Jag överlevde operationen (såklart)

Ganska pigg på uppvaket

Flera punkter på listan från igår har redan kunnat bockas av:

  1. Jag överlevde (just det var jag kanske inte så himla orolig för, men visst är det ett succékriterium)
  2. Narkosen tog helt perfekt
  3. Smärtorna är hanterbara än så länge, eventuellt har det något att göra med den icke helt obetydliga mängd smärtstillande jag fått order om att ta

Fyra och fem får vänta lite med att bevisa sig.

Jag åkte in i operationssalen kl 8, och jag minns att jag på uppvaket frågade en sköterska vad klockan var och hon då sa att den var kvart i nio, så det var ju en ganska snabb operation.

Sov ca 2 timmar efteråt innan det började bli uppenbart att dom ville ha ut mig därifrån, snabba puckar i vården idag. Men å andra sidan är det väl bra om dom kan få in fler patienter på samma dag om operationerna är av en sådan art att man inte behöver vara inne särskilt länge.

Dagens första måltid; ostmackor, juice, kaffe och en liten chokladbit och sen väntan på kirurgen Peter som tydligen försökt prata med mig tidigare men då var jag så borta att jag inte ens mins det.

Peter berättade att allt gått jättebra och att jag fick åka hem. Eller snarare klä på mig och sätta mig i väntrummet och vänta på O som skulle skjutsa mig hem.

Sagt och gjort, på med kläder, ut i väntrummet och så var det hela över för den här gången.

Allt har gått smidigt och bra, och det enda jag inte gillar är att jag har kvar dränet ut från bröstet och kommer få ha kvar det till måndag när Vårdcentralen öppnar. Förra operationen för två år sen var uppe på själva Sahlgrenska som har dygnet-runt-service, och där fick jag ligga över natten (längre operationstid då iofs) och det gjorde att blodmängden i dränet var under 30 ml dag 2 så då tog dom det direkt. Nu måste jag gå med den här otäcka påsen i släptåg ända till på måndag.

Sjukskrivningen blir längre än väntat – 3 veckor tom 30 september.

Viss lättnad

Som kanske framgått var jag en aaaaning spänd inför operationen idag. Till ganska stor del för att jag kände att jag visste för lite. I januari i år träffade jag en plastikkirurg, Peter, på Sahlgrenska som tittade och funderade kring upplägg för rekonstruktion, och så en fotograf som plåtade min nakna överkropp i 3D så alla som behövde kunde se hur jag ser ut. Inte särskilt upphetsande bilder direkt – materialet som ska vara hud i bilden ser mest ut som grön plast, så det kändes mest som att se på en misslyckad avgjutning till en människodocka. För vilken människodocka har bara ett bröst liksom – det är ju helt onormalt, så kan vi inte ha det…

Men iallafall, så kom den här kallelsen i augusti, men då kallades jag till Art Clinic i Mölndal och inte till Sahlgrenska. Det förklarades mer eller mindre ordagrant med att man kommit på att man inte kan operera alla som står i kö och därför vänder sig till externa parter. Vänligen fyll i den bifogade hälsodeklarationen och skicka in för att bekräfta din tid, läs den bifogade informationen. Välkommen! Tack.

Bekräftelse på tid kom en vecka innan via SMS och informationen som kom med kallelsen gav instruktioner för skrubbning enligt konstens alla regler, en remiss till återbesök för borttagning av drän och lite annat matnyttigt. Men det kändes ändå inte som att jag visste särskilt mycket om vad som egentligen skulle hända, och så skulle jag träffa nya människor som jag inte har en aning om vilken information dom har fått och inte. Det är ju inte alltid så vattentätt med informationsöverföringen i sjukvården, om man säger så.

Så jag blev väldigt glad när kirurgen Peter från i januari dök upp och sa hej i morse! Det var han och ingen annan som skulle utföra operationen, tjoho! Eller, jag vet ju inte om han är något att hurra för, men man griper ju lite efter halmstrån när det gäller saker som kan skapa trygghet i den här situationen och just nu är en person jag träffat en (1) gång tidigare något som ger en grundmurad trygghet i min värld just nu.

Men hur hamnade Peter från Sahlgrenska på Art Clinic i Mölndal?! Jo, det är nämligen så att man har full beläggning och mer än så i operationssalarna på Sahlgrenska, men inte på kirurgerna. Dvs det är tillgången på lokaler som är flaskhalsen, inte personal, så då hyr man in sig på ställen som Art Clinic och så går Sahlgrenskakirurgerna ner dit och opererar istället… Och det är ju en bra lösning. Kostar säkert fläsk, men det ligger väl i linje med många andra prioriteringar inom sjukvården som inte heller nödvändigtvis är jättebra, och jag är glad för att jag äntligen fått tid.

Peter kunde förklara det hela också. Dagen idag är Seans 1; påse inopereras under bröstmuskeln (förklarar varför man inte ska anstränga bröstmuskeln de första 6 veckorna efter), och fylls med lite koksaltlösning. Färdigt. Jag får massa smärtstillande godis och åker hem. Återbesök på VC för att ta bort drän så snart det är mindre än 30 ml blod i, dvs på måndag eftersom det är stängt på helgen. Återbesök på Sahlgrenska (!) om 3 v för att titta till såret i största allmänhet och fylla på lite mer koksaltlösning.

Sen fyller man på lite mer då och då till volymen i vänster och höger bröst är lika, och det verkar var upp till mig när jag tycker det. Det svåra här är att det är volymen som ska uppskattas, inte formen, för att formen ändrar sig när det riktiga silikonimplantatet med rätt form ska in i Seans 2 någon gång i vår kanske.

Och det är väl den informationsmängd jag klarar av att hantera just nu.