På mitt Happy Place

Jag har ett Happy Place inne i stan som jag alltid återvänder till. Det är inte gratis, så det blir inte speciellt ofta, men varje gång jag går dit tänker jag att det var för länge sen ändå.

Helt otippat är det en restaurang på Avenyn, Tvåkanten. För mig är den som ett stort vardagsrum; personalen är proffsig och vänlig på ett väldigt avslappnat sätt (ungefär som på Riche när jag var där för ett tag sedan), det är sorligt och lite rörigt men på ett väldigt skönt sätt.

Och maten är jättegod!

Men lite svår att hitta….

Här under någonstans är en råbiff (ja jag frångick mina veganska principer i några timmar men ångrade mig redan senare på kvällen). Inte helt uppenbart, eller hur?

Min mor föreslog via Instagram att jag skulle leta under lövhögen, och där var den ju! Väldigt god förstås. Lövhögen är för övrigt syltade trattisar, mjukstekt rödlök och rotfruktschips, smaskens.

Men det var inte för att gå på Tvåkanten som vi hade fixat barnvakt (just det är ju så galet mycket enklare nu när makens brorson har börjat på Chalmers – för han vill väl inget hellre på helgerna än att passa våra barn?! Studieteknolog FTW!), nä vi skulle ju egentligen gå på Göteborgs Symfoniska Körs 100-årsjubileum!

Det finns några verk som alla som sjungit i kör i Sverige jobbar med. I Seraillets Have är en av dom, och den sjöng vi tillsammans allihop, gammal som ung. Så himla fint.

Kören som vi var med i åtta år och som alltid sjunger i Konserthuset har alltså blivit hundra år, och för att fira det bjöd man in alla gamla korister till ett hejdundrande kalas.

Många kära återseenden och fantastisk dans till storband. Skulle kunna hållit på hela natten kändes det som, en nostalgitripp utan dess like. Förflyttad 15 år tillbaka i tiden i ett nafs, som om inget hade hänt däremellan.

Ja förutom att jag halkat ner från sopran till alt, vilket kändes när vi sjöng Beethovens An der Freude…brrr. Rätt skönt att inte ligga där på toppen faktiskt.

45 minuter egentid

Plötsligt hände det sig att jag fick ett glapp i tiden mellan föräldrasamtalet med ena sonen och körrepetitionen kl 19. Eller ja, 19:10 med tanke på den körens tidspassning 🙂

Middag måste man ha har jag hört och jag tänkte jag skulle ta mig en macka eller baguette någonstans. Men så gick jag förbi en för mig ny restaurang mellan Grönsakstorget och Domkyrkan, som såg som otroligt inbjudande ut. Och jag gick in.

Och jag blev nog lite kär. Restaurangen heter Sorellina (sorella är lillasyster och ändelsen -ina är diminutiv, så det blir väl lilla-lillasyster), och det var otroligt soft där inne. Visst, lamporna var konstgjort slitna med sydda hål i för att se lite vintage ut, lite kitschigt, men det kan jag leva med. Det var otroligt lugnt och skönt (tidigt på kvällen, nästan inga gäster), servicen inte jättesnabb men trevlig och personlig, och maten jäääätteeeegooood!

Jag frångick mina vegetariska/veganska preferenser och tog en tryffelcarbonara (glöm alla halvtorra carbonara med dåligt bacon och halvtorr sås klibbandes på spaghettin) som var helt ljuvlig med pancetta, färskmald svartpeppar och rikligt med skivad tryffel på tallriken. Galet gott. Till det tog jag en side med broccoli som kunde varit hur överkokt och tråkig som helst men som hade perfekt tuggmotstånd utan att vara krispig och stekt med vitlök och lite lite röd småstark krydda. Underbart.

Ett glas chianti blev det visst också till, trots att det var körrep om en halvtimme. Hade gärna suttit en halvtimme till med en efterrätt och en kaffekopp, men det får bli en annan gång.

Ingen kan göra allt men alla kan göra nåt

Vägtrumma, Foto: Esri

I december kommer det en ny person, Z, till vår grupp på jobbet. Han är väg-och vatteningenjör från Syrien och har just nu en praktikplats på Trafikverket i Halmstad där han ingår i ett nationellt projekt för att inventera vägtrummor. Trumprojektet har tagit in många nyanlända för att ge dom en fot in i svensk arbetsmarknad och förhoppningsvis (om dom har rätt bakgrund) även en plats på Trafikverket.

I botten ligger ett regeringsuppdrag som heter ”Praktik i staten”, och som är ett påbud som gäller i perioden 2016-2018 för statliga myndigheter, och innebär att vi ska erbjuda praktikplatser till nyanlända och till personer med funktionsnedsättningar. Det var några av dom som jag träffade på en kurs i slutet av mars i år, och som nu leder till att vi får in en av dom i vår grupp i Göteborg!

Enligt den vanliga devisen ”Det var ju ett bra förslag, kan inte du genomföra det?” så var det jag som fick i uppdrag att ordna det här med Z, och jag har nu genomfört den lätta delen av det – dvs ordna så han har arbetsuppgifter, kollegor, något som liknar en plan för introduktion osv. Det administrativa (=tråkiga i min värld) är det andra som sköter.

Jag är så taggad, jag tycker det här ska bli så kul! Jag fattar ju att det kommer vara jobbigt också, man är ju inte van vid att ha någon som är med en hela tiden och som man ska lära en massa, men det blir nog bra.

