Cork, dag 2 – Sen kväll i onödan

Idag har vi provsjungit lokalen vi tävlar i imorgon. Inte den bästa akustiken och vi står på armlängds avstånd från varandra, så det gäller att tro på sig själv…

På eftermiddagen träffade vi de andra körerna vi ska tävla emot imorgon, och vi gick upp på scenen en och en och sjöng ett stycke var för att presentera oss för varandra. Personligen gick det urkasst på vårt stycke, men det är ju som tur är inte ett av dom vi ska tävla med.

Lite slappande i solen och en lunch bestående av fish’n’chips (börjar bli lite trött på pommes frites nu faktiskt) och en öl hann vi också med emellan allt.

Varmt och skönt, det dröjde inte länge innan de flesta låg i gräset

På kvällen var det en konsert vi skulle gå på, med en brittisk ensemble, Tenebrae. Jag hade ärligt talat inte en aning om vad de är för ena, men alla pratade så varmt om dom och sa att dom var helt fantastiska, att mycket av den repertoar vi har i kören finns med dom på Spotify, så jag blev ju nyfiken. Dessutom vill man ju inte verka obildad, så bäst att hänga med – alltid lär man sig något 😀

För det första så består tydligen Tenebrae av 16 personer, 8 herrar och 8 damer. Med på konserten var 6 herrar och inget mer. Dom började sjunga på läktaren bakom oss, underbart vackert, sakral typ kyrkosång (märks att jag uttalar mig som ett proffs va?) så det verkade lovande. Det höll ca 10 minuter, sen kom dom ner i själva kyrkan och där tänkte man att det skulle fortsätta. Och visst fortsatte det, men med 30 minuters munkmässande i en melodi på ca 6 toner som upprepade sig kanske 20 gånger. RÄTT enformigt. Dom stod upp och satte sig ner och bugade som en del i sången, men om man inte kan sin gregorianik och sina kyrkorecitativ (vilket jag inte kan) tröttnar man (=jag) tillslut. Och jag märkte att jag inte var ensam om det.

Ja alltså roligare än så här blev det inte. Ja förutom att dom reste sig upp emellanåt och bugade sig mot varandra. Visst, vackert genomfört och jag har väl aldrig hört några sjunga så rent, men så FRUKTANSVÄRT tråkigt.

Efter den där mördande halvtimmen blev det bättre, men det var så dags då när man redan var helt slut.

Rätt snorkigt tycker jag att inte ha ett program som publiken kan följa med i och förstå vad dom gör, att bara tro att det räcker att det är ett känt namn som framträder så behöver man inte göra mer. Applåderna efteråt var väl så entusiastiska som situationen krävde, men inte mer. Man ville ju inte ha ett extranummer….

Visst lärde jag mig något av den här konserten – att inte gå på en konsert bara för att andra säger att den är bra, utan göra min egen research först.

Cork, dag 2 – Killavullen

Det har varit en mycket innehållsrik dag, och för att inte stapla för mycket på varandra (attention span och så vidare, ni vet…) tar jag det i bitar. Börjar med det trevliga – att vi körde en timme i morse upp till byn Killavullen, där vi hade konsert i en liten kyrka.

Vi har ett fantastiskt väder än så länge, bara nämner det, och att alla vi träffar tackar oss för att vi tagit det fina vädret med oss. Jag hörde en idag som sa till en annan att han har väntat på solen i 6 månader…värre än i Sverige…

Anyway, Killavullen…

Uppsjungning och rep fem minuter innan publiken skulle komma

Vår publik? Skolbarn. Nej, inte tonåringar som vet hur man sitter still, utan från fem år och uppåt. Jag höll på att smälla av när jag såg hur små dom var – hur var det ens troligt att dom skulle kunna sitta still i de 40 minuter konserten skulle vara?

Foto: Mikael Carlsson

Men dom satt som små tända ljus. Sa inte ett pip, prasslade inte med grannen, visst att dom vred sig lite när dom blev alltför otåliga, men dom vispade mest runt lite på sin plats och gav inte ett ljud ifrån sig. Väldrillade barn. Mina fördomar säger att den katolska skolan är hård mot dom. Mamman i mig tycker att dom är jätteduktiga som klarar att sitta så still – men tycker samtidigt att det är väldigt konstigt…

Dom klappade helt galet entusiastiskt och på exakt rätt ställe, så det var helt klart att dom kunde lite om musik och vad som är vanligt vid konserter.

Förklaringen kom i skolan efter konserten, där eleverna framförde dans och sång för oss (!) medan vi satt och fick te och scones.

Lite speciellt; tjejen på dragspel (heter naturligtvis inte dragspel men ni fattar vad jag menar) rörde inte en min medan hon spelade, och hon hade en totalt död blick som stirrade ut i tomma intet hela tiden

I med mer te och kakor, och så in i bussen och iväg ner till Cork igen, och City Hall där vi skulle sjunga två stycken för en grupp äldre elever som lärde sig komponera musik. Det är ett stort musikintresse här i stan, det får man säga…