Det är inte som vanligt

Första dagen på min tre veckor långa konvalescens. Sovit halvbra, men vem är inte snabbt uppe och hoppar om morgonen ändå när man har en så här smarrig frukost som står och väntar?

Det är min godmorgoncocktail den närmaste veckan. Kirurgens ord är lag

-”Ta morfin och panodil regelbundet varje dag i en vecka vare sig du tycker att du behöver det eller inte!”

Så det gjorde jag. Kände mig frisk och rask och tog min nya vän Mr Dränage och följde sonen på orkesterspel. Mitt i någonstans var det ganska klart att jag hade feber – trots att jag proppat mig full med engrams panodil fyra gånger om dygnet. Febern borde inte kunna tränga igenom det, men det gjorde den iallafall.

Hem och vila och sluta låtsas som att allt är som vanligt. Jag har ont, jag orkar inte så mycket och så måste det få vara några dagar. Jag har ännu inte dragit i nödraketen med det tyngre, korttidsverkade morfinet som jag fått ifall smärtorna blir för stora. Bra det gissar jag.

Men det var nära nu på kvällen när vi satt och såg igenom Ricky Gervais underbara After Life och jag skrattade så dränet höll på att hoppa ur (jo, sant!!). Den mannen är ett geni. Hur lyckas han skriva så fantastiskt fint, känslosamt och roligt om död och sorg? Att han är bra och klok, det visste jag, men det här är ju genialiskt.

Inte sett den? Väl värt ett Netflix-abonnemang!

Jag överlevde operationen (såklart)

Ganska pigg på uppvaket

Flera punkter på listan från igår har redan kunnat bockas av:

  1. Jag överlevde (just det var jag kanske inte så himla orolig för, men visst är det ett succékriterium)
  2. Narkosen tog helt perfekt
  3. Smärtorna är hanterbara än så länge, eventuellt har det något att göra med den icke helt obetydliga mängd smärtstillande jag fått order om att ta

Fyra och fem får vänta lite med att bevisa sig.

Jag åkte in i operationssalen kl 8, och jag minns att jag på uppvaket frågade en sköterska vad klockan var och hon då sa att den var kvart i nio, så det var ju en ganska snabb operation.

Sov ca 2 timmar efteråt innan det började bli uppenbart att dom ville ha ut mig därifrån, snabba puckar i vården idag. Men å andra sidan är det väl bra om dom kan få in fler patienter på samma dag om operationerna är av en sådan art att man inte behöver vara inne särskilt länge.

Dagens första måltid; ostmackor, juice, kaffe och en liten chokladbit och sen väntan på kirurgen Peter som tydligen försökt prata med mig tidigare men då var jag så borta att jag inte ens mins det.

Peter berättade att allt gått jättebra och att jag fick åka hem. Eller snarare klä på mig och sätta mig i väntrummet och vänta på O som skulle skjutsa mig hem.

Sagt och gjort, på med kläder, ut i väntrummet och så var det hela över för den här gången.

Allt har gått smidigt och bra, och det enda jag inte gillar är att jag har kvar dränet ut från bröstet och kommer få ha kvar det till måndag när Vårdcentralen öppnar. Förra operationen för två år sen var uppe på själva Sahlgrenska som har dygnet-runt-service, och där fick jag ligga över natten (längre operationstid då iofs) och det gjorde att blodmängden i dränet var under 30 ml dag 2 så då tog dom det direkt. Nu måste jag gå med den här otäcka påsen i släptåg ända till på måndag.

Sjukskrivningen blir längre än väntat – 3 veckor tom 30 september.

Viss lättnad

Som kanske framgått var jag en aaaaning spänd inför operationen idag. Till ganska stor del för att jag kände att jag visste för lite. I januari i år träffade jag en plastikkirurg, Peter, på Sahlgrenska som tittade och funderade kring upplägg för rekonstruktion, och så en fotograf som plåtade min nakna överkropp i 3D så alla som behövde kunde se hur jag ser ut. Inte särskilt upphetsande bilder direkt – materialet som ska vara hud i bilden ser mest ut som grön plast, så det kändes mest som att se på en misslyckad avgjutning till en människodocka. För vilken människodocka har bara ett bröst liksom – det är ju helt onormalt, så kan vi inte ha det…

Men iallafall, så kom den här kallelsen i augusti, men då kallades jag till Art Clinic i Mölndal och inte till Sahlgrenska. Det förklarades mer eller mindre ordagrant med att man kommit på att man inte kan operera alla som står i kö och därför vänder sig till externa parter. Vänligen fyll i den bifogade hälsodeklarationen och skicka in för att bekräfta din tid, läs den bifogade informationen. Välkommen! Tack.

