Efter ett års spelande var det dags för en första cellokonsert. Och då menar jag verkligen CELLO-konsert. Inga andra instrument, bara ett gäng ungar som spelade cello.

Väldigt avslappnat och low-key; lärarna hojtar i emellanåt EN-TVÅ-TRE-FYRA-NUUUUU när det spretar lite i tempo mellan barnen, ungarna kämpar tappert och tycker det är rätt kul att göra musik tillsammans.

Det visade sig att det var första gången Adam var i en modern kyrka – han visste inte att kyrkor kunde vara så hemtrevliga och mysiga  – antar att vi inte varit i tillräckligt många kyrkor med honom, eller bara i omysiga.