Så har det hänt, det man vet ska hända någon gång men som man skjuter framför sig så länge det går. Nu går det inte att skjuta längre. Min mamma finns inte mer och jag kan inte förstå det.

Jag var ju där för bara några veckor sedan?! Vi var ute och cachade, och såg som vanligt flera nya platser på Cypern tack vare vår lilla hobby. Lite vingklippta, visst, eftersom jag var så vänlig och (ovetandes) hade med mig covid ner, men ändå, vi gjorde vad vi kunde av det.

Det här är min sista bild av mamma någonsin. Och det är väl så här jag kommer minnas henne

Glad som en speleman med ormkäppen i ena handen (man måste ha en ormkäpp när man cachar på Cypern som man petar bland stenar med) och cachen i den andra. Trots dålig balans och lite svårt att ta sig fram bland stenar och tuvor men med en j*vla envishet för att hon SKULLE FRAM själv.

Bland annat var vi på en geologisk utkikspunkt strax utanför Vavla. ”Wiggly Trail 2 – 360 degree view” hette cachen, och den låg uppför en väldigt brant, grusig och regnskadad ganska lång backe. Jag tyckte att jag kunde gå upp själv och logga åt oss alla, och jag gick upp. Medan jag var där uppe och beundrade utsikten, så nog tusan hade mamma tagit sig upp också. Totis med naturligtvis.

Hon var så himla nöjd men också med ett ”ja men det är väl fn om man inte kommer upp??!!”

Att gå ner för den höga branten hon gått uppför var inte lika enkelt förstås, men när jag gick en bit bakom mamma och Totis tog jag väl en av dom gulligare bilderna jag har av dom.

Hej då mamma.