Espressomaskinen gick sönder efter femton års trogen tjänst. Den var en bröllopspresent från en farmor som nog trodde att båda numera äkta hälfterna var kaffedrickare, men icke. Så den har varit MIN, bara min!

Krups, en riktig trotjänare, vi har skickat efter reservdelar tidigare när mjölkskummarrörets packning torkade ihop och dog. Nu är det förmodligen plasten som styr vredet ovanpå som gett sig så det går inte att sätta igång varken för espresso eller mjölkskum.

Och det går säkert att laga och jag ska väl kontakta Krups igen, men för att lösa situationen kortsiktigt gick jag och köpte mig en mjölkskummare för en struntsumma. Jag använder redan espresso-snabbkaffe på morgnarna till min frukost, så komponenterna till en snabbcappuccino var på plats.

Pulverespresso och varm mjölk skummad med den lilla vispen, 1 minuts arbete. Och jädrar va gott. Och vilket FANTASTISKT skum det blir av den lilla vispen! Tjockt och stenhårt – ligger kvar i glaset långt efter att den övriga drycken är slut för länge sen.

Nu är det cirka två veckor sen espressomaskinen gick sönder, och jag har inte ens ringt Krups för att höra efter reservdelar. För visst, espresson i maskinen är godare och mycket fylligare än snabbespresson (precis som vanligt kaffe är mer smakrikt än pulverkaffe), men när hela slutprodukten blir så himla bra och det går så snabbt och enkelt, ja då är det lätt att välja snabbkaffet framför The Real Thing.

Så nu är det fulkaffe för hela slanten och jag har visst nått den aktningsvärda åldern då jag inte bryr mig ett dugg. Nackdelen är att jag dricker mer kaffe än jag brukar för det är så enkelt och gott att göra så barriären är lägre. Men det är det värt.