Sjuk på hotellrum

Känner mig allmänt blä och hade gärna varit hemma från jobbet idag, men jag skulle dels säga hej till den enheten på Trafikverket som jag ska ha hand om i några månader och dels vara med och intervjua nya projektingenjörer, plus att jag skulle åka till Stockholm på kvällen.

Så nu sitter jag här på mitt favorithotell i Stan, ser på Efterlyst (linjär-TV, otroligt exotiskt, ser jag bara på när jag är på hotell, och när jag gör det förstår jag varför – sicket skräp….) och har dopat mig med lite Ibuprofen, majskakor (inte särskilt veganska) och någon smoothiedryck med ingefära i.

Imorgon bitti ska jag ut till Arlanda och vara med i en workshop om hur vi i olika myndigheter ska hantera fornlämningar. Ironin i att just jag blir utvald till att sitta i den här gruppen är uppenbar för alla som varit med uppe på projektet på Orust.  Där har vi stora mängder sten i olika konstellationer som alla är fornminnen på olika sätt, och för mig som lekman är det helt obegripligt att vissa av dom är bevarandevärda, men som tur är har vi fornminnesexperter som håller ordning på det och ser till att vi bevarar det som ska vara kvar.

Men just nu känns det mest bara blä.

Hemmakontor

För att man får gott kaffe och dessutom kaka till.

Och för att jag har en djävulsk smärta i högra axeln som kom från ingenstans igår morse, och som gör att jag inte kan jobba vid ett skrivbord.

För att inte tala om bekymmer med att klä på sig (tack A för hjälpen i morse, vi försökte se det som att vi övade oss för min ålderdom), cykla till jobbet (dvs låta cykeln stå), öppna dörrar och en massa annat man gör om dagen där man använder sin axel. Himla användbar led det där, käckt att ha kvar den. I funktion då, that is…

En mycket stillsam jul

Ja det ska det ju vara enligt den kristna traditionen – stillsam men glad eftersom jultomten har födelsedag, riiight?

I vårt hem är det en underdrift att kalla julen i år för stillsam, och en överdrift att kalla den särskilt julig. Jag har haft feber sedan lördag morgon, inte så farligt först med strax under 38, men sedan julaftons eftermiddag har jag haft 39,5 grader konstant, lagom dizzy i huvudet, huvudvärken från helvetet (har inte haft så ont i huvudet sedan jag hade hjärnhinneinflammation för 15 år sen) och en mindre skön hosta. Kombinerat med en näsa som växlar minutvis mellan att vara stockkorkad och som en öppen kran.

Toppen, helt enkelt.

Jag lever livet med hjälp av en kombination av panodil och ibuprofen, äter lite av den mat som serveras, hjälper inte till med någonting och går till och från sängen.

Men jag fick gjort marsipangodis med killarna i fredags kväll, och skinka på julaftons morgon som vi åt till risgrynsgröten jag också lagade, men sen har jag väl inte direkt bidragit så mycket.

Och frossan….DEN frossan när pillrena är på väg ut ur kroppen….Jag har en idé om att det är bra att låta tabletterna gå ur kroppen emellanåt för att kolla vad man får för temperatur utan dem – kanske är febern över?! Jag skulle prova det igår kväll tänkte jag, när vi satt och såg en film. Å fy, det var en läskig känsla av förvandling. På kanske 15 minuter gick jag från att känna mig rätt okej bara väldigt förkyld, till en skakande hög av frossbrytningar med plågor i rygg och nacke/bakhuvud pga spänningarna. Så mitt i natten ställde jag mig i en het dusch i vad som kändes som en evighet. Trodde jag skulle somna stående, det var så himla skönt. Så på med långkalsonger och tröja, i med droger igen och krypa ner under täcket, vänta en timme tills det tar fjutt i kroppen och så hoppas på en god natt.

Idag är det tredje dagen. Jag vet inte vad jag har för feber, tänkte genomleva frossan i badkaret senare för att få veta, det borde sätta in runt 13-14-tiden i eftermiddag. Längtar inte precis, men tror det är en bra grej för att få veta om man har feber fortfarande eller ej.

Håller på att tappa rösten också, sweet…

Jag läser om spänningshuvudvärk

Innan semestern hade jag en del ont i huvudet, och så fort jag kom hem igen efter semestern började huvudvärken igen. När den pågår kontinuerligt så slutar man tänka på det efter ett tag, men när det kommer så plötsligt och så rutinmässigt bara så där en dag så blir det nästan outhärdligt.

