på köksbordet tillsammans med skissen. Det ska vara rosa i mitten fram och bak, silver på ena sidan och guld på den andra.

”Och så kan du göra den medan jag sover mamma”.

Åkej. Tänkte först att jag väl kan klippa iallafall och så får vi sy i helgen (försöker få honom att förstå att det kan ta lite tid ibland det här med att sy), men så tog jag ner prestationskravet lite. Tog fram ett gammalt mönster vi redan testat och vet funkar , skippade dragkedjan och satte en resårmidja istället, en tunn rosa voile som foder eftersom paljettyg sticks, och så låg den bredvid sängen när han vaknade.

Fyra timmar var en väl spenderad kväll! Syprojekt nr 213 är klart.