Bekräftelse på tid kom en vecka innan via SMS och informationen som kom med kallelsen gav instruktioner för skrubbning enligt konstens alla regler, en remiss till återbesök för borttagning av drän och lite annat matnyttigt. Men det kändes ändå inte som att jag visste särskilt mycket om vad som egentligen skulle hända, och så skulle jag träffa nya människor som jag inte har en aning om vilken information dom har fått och inte. Det är ju inte alltid så vattentätt med informationsöverföringen i sjukvården, om man säger så.

Så jag blev väldigt glad när kirurgen Peter från i januari dök upp och sa hej i morse! Det var han och ingen annan som skulle utföra operationen, tjoho! Eller, jag vet ju inte om han är något att hurra för, men man griper ju lite efter halmstrån när det gäller saker som kan skapa trygghet i den här situationen och just nu är en person jag träffat en (1) gång tidigare något som ger en grundmurad trygghet i min värld just nu.

Men hur hamnade Peter från Sahlgrenska på Art Clinic i Mölndal?! Jo, det är nämligen så att man har full beläggning och mer än så i operationssalarna på Sahlgrenska, men inte på kirurgerna. Dvs det är tillgången på lokaler som är flaskhalsen, inte personal, så då hyr man in sig på ställen som Art Clinic och så går Sahlgrenskakirurgerna ner dit och opererar istället… Och det är ju en bra lösning. Kostar säkert fläsk, men det ligger väl i linje med många andra prioriteringar inom sjukvården som inte heller nödvändigtvis är jättebra, och jag är glad för att jag äntligen fått tid.

Peter kunde förklara det hela också. Dagen idag är Seans 1; påse inopereras under bröstmuskeln (förklarar varför man inte ska anstränga bröstmuskeln de första 6 veckorna efter), och fylls med lite koksaltlösning. Färdigt. Jag får massa smärtstillande godis och åker hem. Återbesök på VC för att ta bort drän så snart det är mindre än 30 ml blod i, dvs på måndag eftersom det är stängt på helgen. Återbesök på Sahlgrenska (!) om 3 v för att titta till såret i största allmänhet och fylla på lite mer koksaltlösning.

Sen fyller man på lite mer då och då till volymen i vänster och höger bröst är lika, och det verkar var upp till mig när jag tycker det. Det svåra här är att det är volymen som ska uppskattas, inte formen, för att formen ändrar sig när det riktiga silikonimplantatet med rätt form ska in i Seans 2 någon gång i vår kanske.

Och det är väl den informationsmängd jag klarar av att hantera just nu.

Det är äntligen dags för operation

När de flesta på fredagsmorgonen börjar fundera på om dom ens ska gå upp, sitter jag redan på en spårvagn på väg till Art Clinic på Göteborgsvägen i Mölndal. Härligt doftande av klorhexidin efter skrubben innan läggdags kvällen innan och den sista på morgonen innan jag på fastande mage går hemifrån.

Jag ska påbörja den årslånga processen för att få ett nytt bröst, ett implantat. Och med tanke på hur mycket jag längtat och hur länge jag väntat är det märkligt att jag nästan ångrar mig nu när det är så nära.

Imorgon ska dom sätta in en sorts påse som sen fylls på med jämna mellanrum tills storleken på det nya bröstet är lik det gamla (det får väl ändå ses som en slags framgångsfaktor att dom är lika stora). Men med tanke på att huden där jag en gång hade ett bröst numera är platt och dessutom har ett långt ärr tvärsöver, kan jag livligt föreställa mig hur det att strama varje gång jag varit och fyllt på den lilla påsen.

Efter operationen imorgon får jag morfintabletter att hämta på recept eftersom det är ”mycket vanligt med starka smärtor”. Första gången jag får morfin vad jag vet, men anledningen till det känns inte så kul. Jag är ganska nervös faktiskt.

