Här i Norge finns det EN sorts musik barn kan ägna sig åt: Korps. Det vill säga blåsorkester. Tänk 17 maj-parader där det går en blåsorkester var femtionde meter, och drillflickor var hundrade, flaggor och vimplar, skrik och tjohej. Funkar inte riktigt med stråkorkester då, jag fattar ju det, och eftersom nationaldagsfirandet är så stort så blir det att barn ska spela korps.

Vi hade inget korps på vår skola (varje skola med självaktning ska ha ett!) men en engagerad person som spelar de flesta korpsinstrument och vars far dessutom är korpsdirigent, bestämde sig för att dra igång ett. Jag hejade uppmuntrande på med ena sidan och låtsades inte höra med andra. Det hjälpte inte. Eftersom den engagerade föräldern råkar vara förälder i Adams klass, nära granne och dessutom en utomordentligt trevlig person och vinsällskap, och jag har två barn (=potentiella korpsspelare) i skolan så var det kört. Speciellt som min man glatt erbjöd sig att sitta i styrelsen för sagda korps. Jodå.

Så nu är man korpsmamma.

Och vad är det med det då? Jo för att här i landet betyder det ett h*lv*te med att stå för loppmarknader, sälja kakor, knacka dörr, frivilligarbete och gud vet allt. Du vet, det här med dugnad (yay!). Och det är jag inte så intresserad av, som bekant.

MEN, dugnadsvilligheten går ner i samhället, och är ganska dålig på vår skola (titta inte på mig, jag jobbade som f*n med loppmarknaden förra året), och det har styrelsen tagit fasta på och försöker hitta andra sätt att få in pengar. Än så länge är dom ju så få och alla har precis börjat lära sig spela sina respektive instrument, så utgifterna just nu är väl kopieringsavgifter i stort sett, men sen…

Det dröjer ju några år innan deltagande i NM (NorgesMesterskapen) i korps är aktuellt iallafall.

Innan du skrattar åt de små ska jag säga att för några månader sen hade dom aldrig hållit i ett instrument. Det tar sig!