Så….nu har jag tillfälligt lämnat bakom mig mitt liv som projektledare. I veckan som gick hade jag mitt sista byggmöte uppe på etableringen i Varekil. Svårt att förklara kanske, men det är otroligt sorgligt att lämna ett bygge som funkar så fruktansvärt bra och där vi jobbar tillsammans för att göra en bra väg så bra som möjligt.

Varför är det så speciellt? Jo för alltför ofta hör man inom Trafikverket om byggen där det är dålig arbetsmiljö och dåligt samarbetsklimat mellan entreprenör och byggherre. Entreprenören ”hävdar hinder” så fort allt inte går helt perfekt och så är tjafset igång. Att entreprenören ”hävdar hinder” är en viktig term rent kontraktsmässigt, som betyder att dom menar att det finns hinder utanför deras kontroll (=vår kontroll) som gör att dom inte kan arbeta mer och inväntar våra direktiv.

Varje byggmöte (kontraktsmässigt viktigt möte som man oftast har månadsvis) är det en punkt då man (=jag) frågar ”Finns det några hinder för arbetet?”. Då ska helst entreprenören säga ”nej” och så betyder det att allt är frid och fröjd och så går man vidare.

I en del projekt hävdar entreprenören hinder lite för ofta och menar att ditt och datt händer som gör att dom inte kan uppfylla sitt kontrakt och därmed vill ha ersättning för att dom inte kan jobba. Oavsett orsaken till att projektet hamnat i den situationen är det olyckligt och gör inget bra för arbetet att man hävdar hinder. Jag förstår att entreprenören kan göra det ibland för att inte bli behandlad som skit med dåliga handlingar och orimliga krav, men jag önskar verkligen att man istället försökte jobba tillsammans.

I vårt projekt på Väg 160 har vi våra utmaningar, men vi försöker lösa dom tillsammans. Vi är nog alla väl medvetna om vem som äger problemet (ibland entreprenören, ibland Trafikverket), men vi försöker bortse från vems problemet är och istället lösa det tillsammans – och så ser vi sen hur vi delar kostnaderna. Utopiskt, javisst, men det fungerar.

Och det gör att det här projektet är så otroligt energigivande, och en viktig anledning till att jag inte vill ge upp det.

Men nu går jag alltså in i andra uppgifter. Och lämnar mitt projekt på Orust. Tillfälligt.

Tanken är att jag ska tillbaka om några månader när tillförordnandet är över, men vem vet vad som händer under dom månaderna? Saker tenderar att ändra sig snabbt och oväntat, så vi får väl se hur det blir.