Mer information

Efter besöket på graven igår åkte vi hem till Totis kusin och hans fru, Kokkos och Eleni. Dom bor väldigt nära och har dragit ett stort lass för Totis under den här tiden. ”Den här tiden”…det får det att låta som att det här hållit på länge, men det var bara 7 dagar sedan hon gick bort…

Anyway, deras dotter Kypriana och hennes man Nikos jobbar båda på sjukhuset där mamma låg; hon i receptionen och han som sjukgymnast. Det gjorde att de båda kunde hälsa på mamma flera gånger varje dag, prata lite, prata lite med läkarna, fixa lite osv. Att Totis inte kunde det var pga Covid. Covidreglerna är mycket strängare här nere och det var inte förrän i måndags man började få göra besök på sjukhus, vårdhem och liknande ställen. Så dags då.

Så jag är oändligt tacksam mot ffa Nikos som var hos mamma så mycket, såg hennes sjukdomstillstånd och höll kontakten med läkaren (som dessutom var Nikos kompis). Igår pratade vi länge med Nikos när vi var hos Kokkos och Eleni, och det var så otroligt skönt.

Det han sa var egentligen att han var glad för mammas skull att det hade gått så fort. Det man väntade på när hon gick bort var att hennes blod skulle bli tjockare så att dom kunde skicka henne till Nicosia och ta bort stenen som blockerade gallgången. Och dom gjorde det dom kunde för att det skulle hända, men hon hann gå bort innan det skedde.

Det här visste vi redan.

Det vi inte visste var att även om hennes blod hade tjocknat så dom kunnat ta bort stenen så betyder inte det att allt hade varit bra. Ingenting hade varit särskilt bra. Hon hade sannolikt bara fått några månader till, kanske ett år, och hon hade behövt åka in och ut på sjukhuset ofta för att vätskan i buken hade dom inte kunnat få bukt med mer än lite grann.

Nikos sa också att förväntad livslängd vid konstaterad levercirros är ca 5 år, och mamma fick 8, plus att hennes svåraste tid blev rätt kort (jämfört med hans pappa som tydligen höll på så här i fem år), så han tyckte att det var rätt lyckosamt för mamma under omständigheterna.

Och jag håller med. Rent egoistiskt vill jag såklart ha henne några månader till, några dagar, timmar…men för hennes egen skull var detta en bättre utkomst.

Hur ledsen jag än är över att hon är borta så är det här ändå bättre en några månader med konstant lidande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.