Moleskine-mani

Dom är ju så himla fina, Moleskine-böckerna. Och de finns för de flesta ändamål; dagböcker, almanackor, anteckningsböcker i alla möjliga format, färger och fasoner, oskrivna resedagböcker och en MASSA andra.

image

Jag är en sann sucker på dom. Vet inte hur många jag köpt genom åren – många har jag använt, några få har jag använt slut och några andra har jag köpt och önskat att jag skulle använda. Den röda dagboken ligger på nattduksbordet och väntar på att det ska bli 2015. Sen jag blev sjuk har jag börjar skriva dagbok igen efter några års uppehåll – och då måste man ju ha en Moleskine, eller hur? Jag har tänkt på att ha det digitalt, men jag vill inte. Jag vill hålla i en penna och formulera något på papper. Moleskinepappret är så mjukt och så vackert svagt gult….

image

Men den är ju lite tjock förstås. Och sidorna kanske är lite för små? Men hoppsan så satt jag och slösurfade på deras hemsida och ser att det finns en som är tolv böcker, en för varje månad och tunna så dom är smidigare att ha med sig (för den ska ju vara med överallt). Och vilka fina färger…och en sån fin låda att ha dom i. Man kanske skulle….men jag har ju redan…

image

Och så har vi anteckningsböcker av alla de slag;  Den med gummiband nertill – Reporter Notebook, vem vill inte ha en sån och inbilla sig att man tar viktiga anteckningar och är en reporter? Utrikeskorre helst förstås, i hemliga farliga uppdrag och länder…. Ja, verkligheten är att jag har den att lösa och lagra multis i. Den bruna stora, Plain Journal är inte så fantasieggande, men himla bra att ta mötesanteckningar i, och de två lila små har jag nu när jag är sjuk och skriver upp vad jag ska göra varje dag för att dels komma ihåg det och dels för att känna att jag faktiskt gör något och inte bara sitter på stan och fikar. Vilket jag ju i och för sig gör rätt mycket. Kanske ska skaffa den där Restaurang-Moleskineboken och skriva recensioner av alla fik och lunchställen jag är på? Ja varför inte; då har jag ju en anledning att köpa en ny bok?

Jag kan förstås skriva upp det i den ännu oanvända boken med hårda pärmar och gummiband som jag hittade i en låda häromdagen, men det är väl inte lika kul som att köpa en ny?!

image

Igår var det dags för ett inköp iallafall – eftersom dom har börjat med mobilfodral till några få Androidenheter. Dom är väldigt Apple-bundna tyvärr, men en och annan grej slinker igenom för Android, bland annat ett fodral. Klart man måste ha?! Den har ju dessutom plats inuti för min lilla lila minneslista!!

Jag har Moleskine-mani, det är bara att inse. Men det är underbart att skriva med penna på papper. Vissa saker kan inte digitaliseras i min värld, jag behöver pennans långsamhet för att kunna tänka. Och Moleskines papperskvalitet är så skön och böckerna så fina. Jag önskar att jag hade författarambitioner eller att jag kunde rita, då skulle jag aldrig använda något annat än deras grejer…. Tillsvidare får jag hålla tillgodo med dagböcker och anteckningsblock för möten. Och mobilcase förstås.

Lämna inte väskan på stolen när du handlar kaffe, ok?

Nu sitter jag och unnar mig (ännu en) kaffe på ett fik nere på stan. Börjar bli kostbart det här men ack så avslappnande och njutningsfullt. Jag är på Espresso House (ja det har kommit hit till Norge nu) vid Majorstuen och ångrar så smått att jag tog både den söta kaffedrycken OCH en mudcake, men det är så dags nu det.

Som så många andra hittar jag oftast en plats först, lägger väska och jacka där, tar plånboken och går och handlar. Vem skulle ta min väska, right, och värdesaken har jag ju i handen för att kunna betala?

Så gjorde även de två som skulle sätta sig bredvid mig här på fiket. La väskor och jackor på platserna och gick för att handla. Jag satt djupt nedsjunken och läste på min tablet, såg att dom kom och hörde dom prata lite men tänkte inte på det och sjönk ner i läsningen (ok surfningen, jag erkänner) igen. Så kommer dom tillbaka med sina kaffekoppar och pratar lite sinsemellan, lite upprört. Det visar sig att kvinnan hade en ryggsäck som hon ställt ifrån sig på en stol. I den hade hon dator, papper, och en massa annat som man har när man är på resa. Och den har någon tagit. MEDAN JAG SATT 1 M LÄNGRE BORT!!! Den stod på platsen snett framför mig tydligen, men jag har varit så nedsjunken att jag inte sett någonting. Det är inte jättemycket folk här, ingen trängsel att tala om, men jag varken såg eller hörde någonting.

Jag skäms som en hund. Hur kan man vara så fruktansvärt ouppmärksam?! Men hur kan man å andra sidan lämna värdesaker på en plats i centrala stan? Personligen tycker jag att man borde kunna det, men verkligheten är tyvärr en annan.

Så aldrig aldrig mer lämna saker på platsen medan du går och handlar kaffe, ok??