Det ÄR inte över än, ok?

Det är slitsamt att följa med i alla kurvor och grafer. Trots ett antal år på teknisk högskola där man får mer än sin beskärda del av grafer över allt möjligt, så har jag nog aldrig sett så många exponentiella kurvor på så kort tid som de senaste månaderna.

Känns bekant? Liggande stapeldiagram, den där kurvan som ska plattas till, och andra kurvor som skjuter i höjden, alla med olika fördröjning för att hävda olika länders duktighet eller brist på dito. Alla twittrare som ba ”Jag är ingen immunolog, men…” och som ser som sin självklara rätt att mena hur man bör hantera det här.

Och den amerikanske presidenten *tar mig för pannan* som väl slår alla rekord i dumhet, lögner och ignorans nu, värre än någonsin. Men men, det är ett helt hav mellan oss och honom, så what could POSSIBLY go wrong…

Men grejen är att vi inte vet hur vi ska hantera det här. Vi har alla hittat någon slags vardag där vi inte träffar människor (okej, låååångt från alla, det är trångt på uteserveringarna i vårsolen har jag förstått), det känns som att det är det vanliga nu, och då börjar man slappna av.

Jag skriker inte åt mina barn att tvätta händerna varje dag dom kommer hem från skolan längre (vilket jag borde, för dom är i den åldern då dom inte gör något dom inte blir tjatade på), jag har till och med varit i en affär förra lördagen med alldeles för mycket folk i, väldigt ångestfyllt, och idag tänkte jag tanken att ”Man kanske ska åka in till kontoret någon dag”.

Sen hade jag telefonmöte med några kollegor, där E berättade om sina två vänner i 50-årsåldern, båda vid mycket god fysisk hälsa, som just dött i Covid-19 efter några dagar på sjukhus. Och då kändes det inte så viktigt längre att komma in till kontoret.

Norge öppnar småskolan efter att dom sett att det funkat i Sverige (tack för att vi får vara försökskaniner 🙂 ), amerikanska stater öppnar en massa igen för att dom menar att det är deras individualistiska rätt att få röra sig som dom vill och att det är kommunistiska och socialistiska terroristmetoder att beröva dom deras frihet.

Va fan säger man.

Ingenting, antar jag.

Så jag kryper ihop i mitt lilla hus igen, lämnar mitt bidrag till samhällets överlevnad genom att fortsätta att träffa de andra tre i min familj och ingen mer än det, och inser att jag trivs rätt bra med det.

Jag vet inte vad det är för fel på mig; jag tycker det är jätteskönt att sitta hemma och jobba, ha kollegorna på Skype, mail eller telefon, hålla möten nästan som vanligt, planera verksamheten som vanligt…allt är som vanligt, förutom att kontoret är i köket (noll resväg till jobbet och jättevacker utsikt – yayyy!) och jag inte får åka runt i Europa som en del av mitt jobb längre (buuu). Jag gör färre utskrifter på skrivaren (=0 eftersom vi inte har någon skrivare hemma…) vilket väl är bra och räddar några träd, och så läser jag om glada maneter i Venedig. En liten happy-story trots allt elände.

Ja åsså dom där studenterna som menar att dom är berövade det största ögonblicket i sina liv när dom inte får stå fulla på flak och sjunga….och som skickar ut budskap på skolor om att dom ska trotsa förbudet att samlas. Vaf*n har dom för pulver i skallen – tänk liiiite större än dig själv någon gång….tänk på…din farmor tex?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.