Vi sörjer något vi aldrig haft

Idag kom det andra telefonsamtalet. Det som vi väntat SÅ på. Jag hade mina aningar eftersom beslutet skulle fattats i tisdags och vi fortfarande inte hört något. Lite som en jobbintervju där allt känns fantastiskt bra men så hör man inget när man borde höra och då VET man.

Vi fick alltså inte bli fosterfamilj åt den lilla flickan som vi blev framlagda för häromveckan. De som beslutar valde den andra familjen. Känns lite som en förlust av något vi aldrig haft, ett tomrum efter en liten någon som vi för två veckor sen inte ens visste fanns men som ändå lyckats göra sig en liten plats i våra hjärtan trots att vi aldrig mött henne och inte ens vet något om henne mer än att hon finns och är under ett år och av någon anledning behöver en familj att växa upp i som inte är hennes biologiska.

Jag vilar trygg i att de som bestämmer har barnets bästa för ögonen och att den andra familjen matchade hennes behov bättre än vad vi gjorde. Och bra att hon har två som vill ha henne; det är inte alla som har. Men det är fortfarande en förlust.

En (förstör) för alla, mamman (förstör) för en?

Han älskar TaeKwonDo-träningen, och vi med. Han för att det är lite coolt – kampsport, fysisk träning, ganskal häftig dräkt…vi för att det är bra träning rent allmänt, bra att lära sig kampsport specifikt och för att det är på skoltid.

Så han går en dag i veckan.

image

Visst ser det bra ut? Barn i räta led (nåja, var lite schysst, det är 7-8-åringar det här) som står och väntar på lärarens instruktioner. Armarna ska ut till sidan och kroppen vrida sig när läraren ropar sitt kommando.

Men det som inte syns på bild är de två-tre ungar som är bak till vänster, som inte är ombytta och inte har den minsta avsikt att delta i lektionen. Två av dom är i ett omklädningsrum och den tredje är i gympasalen, och dörren däremellan öppnas och stängs HELA tiden med flams, trams, skrik och rop. Läraren gör ingenting. De andra barnen har svårt att höra lärarens kommandon och instruktioner pga oväsendet, och självklart blir dom störda i koncentrationen även om dom står med ryggen mot vilket i sin tur gör att dom inte lär sig lika mycket. Men läraren gör ingenting.

Vid påstöt från O tidigare på terminen var responsen ”ja de får vara med några gånger på prov men sen blir de utkastade”. Dom har hållit på så i ca en månad nu och fortfarande får dom störa alla träningar.

Det är inte så att det är gratis att ha barnen på TaeKwonDo, bara så det är klart. Det kostar fläsk faktiskt. Så när tre ungar får förstöra för övriga 20 blir jag rätt förbannad.

Igår kom jag en kvart innan träningen var slut och jag fick spunk på han som var inne i gympasalen. Gick fram till honom och undrade vad fan han höll på med som förstörde för alla andra?! ”Jag förstör inte för nån!” Men det menade jag att han gjorde när han förde en massa oväsen och springer in och ut. Lägg av med det där eller stick härifrån.

Sur unge som plutar med underläppen och vägrar gå därifrån (helt okej, hans föräldrar betalar ju också för träningen) men som iallafall den sista kvarten höll tyst och klängde i ribbstolarna under protest. Med plutande underläpp.

Kände mig på sätt och vis lite taskig men varför är han där inne om han inte vill vara med på träningen? Då kan man lika gärna gå ut tycker jag.