Tillbaka i mina hoods.

Ja jag vet att jag tjatar men det här ÄR mina hoods. Ön.

Här mår jag bra, men jag önskar fortfarande att jag fick lite tid här själv. Helt själv. Varför? Jag behöver det. Men jag inser att det inte kommer bli något år här ute, även om jag fortfarande gärna vill.

Barnen vill inte (dom säger att dom vill men det är nog bara av lojalitet) och mannen vill inte. Då blir det lite för komplicerat att försöka få det att funka med jobbet. Om något drog i min riktning hade det varit lättare men just nu är det inget som gör det, och då får man väl foga sig. Antar jag.

Jag är bara så dålig på att foga mig och gilla läget. Det bygger istället upp inom mig och så mår jag jättedåligt, vet inte hur jag ska få ut det och så blir det pannkaka tillslut.

Time will tell. Men nu är jag här.

Min dag idag

I morse:

Madam och Cascade möts ute på Orröströmmen med Nämdö i bakgrunden

Total tystnad, lite folkliv vid bryggan eftersom det var några som skulle möta vid båten, annars tyst.

I eftermiddags:

Vegansk bulle och latte med havremjölk på ett fik på Söder i väntan på tåget

Efter en vecka med falukorv, mjölk, kyckling och annat som jag inte ätit på rätt länge satt det fint med en vegansk bulle på Sööööder. (jag var tvungen att åka dit för att mitt tåg inte gick från Centralen pga spårarbeten. Heja Trafikverket som vågar stänga av järnvägen ibland!)

Samtidigt får jag Telegram-meddelanden från familjen som sitter ute på Nämdö utanför bageriet och smaskar på bullar.

Splittrande? Ooooh yes. Då gäller det att tänka efter vad som är viktigt.

Fika

Jag älskar att vara i stan och sitta på det där fiket och få precis det jag vill ha (bullen var som en dröm!), men jag älskar också att vara ute i skärgården och inte ha dom möjligheterna för att det helt enkelt inte finns där ute. Ja förutom numera då när det är en ny driftig ägare av affären som har dragit igång bageriet och har ett fik vissa dagar. Okej, så fika-aspekten går bort, det kan jag göra på båda ställena.

Handla mat

Det är väldigt bekvämt att gå från spårvagnen och slinka in på Hemköp och köpa lite mat. DET är en större aktivitet där ute – ta båten över oavsett väder och så finns det kanske inte allt man vill ha. Icke-animaliska produkter som havre-och sojamjölk till exempel. Och så måste man släpa grejerna upp från sjön till huset, jobbigt, i stan kan man ta hissen.

Men å andra sidan handlar man kanske mer mat som man inte äter upp ifall det är för lätt att få hem den? Långsökt kanske, men min tanke var att man kanske äter lite mindre när man är där ute, och det kan väl aldrig skada. Nä, handla mat är ingen game changer.

Socialt

Ja här är väl den största stötestenen. Det finns inte så många i min ålder som bor på Orrö, och definitivt inga i mina barns ålder. Personligen skulle jag nog klara mig utan i några månader, men det samma kan inte sägas om barnen. Man hinner som vuxen mitt i familjelivet ändå inte träffa kompisar så jätteofta, så det är kanske inte ett jätteproblem. Värre för barnen som sagt.

Aktiviteter

Den här är kanske ännu större. Vad ska man GÖRA där ute hela dagarna? Well, jobba för det första. Man måste ju försörja sig var man än är. Det blir väl inte så mycket körsjungande precis, det finns mig veterligen ingen motettkör på Nämdö. Men jag såg i programmet att kyrkokören hade konsert på Påskafton, och även om den kanske inte är så utmanande för mig så kan man kanske vända på steken och känna att man bidrar lite? Kanske finns det möjligheter att lära några av barnen där att spela fiol? Eller tvärflöjt? Jag är inte jättebra på tvärflöjt, men jag kan nog hålla några sjuåringar aktiverade med det iallafall.

En gång i månaden är det pub i Hembygdsgården, det är kul!

Kort sagt, det blir en annan värld, en annan hastighet på livet, och det kanske inte behöver vara något negativt. Men det behöver inte vara något positivt heller.

Mitt problem är att jag slits så fruktansvärt mellan Göteborg och Orrö. Jag känner mig mer ”i mina rötter” när jag är på Orrö, det är mina domäner, jag vill inte bara vara en gäst här, men mitt hem och mitt liv är i Göteborg.