Men jag har en prioriteringslista på vad som är viktigast:

  1. Att jag kommer levande därifrån (jag tar ingenting för givet längre)
  2. Att narkosen tar, dvs att jag blir bedövad (har blivit opererad utan smärtstillande en gång, inte att rekommendera)
  3. Att smärtorna är hanterbara och att morfinet gör susen
  4. Att det inte blir infektioner (jepp, jag får antibiotika också)
  5. Att bröstet med tiden blir likt det andra

Sjukskriven i minst två veckor, kanske mer…

Livet.

Det kunde varit värre

Första besöket på Sahlgrenska sedan operationen. Uppföljning för att se hur jag mår. Jotack bra.

Min läkare som jag träffar är inte samma som utförde operationen men hon är kirurg hon också, bara inte min. Hon är snäll och korrekt, har ett vänligt och öppet ansikte men hon verkar alltid lite besvärad och det inbjuder inte riktigt till småprat. Hon verkar alltid lättad när det centrala i det hon har att säga är sagt och sköterskan kan ta över med den mer empatiska delen av besöket. Men hon är ju kirurg, så jag begär inte att hon ska vara trevlig; hellre att hon är en jäkel med kniven.

Men jag har väl haft tur iallafall mitt i allt det här eländet. Jag har haft otur som fått cancer (eller om det är självförvållat, det vet vi väl för lite om cancer för att kunna säga?) men mitt i den här oturen har jag haft tur. Vadå tur?

  1. Det är BRÖSTcancer. Finns väl ingen cancertyp som fått så mycket uppmärksamhet och (antar jag) tillhörande forskningsanslag som det? Rosa bandet…har inte sett bruna bandet för tarmcancer än så länge iallafall men det kanske kommer.
  2. Den upptäcktes i tid, dvs innan den hunnit dela sig så mycket och växt till sig. Tack till min entusiastiske make.
  3. Den var inte aggressiv. När dom skickade tumören till patologen fick hen fram att den faktiskt var ännu mindre aggressiv än vad corebiopsin visade. Och det var ju bra.
  4. Den VAR. Det vill säga den ÄR inte längre. Den är borta nu och det med god marginal (tacka fn för det när jag bad dom ta hela bröstet för en liten knört…)
  5. Just för att dom tagit bort den med så god marginal är det inget behov för strålbehandling, så det slipper jag helt – tjohooo!

Men jag har fått en ny kompis. Mitt livs andra långvariga behandlingskur. Antihormoner.

Dom ska jag mumsa på varje dag i fem år. FEM år. Och jag kommer få vad som kallas ”klimakterieliknande besvär”. Alltså inte klimakteriet, nä det får jag ändå förr eller senare, utan lite extrabonus med klimakteriebesvär till ingen nytta så att säga.

Tjohooo det som verkar så rackarns kul. Men men, vad göra, och alternativet är värre.

Men det visar sig att Sveriges kvinnor inte är så glada i att gå den här kuren och vara i låtsasklimakteriet, så många avbryter sin behandling aja baja. Och sånt finns det folk som vill forska på – dvs varför så många slutar behandla sig själva, och en av dom finns på kirurgen på Sahlgrenska. En doktorerande sköterska försöker ta reda på varför så många hoppar av och hon undrade om jag kunde tänka mig att vara med i hennes forskningsprojekt.

Jag  som är en tjänstvillig sucker för allt som gäller att delta i allehanda undersökningar sa såklart ja, så nu har jag en dagbok som ska fyllas i varje dag de tre första månaderna. 10 min per dag ska det ta; en blandning av kryssfrågor och kvalitativa frågor.

Det roliga är över sen för min del, men inte för den stackars doktoranden som sen ska sitta med min dagbok och lägga över all den här informationen digitalt….jag menar hallå…varför är inte den här dagboken digital? Fint att den finns i pappersform, men de flesta hade nog lika gärna fyllt i digitalt – och då hade fröken Doktoranden kunnat göra andra saker med sin tid. Som att forska till exempel…lägga mer tid på att analysera resultaten som kommer in, delta på konferenser med sin forskning, läsa en bok, sova, vad vet jag…men det är jäklarns ineffektivt att sitta och stansa in det där, det är helt säkert.