För lite drygt tre år sedan var jag i Graz, Österrikes andra stad. Anledningen var att det var Technical Management Team-möte i projektet In2Track2, och jag var med för att introducera mig som projektledare/koordinator för In2Track3. Det var januari 2020 och vi höll som bäst på att skriva vårt proposal, dvs projektförslag, som skulle lämnas in till EU och sen skulle vi kanske få finansiering (det fick vi – vårt proposal fick 14 poäng av 15 möjliga i bedömningen, skryt javisst men det är sant).

Och nu är det dags igen, fast i In2Track3-projektet som jag leder, och som nu är inne på sitt tredje år, time flies.

Vi var ca 10 st som träffades på Virtual Vehicles kontor på universitetsområdet på Graz’ tekniska universitet (som är jättestort, 30 000 elever…), för att höra vad delprojekt 1 hade gjort för arbete den senaste tiden och vilka leveranser som står för dörren.

Högt och lågt – från doktorander som grottar ner sig i minsta lilla formel för att se om antagandena stämmer, till produktägare och tillverkare som följer upp hur deras installationer ute i spår mår över tid (dom mår bra, visade det sig).

Efter första dagens möte gick jag i solskenet och den artongradiga värmen tillbaka till mitt hotell. Såg en kyrkogård som var helt enormt stor mitt i stan, med gravar som nästan var som små studentlägenheter, mausoleer byggda av och för olika familjer, och överlag rätt stora gravar – i allafall med svenska mått mätt.

Middag på kvällen med kollegorna på en väldigt typiskt österrikisk restaurang – med väldigt torr schnitzel och konstiga sallader. Inget vidare, men sällskapet var trevligt och vi pratade om allt möjligt, inte bara jobb. Fint när man jobbat ihop med dom nu i några år och lär känna varandra lite mer – även om vi ses väldigt sällan.

Jag gillar verkligen att jobba i de här EU-projekten, synd att jag inte ska göra det så länge till. Efter att In2Track3 är slut i december har jag inget mer EU-projekt utan bara ett Trafikverketprojekt som rör växlar. Synd.