Flätor. Guuuu va tråkigt. Eller? I småskolan kunde alla göra vanliga flätor med tre tåtar, rak och inbakad, och så kunde alla fiskbensfläta. De som var lite mer drivna (ja jag erkänner, jag var en av dom) kunde göra med fyra och fem trådar. Sen var det slut – för vad ska man med flätade band till? Göra sin egen folkdräkt eller?!

Men så var vi i Toronto 2001 och hamnade av någon anledning på Museum of Textiles och jag blev helt fascinerad av de band som visades där – helt fantastiska kreationer och betydligt längre från brunorange inkaband eller svart-vit-röd-gröna folkdräktsband än vad jag klarat av att tänka så långt. Och jag köpte med mig en bok hem, Braids av Rodrick Owen. Googlar man på käre Rodrick ser man snabbt att han är en gigant inom området. Om man nu kan vara en gigant i lilleputtland, jag har inte läst min Swift tillräckligt bra för att veta det.

Ur den här boken har jag iallafall lärt mig några bant och testat lite, men sen har den stått i hyllan länge. Tills häromdagen då jag fick lust att göra lite stillasittande, långsamt, terapiartat handarbete. Som att fläta band, till exempel.

Så fram med boken och det lilla kortet jag har gjort av en söndersågad trämapp från IKEA där runt 2001 någon gång, garn (bomull, har inte vågat ge mig på  silke än) och så börja knåpa. Ett enkelt spiralband med åtta trådar i två färger; lila och ljusblått. Målet är att en dag göra det där blå och vita spiralbandet i mitten av bokomslaget, men det dröjer eventuellt ett liiiiitet tag till.

Så här såg det ut efter två timmar:

Vad jag ska ha bandet till? Ingen aaaaning. Det löser sig.