Jag hade nästan vant mig vid att vakna med huvudvärk, men nu känns det som att jag inte klarar av det. Jag är ovan.

Och det är bra, det var bra att ha semester och känna på ett liv utan huvudvärk, för annars gör man inget åt det. Nu har jag redan varit hos optikern och för 595 glada kronor fått veta att min syn har blivit något försämrad (ytterligare 0,25 i den riktning jag redan är på väg vilken det nu är, plus eller minus) men att det inte är tillräckligt mycket att det ska vara värt att varken kosta på sig nya glasögon eller att jag ska få huvudvärk på grund av synen.

Så när jag vaknade med huvudvärk idag igen tog jag en huvudvärkstablett och åkte till jobbet där jag började googla huvudvärk.

Först kronisk, och där får jag veta det här (Huvudvärksförbundet):

Kronisk huvudvärk av spänningstyp (Transformerad HST)
Huvudvärken varar i minst 15 dagar per månad i minst 6 månader. Smärtan är pressande/tryckande (icke pulserande) eller åtstramande i med en mild till medelsvår intensitet.

Huvudvärken är bilateral hos en majoritet av patienterna och värken blir inte sämre av vanlig fysisk aktivitet. Illamående samt ljus- och ljudkänslighet kan förekomma.

Huvudvärken uppträder i samband med stress eller andra känslomässiga faktorer, till exempel arbetskonflikt, problem i familjen, sorg eller depression men även vid dålig hållning, dålig belysning eller spända muskler som också kan orsaka huvudvärken.

Stress…känslomässiga faktorer…ja och så dålig hållning förstås, det har jag ju alltid haft. Eftersom det dom beskriver är av spänningstyp (vilket är ljuv musik i mina öron, jag är mentalt redan inne på hjärntumör nämligen) kollar jag vidare på det, fortfarande hos Huvudvärksförbundet.

  • Nio av tio kvinnor har någon gång haft spänningshuvudvärk
  • Vanlig bland barn och ungdomar (Adam har ibland haft huvudvärk, hmmm…)
  • Spänningshuvudvärk är en molande eller tryckande huvudvärk som kommer smygande, blir starkare och försvinner långsamt – check!

Den vanligaste orsaken till spänningarna är stress av olika slag. Huvudvärken kan ses som kroppens signal på att man behöver lite lugn och ro. […] I dag tror forskarna att värken kan bero på en obalans mellan olika kemiska ämnen i hjärnan, bland annat serotonin. Det kan förklara varför kronisk värk av spänningstyp ibland åtföljs av koncentrations- och minnessvårigheter samt trötthet.

[…] Vid episodisk spänningshuvudvärk sitter värken i minst en halvtimme och högst en vecka för varje period med värk.

Koncentrations-och minnessvårigheter samt trötthet….jag nästan gråter av glädje…

Och värktabletter är fy fy, det kan det bli värre av och gå in i en annan och mer allvarlig typ av huvudvärk, och DET vill vi inte.

Så nu har jag en teori, får se vad jag gör med den…

Aldrig så levande som när man just varit på begravning

Och idag lärde jag mig nyttan med att ha en allvarlig sjukdom som går att bota. Att ha varit på sjukhuset med den DÄR skräcken. Vad hittar dom eller hittar inte, vad betyder det eller inte, och vem bryr sig om mig förresten i en värld av dyra mediciner och kvartalsekonomi?

Sen får man höra att levern ser bra ut (den är elastisk och det är tydligen bra) och en röntgenläkare som nästan är lite irriterad över att jag kom in bara för det där lilla som tog två minuter (och kostade 217 kr…bra timpeng på såna undersökningar), och så tack och hej. På ett bra sätt. Bra irritation och bra tack o hej.

Och när man går ut i Glassgaten på Rikshospitalet ser man alla andra, de som inte fått lika goda diagnoser, de som ligger i gångarna och fullständigt skiter i hur det eventuellt ser ut och  bara kämpar för att andas och överleva några dagar i taget, de som går med dropp och de som ligger med dropp. Och alla dom man inte ser. De som är mer illa däran och faktiskt får plats inne i stängda rum eller salar och är uppkopplade eller just har blivit frånkopplade från maskinen som säger bing.

Jag kanske är en av dom en dag, kanske snarare än man vill tänka sig vad vet jag, men just idag, just den här gången är det inte jag. Tror jag. Alla tester är inte klara så man vet aldrig, men den här dagen kan jag iallafall gå rak i ryggen ut från Riksen.