Skitjobbigt.

Space out

Fjärde dagen ute på ön, och andra dagen helt själv med småkillarna.

Det är lite av ett experiment att släppa allt fritt och se hur dagarna utvecklar sig, vad jag gör, vad barnen gör, vad vi gör tillsammans… Dagarna är fantastiskt vackra med sol hela tiden och nästan ingen vind, och mitt på dagen är det 8-12 grader varmt. Vad mer kan man begära? En båt som är sjösatt kanske så man kan ta sig till och från affären, men det är väl mycket begärt antar jag. Jaja, det finns flera paket pasta och mathavre i skåpet, så vi svälter inte.

Så vad gör vi? Tja, killarna har hittat lite järnskrot som dom har som svärd och kastar prick med pinnar mot svärden med målet att splittra pinnen så det ryker.

Och så håller dom på i långa stunder.

Emellanåt går vi turer på ön tillsammans, upptäcker nya ställen eller gamla ställen med nya fynd som tex en vassrugge så hög, tät och stor att båda barnen försvann in och lekte i den en lång stund.

Stackars jag stod utanför i solen och kollade in svanfamiljen som guppade i närheten.

 

Vi fikar uppe i kojan – tre personer på en dryg kvadratmeter, mysigt mysigt och lite lagom dragigt, men inget som tar ner humöret direkt. Chokladkex och clementin, behöver inte vara mer komplicerat än så.

Vi lagar och äter mat (det finns mer än mathavre och pasta, jag lovar…) när vi blir hungriga, går på span runt ön och letar efter lekkamrater (noll än så länge, hoppas det ändrar sig på torsdag), ritar kartor över ön, läser Kalle Anka från 1986 och har det allmänt soft.

Så fantastiskt skönt att vara här ute och bara ta det lugnt. Jag suger på tanken att vara här länge, och för min egen del känns det välkommet. Jag vet inte hur barnen skulle klara det, speciellt Hannes som har ett ganska stort socialt behov, men det kanske finns alternativ. Det kanske inte är nödvändigt att flytta, utan att bara vara en längre period tex över sommaren, vad vet jag.

Något jag vet är iallafall att jag är nästan tom på ord. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva, jag har slut på berättelser, därav mitt lågfrekventa skrivande för tillfället. Men jag mår bra åtminstone, alltid något som går åt rätt håll…

 

Dags att börja förverkliga drömmar

Den kommer i brevlådan fyra gånger om året numera, Nämdö Nu, som är Nämdö Hembygdsförenings blad, och den påminner mig om den långsiktiga plan jag har lagt och som sakta kryper allt närmare – att spendera en längre tid ute på Orrö.

Ja för ön heter visst Orrö nu igen, det där med Orröföll visst inte så väl ut, verkar det som.

Planen? Jo, jag har som jag tror jag nämnt tidigare tänkt spendera en längre period där ute, inte bara några veckor på sommaren, utan åka ut när isen går så man kan få i båten och åka hem igen någon gång i oktober-november när isen börjar lägga sig.

Varför? Varför inte?! För att man sannolikt bara lever en gång och jag tror att jag skulle ångra mig bitterligen om jag inte tog chansen att få vara där ute lite mer medan jag (förhoppningsvis) är frisk och stark.

Dessutom vill Hannes följa med. Det sa han när jag började prata om det här för ett år sen ungefär och jag trodde det skulle skava av sig fortare än kvickt, men senast idag ville han fortfarande det.

Så nu sitter jag och spanar in möjligheter till skolgång för en då fjärdeklassare, skolskjuts med taxibåt till Runmarö och annat kul! Ja för det är bara ett år kvar eftersom jag har sagt att jag ska göra det våren 2020 (ett helt år kvar, Hannes hinner ändra sig flera gånger till innan dess.

Och då kan man ju tycka att det blir ensligt och eländigt att vara där ute, men faktum är att det håller på att blåsa liv i bygden där ute rätt ordentligt. Sedan affären på Nämdö (Guns Livs) stängde förra året för att familjen Öman inte orkade ha det kvar har ett företag som jobbar med skärgårdsutveckling köpt upp den. Dom jobbar som illrar för att få fart på Nämdö skärgård, och för första gången som jag vet iallafall är affären öppen fortfarande långt in i november – fyra dagar i veckan!

