Aldrig så levande som när man just varit på begravning

Och idag lärde jag mig nyttan med att ha en allvarlig sjukdom som går att bota. Att ha varit på sjukhuset med den DÄR skräcken. Vad hittar dom eller hittar inte, vad betyder det eller inte, och vem bryr sig om mig förresten i en värld av dyra mediciner och kvartalsekonomi?

Sen får man höra att levern ser bra ut (den är elastisk och det är tydligen bra) och en röntgenläkare som nästan är lite irriterad över att jag kom in bara för det där lilla som tog två minuter (och kostade 217 kr…bra timpeng på såna undersökningar), och så tack och hej. På ett bra sätt. Bra irritation och bra tack o hej.

Och när man går ut i Glassgaten på Rikshospitalet ser man alla andra, de som inte fått lika goda diagnoser, de som ligger i gångarna och fullständigt skiter i hur det eventuellt ser ut och  bara kämpar för att andas och överleva några dagar i taget, de som går med dropp och de som ligger med dropp. Och alla dom man inte ser. De som är mer illa däran och faktiskt får plats inne i stängda rum eller salar och är uppkopplade eller just har blivit frånkopplade från maskinen som säger bing.

Jag kanske är en av dom en dag, kanske snarare än man vill tänka sig vad vet jag, men just idag, just den här gången är det inte jag. Tror jag. Alla tester är inte klara så man vet aldrig, men den här dagen kan jag iallafall gå rak i ryggen ut från Riksen.

Det lär en att sätta pris på saker. Inte på det där lite tramsiga sättet att ”nu ska jag aldrig mer spilla bort en dag av mitt liv, från och med nu är det bara CARPE DIEM halleluja”, men på ett lite mer balanserat och därmed kanske även hållbart sätt.

Eller kanske inte. Intrycket från Riksen sitter kvar när jag går ner genom stan på väg mot centrum, men nu inne på Espresso House med en lunch i magen och en kaffe bredvid börjar minnet redan falna. Men det är där som en känsla. Sjukhuslukten sitter fortfarande kvar i näsan ett tag till och hjälper minnet. Jag ÄR frisk (nåja, relativt), jag MÅR bra och jag kan faktiskt göra vad jag vill.

Det är åtminstone inte kroppen som sätter begränsningarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.