Det lär en att sätta pris på saker. Inte på det där lite tramsiga sättet att ”nu ska jag aldrig mer spilla bort en dag av mitt liv, från och med nu är det bara CARPE DIEM halleluja”, men på ett lite mer balanserat och därmed kanske även hållbart sätt.

Eller kanske inte. Intrycket från Riksen sitter kvar när jag går ner genom stan på väg mot centrum, men nu inne på Espresso House med en lunch i magen och en kaffe bredvid börjar minnet redan falna. Men det är där som en känsla. Sjukhuslukten sitter fortfarande kvar i näsan ett tag till och hjälper minnet. Jag ÄR frisk (nåja, relativt), jag MÅR bra och jag kan faktiskt göra vad jag vill.

Det är åtminstone inte kroppen som sätter begränsningarna.

Frisk eller sjuk, det är frågan

NAVSå är jag inne på den femte månaden av livet i limboland – dvs sjukskriven från ett jobb jag inte kan gå tillbaka till eftersom det inte finns längre. Eller, arbetsplatsen finns rent fysiskt, men är under nedläggning och folk går i uppsägning en efter en så det går inte att komma tillbaka.

Inte för att det hade varit aktuellt för mig ändå, men det gör det lite mer problematiskt. NAV (Försäkringskassan) till exempel, som vill att jag ska gå i arbetsträning nästa månad, för det ligger i rutinerna för folk som är sjukskrivna pga stress.

– ”Javisst gärna, var ska jag gå i jobbträning?”

– ”På din arbetsplats förstås, för du är väl anställd?”

– ”Ja jo…” för det är jag ju. Anställd alltså.

– ”Men vad ska man jobba med? Det man brukade göra eller något annat?”

Man ska jobba med det man brukade göra, för det är ju det man helst ska tillbaka till – om man vill alltså. När jag förklarade situationen och sa att det inte finns något sådant att komma tillbaka till blev det genast komplicerat. Och jag som bara vill vara till lags frågar öppet vad som händer nu. Är det viktiga att man kommer tillbaka till sin arbetsgivare? För då kan jag ta hand om posten eller vad som helst, men det kommer jag finna föga motiverande som arbetsmorot.

Men NAV hade inga svar för det här var visst inte helt A4.

På senaste besöket hos fastlegen tog jag upp det här dilemmat och undrar om hon vet hur man gör för att göra rätt. Hon såg mest förtvivlad ut över systemet och tröstade mig med att det hur som helst inte är aktuellt med jobbträning för mig, och att jag ska fortsätta gå på SATS, lämna och hämta i skolan, fasta rutiner, göra saker som ger energi och bara skita i allt annat.

Tack och lov för bra läkare som ser det man själv inte ser. För även om jag känner mig stark ibland så höll jag nästan på att börja gråta av lättnad när jag kom hem. En lättnad över att inte bli kritiskt granskad och misstrodd, utan tvärtom är det läkarna här som strängt säger åt mig att sitta ner och vara tyst och göra som dom säger. Jag hoppas alla läkare är så bra på att läsa folk som de jag har. Halleluja för Frogner Helsesenter.

Mantra

image

Dagen idag är en riktig loserdag.  Jag har inte gjort någonting. Det jag skulle göra (SATS) avbokade jag och satt vid datorn istället. Kom mig iväg och åt sushilunch som jag hade tänkt, men fler bitar än jag behövde och utan att ha motionerat innan. Satt länge på restaurangen och läste Anansi Boys (Neil Gaiman) och visste inte riktigt hur jag skulle komma därifrån. Tillslut gjorde jag det. Gick till en affär och lämnade tillbaka nåt jag köpt häromdagen och satte mig sen på ett café. Latten är för länge sedan urdrucken,  jag har spelat slut mina liv i Two Dots och nu sitter jag och gruvar mig för att jag väl måste gå snart och det vill jag inte.

Egentligen behöver jag inte alls gå, inte förrän om en timme, men jag får ågren över att vara så overksam och oföretagsam.  Jag är en aktiv och initiativtagande person, att vara drivande är det jag har som jobb, men det går bara inte idag. Och jag kan inte acceptera det. Så jag sitter här och läser mer Anansi Boys och väntar på fler liv i Two Dots.

Ikväll är det styrelsemöte och After Work. Nåt att se fram emot.