Utöver att hålla affären öppen arrangerar dom luncher, ö-vandringar, fredagsmys, och så har vi Hembygdsföreningen som har pub en gång i månaden och lite andra aktiviteter emellanåt.

Jag tror alltså att det kan bli en rätt givande säsong att vara där ute. Hade såklart varit kul om hela familjen var med, men blir det bara jag så tror jag att jag lär mig väldigt mycket av det också.

Åsså jobbet. Jag måste se till att jag har ett projekt som är i planskede eller där jag på något annat sätt inte måste vara på plats IRL mer än kanske att komma ner en gång i månaden och stämma av. Vi har fiber där ute så bredbandet är bättre än mitt i stan i Götet (hej ComHem….)

Största hämskon är att jag är så jvla mörkrädd. Men det får jag väl bara lägga av med. En sån sak hade varit lättare om man inte var ensam där ute.

På mitt HappyPlace

Kom till Stockholm sent igår kväll och idag upp tidigt för att hinna med båten ut till mitt kära Orrön. I min värld heter det fortfarande Orrö, men jag inser att jag inte kan vara så bakåtsträvande, så OrröN it is.

Men dagen började med den här utsikten från sängen (=bäddsoffan i vardagsrummet) när jag vaknade av mig själv klockan 6 på morgonen:

Grace glider ljudlöst in i Stockholm i gryningsljuset…sämre kan man ha det.

Några timmar senare glider vi själva in – inte fullt så ljudlöst, men ändå – vid bryggan på Orrön. Vi var inte ensamma; de andra stammisarna som liksom min pappa och hans fru mer eller mindre bor här ute på ön var också på väg ut, och imorgon kommer det väl ännu fler för påskfirandet skulle jag tro.

Det har varit en fantastisk dag idag med strålande sol från klarblå himmel hela dagen. Termometern uppe vid huset visade i solhörnet att det var 40 grader varmt, och det stämmer nog just där och på den sidan av kroppen som vetter mot solen. Vi satt ute och fikade och det var helt underbart.

Pappa glassar i solen och Elsi hjälper våren lite på traven.

Vi var nere vid sjön också och på vägen dit plockade vi björkris som vi ska pynta med fjädrar imorgon. Isen i vår vik är tydligen två decimeter tjock, men längst in var det mycket luft i den så det krasade friskt när man gick där. Jag skulle gärna gå ut till stenen, men jag vill gärna ha någon annan vuxen med också ifall det händer något, och inte bara två barn att förlita sig på.

Vindstilla, vintrigt, sol, barn som leker otroligt bra tillsammans och har den där barnsliga upptäckarglädjen, korv med bröd till lunch (och en lite hutt till minsann!), kaffe på altanen…. vad mer kan man begära?

Jag smider långtgående planer på att tillbringa en längre tid (ett halvår ungefär, längre tror jag inte jag står ut) här ute, och de planerna får näring av att vara här när det är så här fantastiska dagar. Vi får väl se vad det blir av det.

Fristad

Egentligen är jag trött på allt flackande fram och tillbaka, att aldrig få vara på en och samma plats, men lika ofta tycker jag det är skönt med ombyte. Att det ska vara så jvla komplicerat?!

Sweden..."a country so depressing that even the cars are prone to commit suicide..."
Sweden…”a country so depressing that even the cars are prone to commit suicide…”

Äntligen var det iallafall dags att åka till Stockholm en sen kväll för vidare befordran ut på ÖN med stort O; Orrö(n).

Skrattar varje gång jag kommer till bryggan i Saltis med bilen som tippar utför kajkanten. En skylt som iallafall vi svenskar som då och då befinner oss i havsbandet är väldigt vana vid att se, men som fick en helt annan innebörd efter att jag sett Jon Stewarts The Daily Show och deras ”Stockholm syndrome” (googla på det, var man får tag i den är lite olika beroende på i vilket land man är). Den går iallafall ut på att programmets utsände journalist åker till Sverige för att se hur HEMSKT det är i socialistiskt styrda Sverige, ”a country so depressing that even the cars are prone to commit suicide”. Det är fruktansvärt roligt, leta rätt på det och se det. Se Leif Pagrotsky i en enkel lektion om hur det funkar med skattesystemet och vad som är det bästa med Sverige vs USA, företagshälsovården i fabriksproduktion (massage på ARBETSTID???) och gratis sjukvård mm. Hejdlöst roligt!

