Så kom dagen för hemresa. Efter en berg-och-dalbana av känslor i Corona-cirkusen, och återigen en bekant känsla av dödshot har det på något konstigt vis blivit en normalitet i det hela. Jag har accepterat det faktum att jag kommer bli smittad, och hoppas att det blir milt, men man vet aldrig eftersom jag har astma. Lungproblem verkar vara något som hör till, så vi får väl se.
Lite spännande mao att åka in till Larnaca Airport. Jag trodde flygplatsen skulle vara öde och det såg lovande ut vid incheckningen, men gawd det var mycket folk där inne. Lika långa köer till security som vanligt, och massor av folk i gaten. Jag hade tänkt att jag skulle hitta ett hörn och stå och vara ensam i, men efter att ha trängts i alla köer var väl det kanske ingen vits.
Vacker flygning över Alperna iallafall…
Tomt på flyget var det, men sen massor av folk igen när jag landade på Heathrow, och likadant på flyget till Göteborg.
O mötte mig på Landvetter och räckte över bilnyckeln med en lååång arm till min behandskade hand. Andra människor kramades och var glada för att ses, men vi kramades inte minsann, utan bara en klinisk överlämning av bilnyckel och sen gick O till flygbussen och jag tog bilen ner till min självvalda karantän nere i Åsa. Oh the romance.
Så nu är man i karantän.
24 timmar 
Kos deg så godt du kan. Beste tanker til deg stor klem
Jag jobbar ju hela dagarna så på så sätt är det inte så annorlunda mot det vanliga. Men visst, jag saknar dom andra mycket – dom är ju bara 5 mil bort…Men samtidigt är jag en ensamvarg som verkligen njuter av att vara själv, så det är många motstridiga känslor…Jag är dessutom i en fas i mitt projekt då jag behöver lägga mycket tid, och som det är nu kan jag göra hur jag vill – behöver inte förklara för någon varför jag inte kommer hem ikväll. Som sagt, många motstridiga känslor. 🙂
Karantän i hus är åtminstone snäppet bättre än lägenhet. Ser hur alla grannar pysslar i trädgården, kommer vara extra fint som ett resultat av att alla bara är hemma hela tiden.
Sant 🙂