Solen strålar som en besatt, de andra är downtown Hemavan city och åker skidor, och jag sitter i stugan och jobbar och jobbar. Och jobbar. Tänkte att jag skulle komma mig ut en sväng på lunchen men det blev det inget med – telefonsamtal, ”ska-bara-göra-färdigt” och uppgifter jag inte ens hunnit börja på hopade sig och höll mig inne.

Men vid halv tre hände något, en oväntad paus i kombination med ett ”om jag ändå inte skulle passa på” – och på några minuter var jag ute i spåret!

Klädvalet var svårt, yr.no sa -20, SMHI nåt liknande men termometern utanför dörren bara -9….vem ska man tro på? Sticka ut näsan och känna efter? Tror inte det, då kommer jag väl aldrig ut igen.

Och ut kom jag!

Strax utanför huset går Umeälven, och parallellt med den går en grusväg sommartid och ett skoterspår vintertid, och där har tillräckligt många kört längd för att det ska bli ett spår. Inte så långt tyvärr – skotern svänger av ner på älven och jag är inte så tuff att jag törs ge mig ut där, men någon (maken?) har åkt ett stycke längre och börjat göra ett nytt spår.

Full av mod tänkte jag att jag skulle spåra lite av det, men gav snart upp när man sjunker ner hela tiden, tröttsamt. Så några mil blev det inte, men väl några kilometer – och bäst av allt: jag kom ut!!!

Sen tillbaka in och nästa möte medan solen försvann bakom fjället.