 

Iallafall…

på den lilla båten och ut….

2016-10-28-11-06-12
Vi vinkar farväl till fastlandet, Värmdö i det här fallet. Solen vräkte ner och förgyllde dagen.
2016-10-28-12-57-27
…upp för den lilla stigen upp till huset…
2016-10-28-13-26-28
…och in och pusta ut. Havet syns långt i fjärran.

 

 

 

 

Vi började hårt med att fjutta eld på en brasa och flytta på en annan potentiell brasa – eftersom dom som anlade den lade den på fibern som hela öns internet är försörjt med. Inte så bra om vi smälter fiberkabeln, då går boendevärdet ner dramatiskt för dom som är här mycket. Och för oss som är här lite också…

Så den rishögen 3+ meter hög var bara att släpa 7 meter längre bort till den andra brasan. That’s life.

Tur att småhjälparna var med.

2016-10-28-15-02-09
Ber läsaren notera att den lilla brasan närmast bara var att fjutta på (med lite torr björkved och tjärpapp som hjälp, men iallafall…) medan den längre bort skulle flyttas på. Jag bara nämner det alltså. Och så nämner jag att pappa stack som en avlöning för att hjälpa Lelle med ett träd, Oskar gick i telefonmöte med Polen och ja, då var det jag och kidsen kvar.

Eller, ja, de var ju inte så med då; lekte mest med elden och när pappa kom förbi åkte dom lite vagn, men här och där fick dom dragit en gren dom också. Och på slutet var jag lite…eh, trött? så då kom de andra tre vuxna också och hjälpte till med att släpa ris.

Nöjda och belåtna efter dagens arbete förtjänar man att stå och hänga lite medan det knastrar och sprakar så belåtet. Vid det laget var knattarna uppe och tog en fika; då hade dom fått nog för dagen.

2016-10-28-17-24-16

Middag och så ut igen vid halv åtta på kvällen meddelst pannlampor för att möta Elsi på båten. Otroligt mysigt att gå där i beckmörkret och så börja ana ljuset från båten långt där borta och se hur den kommer närmare och närmare…(och så bli fullständigt bländad när dom slår på strålkastarna för att hitta bryggan 😀 )

2016-10-28-19-45-29Jag bara älskar att vara här ute – vinter som sommar, höst som vår…

Lata dagar på Orrö

2016-07-20 19.45.49Eller OrröN som den heter numera.

Killarnas frågor om ”när kommer vi till Orrö?” gav tillslut frukt när vi åkte dit på onsdagen. Att de tjatat har ingenting med själva ön att göra, utan med det faktum att de efter att de varit där i en och en halv vecka ska åka med mormor och morfar till Kolmården och Skara Sommarland. Det betyder ca två veckor utan mamma och pappa, men det verkar stå sig slätt när det är sommarland som hägrar. (Nope, inte bitter)

2016-07-21 08.59.52Skärgården visade sig från sin bästa sida; 25 grader varmt och strålande sol, frukost utomhus i linne och shorts, vindstilla kvällar (prisa gudarna för insektsspiralen, nervgift is da shit) med mat och vin tills det är läggdags.

Lyckliga barn som springer nere på bryggorna med håvar och fångar spigg och underhåller sig själva så länge man låter dom (och det gör man!) medan man själv sitter och lyssnar på Stephen Fry som läser Liftarens Guide till Galaxen. En bok som för övrigt gör sig utmärkt att låta sig få uppläst för sig. Alla irrgångar och sidospår hänger plötsligt ihop med huvudhistorien och jag tappar inte intresset som jag gjort de gånger jag försökt läsa den själv. Första boken brukar gå bra, men den andra eller tredje snoozar jag ut. Men inte den här gången, heja Stephen Fry!
2016-07-23 14.58.55

2016-07-21 11.47.34Och det blev gjort en del nytta också, framför allt av pappa och Oskar som bytte takstolar på boden, klapp klapp, bravo!

