Comfort TV

Kan man ha comfort food måste man väl kunna ha comfort TV? Comfort TV är TV-program, alltid serier, som handlar om någonting meningslöst, förutsägbart och väldigt likt avsnitt till avsnitt. Skådespelarna säger sina repliker på samma sätt hela tiden, inget Dramatenskådespeleri direkt, och inga överraskningar, please.

För det mesta är det serier som slutade produceras för typ 10 år sedan så alla avsnitt är gamla, och dom går på kanaler som alltid bläddrar igenom när man är på hotell.

Man kommer fram, lite trött efter resan – även om det bara är Göteborg-Stockholm, får av sig skor och jacka och slänger sig på sängen. För det är ju för det mesta bara en säng i rummet eftersom det är rätt små rum. Ja förutom det pyttepyttelilla skrivbordet då, som absolut inte är stort nog att sitta och jobba vid, men som ser bra ut.

Så man slänger sig på sängen, det är för tidigt för att sova men för sent för att göra något vettigt. TVn hänger över fotändan, guvd så praktiskt! Upp med fjärren och slår på burken (som ju inte är en burk längre), och DÄR är han.

Gibbs. I ett avsnitt som jag är helt säker på att jag sett förut eftersom dom alla är likadana så det är svårt att se skillnad. Han ler sitt underfundiga leende under lugg (inte för att han har någon lugg, men ändå), skrapar på sin båt medan han pratar med någon och delar med sig av livsvisdomar, eller ropar ”GRAB YOUR GEAR, WE HAVE A DEAD MARINE!!” och Tony Di Nozzo och de andra hastar efter. Över till Abby i labbet med sin coola frisyr, kläder och musikstil, och som naturligtvis kan ALLT om alla analyser, teorier och mystiska samband som kan vara aktuella. Hon gullar med Mr Masspec (=masspektrometern som löser en hel del åt henne) och allt löser sig, precis som vi visste att det skulle göra.

Ah….comfort TV. Avsnittet är slut, vi zappar vidare. Friends….gamla trötta relationsproblem frampratade i den unkna soffan på The Central Perk Café (eller är det där Seinfeld, Elaine och George Costanza brukar träffas? Det flyter ihop litegrann mellan serierna det måste medges).

Han den rödblonda i CSI Miami drar ner sina solglasögon på näsan och kikar över dom som bara han kan och slänger ur sig en oneliner innan det klipps över till en övermättad bild över Miamis skyline….

Och man behöver inte tänka, det bara fladdrar förbi…inga överraskningar, det är aldrig spännande, det berör inte, det känns bara tryggt och välbekant, som gamla åttiotalshits ungefär. Fast bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.