En av alla bra saker med att vara tillbaka i Göteborg är att jag har börjat i en kör igen, Haga Motettkör. Jag har efter några månader börjat få tillbaka min notläsningsförmåga, och i och med att den här kören gör så harmoniskt utmanande (läs: konstig) musik måste jag jobba med örat och träna mig i intervaller. Sånt jag brukade vara jättebra på förut men numera har slappat bort.

En annan kul sak är att den här kören åker på körläger, så nu är jag i Rörtången (Marstrand) på internat i två dagar. Det är en kursgård som ägs av Annedalskyrkans församling tror jag, och den används i huvudsak till konfirmationsläger. Det kan ju vara fostrande på många sätt, som att det i matsalen till exempel sitter stora plakat där det står ”Gud har välsignat maten” och annat. Men dom har också lite humor, oklart om även självdistans, men det här sitter på en dörr:

På kvällen är det gemensam middag förstås, och där kommer det socialt jobbiga; att börja lära känna ett gäng på 40 personer som till stora delar redan känner varandra och har sina klickar och umgängen. Som så många (de flesta) avskyr jag den här fasen och bara längtar tills man kommer vidare och faktiskt känner folk lite grann, och jag tänker mycket på vilket ansvar man har själv den gången när man är trygg i ett sammanhang och det kommer en ny. Men det är ett inlägg för sig.

Innan middagen gick jag iallafall på en liten promenad och såg solen gå ner bakom ett berg. Vackert och fridfullt att sitta där, ensamvargen i en vaknar och jag tänker att ”här skulle man bo!” men känner mig själv tillräckligt väl för att inse att det ska jag inte. Men besöka det (och liknande) oftare, det borde jag definitivt.