Ingen lätt match att vara uppe på det taket i den gassande värmen – jag vet, för jag stod nere på altanen och slipade och målade om spjälorna på ett halvmåneformat bord. Det var så varmt så jag tog parasollet och stod under, då var det perfekt. Smågrabbarna målade trädkojan inuti med lite överbliven rödfärg. När dom ändå höll på kladdade dom ner sig lite överallt med den där färgen – trots handskar och skyddskläder. Värst var Adam som hade en stor blodröd blobba från håret som rann ner i pannan mot ögat + att han torkat sig med handsken under det andra ögat…det såg ut som det varit blodsstrid uppe i kojan 😀

2016-07-21 13.58.49

Det var iallafall two happy campers där ute, ända tills vi skulle åka därifrån och lämna dom kvar med morfar (mormor hade redan åkt hem för att jobba). Adam grät och försökte hålla fast mig på bryggan så jag inte skulle åka. Otroligt vad sånt är plågsamt för en – man vet ju att de efter en kvart har har glömt allt om att man är borta men ändå är avskedet så himla jobbigt…

2016-07-24 10.00.27

Vi vinkade från aktern på färjan (vilket väl egentligen mest förlängde plågan för oss alla, men…) och såg hur han stod där och snyftade. Hannes? Nä, han är inte så rörd i sådana situationer; han gråter lite pliktskyldigt och så försöker han dölja sitt leende under tårarna och när han vet att man sett att han försöker hålla sig för skratt så sprätter han iväg och är glad igen…

Så hej då Orrö(n) för den här gången!!
2016-07-24 17.17.47

Tillbaka till början

Ja så känns det när jag är här på Orrö. Eller Orrön som det heter numera, man har av någon anledning tagit tillbaka ett gammalt namn.

Här finns egentligen ingenting; inga vägar, inget folk, ingen IT-infrastruktur, ingen affär, det tar tid att ta sig hit, det blir sällan varmt i vattnet på sommaren, huset är skröpligt och ligger långt från havet…. så varför man ska hit är inte lätt att förklara. Det är sant att det inte finns några vägar, men det finns stigar och allt eftersom fler och fler skaffar fyrhjuligar (och kör så långsamt och fint, så det är inget att hetsa upp sig över) blir stigarna bredare och här och var även grusade. Det finns också folk, närmare en femtio hushåll på ön om jag inte minns fel och varje hushåll är ju några stycken. Tre-fyra hushåll är bofasta – Fogelberg såklart, han har ju bott här i alla tider, men numera även några till i olika ändar av ön.

IT-infrastrukturen är också på gång, det är grävt fram och lagt kabel för fiber så nu är det själva uppkopplingen och abonnemang som saknas. Det tar lite längre tid än beräknat (tror det skulle varit klart nu i höst) men va tusan – vilken utbyggnad är inte försenad?! Affären ligger på ön bredvid, och den stänger för vintern efter den här helgen. Att säga att dom har sin prime time på sommaren är väl årets underdrift. Och varmt i vattnet, ja det är ju jag som säger det och jag badar helst inte om det är under 22. För det mesta kommer det upp till 18 grader i vår vik och det är många som tycker det är badbart.

Det skröpliga huset blir mindre och mindre skröpligt för varje månad min far och fru har vantarna på det. Taket är nylagt, det är ommålat, det har blivit byggt en ny farstu och vi har fått ett nytt kylskåp så det är på bättringsvägen sakta sakta. Men det ÄR på bättringsvägen och det har det inte varit på många år, dom gör underverk.

image

Huset ligger högt och långt från havet, men det gör inte mig så mycket så länge man har sjökontakt. Och det har vi. Det var mer förr men har växt igen mycket – en av anledningarnat till att vi är här den här helgen, det ska tas ner granar. Två är utpekade men om jag känner kära O rätt kommer det gå med en hel del annat också, och varför inte – kör hårt!

Så på söndag har vi förhoppningsvis en bild på vår nya vy över viken, nu ännu bredare 🙂

Gröna stigen på Nämdö

Strålande sol, ca tio grader varmt, vindstilla, maken o Elsi på yoga på Nämdö Hembygdsförening och killarna kvar på Orrön med pappa. Egentid, rask promenad,  lite (alltför lite) cacher.  Det finns inte jättemånga cacher i Stockholms skärgård, men just på ön bredvid vår råkar det finnas ett trettiotal – jippi!
Vi tog en tur igår med kidsen och gick delar av det som kallas Gröna stigen, en ganska lång slinga med ca 15 cacher nära stigen, några tog vi för två år sen och så hittade jag nån idag. Men det är många kvar för det verkar inte som att CO bor på ön och kan hålla efter så mycket.

Men fint att ha en anledning att ta turen, så tack Holmis!

image

image

image