Tre veckor sedan

Igår var det tre veckor sedan vi stod helt tröstlösa vid en grav på en kyrkogård i Paralimni. Och det går väl sådär.

Första veckan tillbaka på jobbet var i ett vakuum. Andra gick lite bättre, kände lite mer igen mig själv. Nu tredje veckan är det backlash. Jag gråter okontrollerat precis när som helst – sprang ifrån en körrepetition i Hagakyrkan i tisdags för att jag fick panik av att vara där inne, rusade ut med min pärm och min jacka och bara grät och grät. Inte för något som någon sagt eller för någon musik vi sjungit, utan helt plötsligt kokade min kropp över av att försöka vara normal och jag kunde inte bara fortsätta som vanligt och var tvungen att bara komma därifrån.

Idag fick jag en bild från T. Det är fotot på mamma som ska stå i det lilla glasskåpet som varje grav har vid sig. Det är tryckt på något extra ljuståligt papper och ska stå där tills hennes lock är färdigt och graven kan färdigställas.

Fram till dess ska vi hitta ett annat foto säger T, men jag tycker det där är fint. Hon är glad, det är taget när vi är ute och cachar i Kyreniabergen på Cypern och hon har en härlig tröja på sig.

Och just här är hon bland sina älskade kaktusar som håller på att spricka ut i blom dessutom.

Det går inte att förklara riktigt hur man mår. Visst är jag glad, jag skrattar och har roligt, lagar mat, jobbar och lever vardagsliv, men det är som att det är en skugga över mig hela tiden som liksom ”hämtar tillbaka” mig med jämna mellanrum. När jag lagar något gott och tänker ”Det skulle nog mamma gilla, det lagar vi när jag kommer ner till Cypern” och inser att vi aldrig mer kommer laga mat tillsammans. Eller när jag ser Allers i affären och tänker på Allerskorsorden som vi satt och knåpade med tillsammans så sent som i mars. Jag hade med mig fyra Allers ner när jag kom, en av dom löste vi tillsammans, en annan hade hon börjat på men dom sista två ligger orörda under bordet i vardagsrummet. Och hundra andra såna där småsaker där jag faktiskt inte ens visste om att jag tänker på henne så mycket och ofta – men det gör jag, och nu gör det så jvla ont!!

Och så gråter jag igen.

Så här ser skåpen ut som står vid varje grav, eller iallafall väldigt många tills det riktiga locket kommit på. Inuti står det en oljelampa som brinner jämt. Ofta kommer anhöriga och pysslar om graven, fyller på olja, ansar lite ogräs och fixar så det ser fint ut.

Inne i det här skåpet kommer fotot att stå, säkert redan från imorgon.

Fotot har min lillasyster tagit, inte jag.

3 kommentarer

  1. Sänder ännu en stor kram. Hoppas och tror att ingen i din närhet förväntar sig att du ska vara som vanligt nu. Känslor bubblar upp när man minst anar det. Minns hur otroligt lätt jag hade till tårar när vi satt fast i Norge under pandemin, och då var det ändå en mindre kris än det du går igenom (jag hade ju i värsta fall kunnat resa hem och sen genomlida 10 dagar på karantänhotell som var straffet när det var som värst).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.