Det känns helt rätt att lägga en del av min arbetstid på att försöka få in en person på arbetsmarknaden, en person som tillhör en grupp som är ganska stigmatiserad, som har lämnat mycket (allt?) i sina hemländer för att komma till Sverige (eller för att det var här dom råkade hamna) och som förmodligen har det rätt tufft här. Svensk byråkrati till exempel är väl inte det lättaste att ge sig in i – ens för en som redan kan språket…

Och jag tycker också att det är helt rätt att vi som jobbar i staten tar ett ansvar och den extra kostnaden det innebär att få in nyanlända på arbetsmarknaden. Vi jobbar ju för skattebetalarnas pengar, och det är i mitt tycke ett vettigt sätt att spendera de pengarna. Det tycker tydligen vår HR-direktör också:

Jag är så himla stolt över att jobba i Trafikverket!

Något vackert

I söndags var det dags för gudstjänst igen. Inte min grej direkt. Om jag hade varit religiös hade jag väl menat att det var Guds sätt att pröva mig när Han tvingar mig att sitta igenom det där, men….om jag varit religiös hade jag ju inte sett på det på det sättet, så resonemanget faller på sin egen orimlighet.

MEN. Jag var där av en anledning; för att sjunga med den fantastiska Haga Motettkör (som jag fortfarande inte riktigt fattar att jag kom med i när jag provsjöng förra våren, för den är så himla bra). Vi gör några gudstjänster varje år, så det är bara att gilla läget.

Jag ska inte gnälla om kyrkan och vad jag tycker om den, istället vill jag dela med mig av ett stycke vi sjöng; Sainte-Chapelle av Eric Whitacre. Så fantastiskt vackert. Dra upp volymen, slappna av i 6:36 minuter, lyssna och njut av Mikael Carlssons inspelning av Haga Motettkörs framförande:

Kyrkan Sainte-Chapelle i Paris. Foto: http://www.sainte-chapelle.fr

Ont gör det

Jag är tillbaka i Staden. Stockholm förstås. MIN stad. Ränderna går aldrig ur, det blir bara mer plågsamt för varje besök.

Stockholm är något speciellt, det är en viss lukt, känsla och en fantastiskt underbar stad. Båtarna, vattnet, stadsmiljöerna…och de gigantiska spindlarna som kan ta luften ur vilken GC-tur som helst, brrr.

Efter kursdagen i Solna åkte jag till mitt hotell på Kungsholmen (i Joakim-land, bittersweet) och gick därifrån ner på stan. Skulle ha en bok på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, som i mitt tycker är landets bästa bokhandel, men dom hade den inte. Dags att omvärdera det där med landets bästa? Förmodligen. Gick vidare neråt Hamngatan, områden jag varit i så många gånger att jag bara hittar helt automatiskt, jag går bara inte fel och jag vet vart jag är på väg och var jag är hela tiden.

Det blev middag på Riche.

Nostalgifaktorn gick fullständigt i taket – trots att jag aldrig varit på Riche förut (jo det är sant!), men jag har varit mycket i områdena runt Stureplan ner till Nybroplan och gått förbi en miljon gånger, och idag var det dags att gå in. God mat men inte värd kostnaden, ska inte bitcha igen om en restaurang, men man går inte till Riche för den fantastiska maten, utan för stämningen och miljön. Och vinet. Gaawd vilket gott vin det var.

Sen gick jag hem till Kungsholmen, via Grand Hotell, Helgeandsholmen, Strömsborg och så över vattnet. GC-tur förstås.

Och så fruktansvärt melankoliskt hela tiden, och jag undrar om jag gjort rätt som befinner mig på den andra kusten eller om jag borde varit kvar här hela tiden och stärkt mina band till staden och vårt hus i skärgården. Och det finns inga rätta svar. Hade jag stannat hade jag väl hamnat ute i förorten precis som alla jag känner, jag hade inte haft råd att ha livet inne i stan som jag värdesätter så högt. Det hade väl bara blivit ett liv i pendlarmisär, något jag verkligen inte vill ha, och då är det väl bättre att jag är i Göteborg ändå. 

Men det känns blä just nu. Sitter på hotellrummet och lyssnar på Kent och känner mig obeslutsam och miserabel. Tur att det är borta imorgon när jag vaknar, för det är en jobbig känsla och stockholmslivet som jag vill ha hade aldrig funnits för mig.

Eller?

Det blir en Tesla

På fredag nästa vecka kommer den; den blå Teslan som är ”vår”.  Drömmen om att köra Tesla blir verklighet. För ja, alla kunde inte släppa den drömmen som jag kunde, och då händer det grejer och nu blir det en Tesla.

Så fruktansvärt kul att den bilen ska bli vår (eller ja typ, leasing genom företaget) och jag ser verkligen fram emot att få lära mig den nya tekniken som kommer med bilen. Som tex autopilot, fickparkering (yes, den fickparkerar åt dig, tack Elon!) och andra små fiffiga features.

Och snygg är den förstås. Blå.

Och vår gamla Passat känner förstås på sig att något är i faggorna. Eller så är det reparationerna för 27 000 kr som vi inte ville göra på verkstaden tidigare i somras som gör sig gällande. I vilket fall så är det diverse lampor som lyser upp som en julgran på instrumentbrädan (”motorfel, åk genast till verkstad” – det kan väl inte vara nåt farligt va? Nä kör in i en ficka och starta om. Se! Lampan slocknade!), och det är ju aningens stressande i längden.

Men på fredag börjar det nya livet. Tesla-livet, yay!!!