Konsert igen

Ja det var dags att avbryta mysandet ute i solskenet i Åsa, ta mina veganska keftedes och min bulgur och dra in till stan och ha konsert. Inte heller den här gången bara Haga Motettkör, utan konsert tillsammans med en gästande kör, Caritas, från Canterbury. Det är en vänkör till Haga och vi har visst varit och besökt dom i Canterbury för en ca 2 år sedan. Dvs långt innan jag började i kören.

Vi sjöng vårt tävlingsprogram och dom hade ett konsertprogram.

Caritas Chamber choir

Efter konserten är det middag, mycket vin, drinkar och trevligheter mellan de två körerna (det är ju det jag stått och lagat mat till halva dagen idag), men jag lämnar min mat och går.

Varför? För att jag inte känner dom är människorna (motargumentet är såklart att jag kan komma att lära känna dom, främlingar är människor du inte känner och så vidare), jag har suttit i tillräckligt många middagar genom åren och kämpat mig igenom den där första biten av vad man jobbar med osv, jag är färdig med det, jag är inte intresserad av vad folk jobbar med, hur många barn dom har, att dom är gifta eller ogifta….Jag vill träffa människor i det lilla sammanhanget, några få i taget, prata om intressanta saker.

Vilket vi såklart skulle kunnat göra ikväll, jag och de goa medlemmarna i min egen och den gästande kören. Men det blev inte så, för jag pallar inte med att sitta där och smila upp mig men ändå känna mig så ensam och utsatt och tillslut gå hem för att man inte hade någon att prata med som tyckte att man var tillräckligt intressant att lägga tid på. Det är en BITCH att vara ny i ett sammanhang och ta sig in i det, och ett år är ingen tid alls när det gäller att komma in i ett nytt sammanhang som vuxen. Men jag ska ta mig igenom det här också.

Fostrande? Nja, lite sent för det

Karaktärsdanande? Nja inte det heller

Uthållighetstränande? Jajemen!

Dagen då våren kom till Åsa

En fantastisk vårdag med tio grader varmt och strålande sol nere i Åsa! En dag då jag tyvärr stod inne större delen av dagen och gjorde ett försök på veganska keftedes (funkade rätt så bra!) med bulgur, men på eftermiddagen pallrade jag mig ut.

Hannes ville följa med, så jag gick inte helt ensam. Ja Snigel var också med förresten, ni vet Björnes kompis. Jag köpte Snigel långt innan jag fick barn för jag tyckte den var så söt med sina hjul (och inte för att jag såg på Björnes Magasin, för DET var jag för gammal för), och han har väl legat och mognat rätt länge sedan inköpet. Men Hannes har gjort Snigel till en kär vän och har honom med och förklarar saker (”Det där är en bil, jag sitter här, Adam sitter där”, ”Det här är en kundvagn, den lägger man maten i”), så självklart skulle han med på promenad.

Och han rullade på rätt bra faktiskt. Så länge det bara var lite grus på asfalten, that is.

Vi gick ner till stranden i det strålande solskenet, försökte vara diskreta med att hitta en cache under en brygga (det gick halvbra när det var en hög ungar i elvaårsåldern som fiskade samtidigt, men dom var ju å andra sidan helt absorberade av sitt fiske och varken såg eller hörde något annat) och tog strandvägen hem.

Via ett litet skjul på stranden som också har en liten skatt i sig som jag redan hittat men inte Hannes.

 

En underbart skön eftermiddag, bara en liten stund men som kändes som en evighet innan vi gick hem och fikade.