Egentligen är jag trött på allt flackande fram och tillbaka, att aldrig få vara på en och samma plats, men lika ofta tycker jag det är skönt med ombyte. Att det ska vara så jvla komplicerat?!

Äntligen var det iallafall dags att åka till Stockholm en sen kväll för vidare befordran ut på ÖN med stort O; Orrö(n).

Skrattar varje gång jag kommer till bryggan i Saltis med bilen som tippar utför kajkanten. En skylt som iallafall vi svenskar som då och då befinner oss i havsbandet är väldigt vana vid att se, men som fick en helt annan innebörd efter att jag sett Jon Stewarts The Daily Show och deras ”Stockholm syndrome” (googla på det, var man får tag i den är lite olika beroende på i vilket land man är). Den går iallafall ut på att programmets utsände journalist åker till Sverige för att se hur HEMSKT det är i socialistiskt styrda Sverige, ”a country so depressing that even the cars are prone to commit suicide”. Det är fruktansvärt roligt, leta rätt på det och se det. Se Leif Pagrotsky i en enkel lektion om hur det funkar med skattesystemet och vad som är det bästa med Sverige vs USA, företagshälsovården i fabriksproduktion (massage på ARBETSTID???) och gratis sjukvård mm. Hejdlöst roligt!

 

Iallafall…

på den lilla båten och ut….

 

 

 

 

Vi började hårt med att fjutta eld på en brasa och flytta på en annan potentiell brasa – eftersom dom som anlade den lade den på fibern som hela öns internet är försörjt med. Inte så bra om vi smälter fiberkabeln, då går boendevärdet ner dramatiskt för dom som är här mycket. Och för oss som är här lite också…

Så den rishögen 3+ meter hög var bara att släpa 7 meter längre bort till den andra brasan. That’s life.

Tur att småhjälparna var med.

Eller, ja, de var ju inte så med då; lekte mest med elden och när pappa kom förbi åkte dom lite vagn, men här och där fick dom dragit en gren dom också. Och på slutet var jag lite…eh, trött? så då kom de andra tre vuxna också och hjälpte till med att släpa ris.

Nöjda och belåtna efter dagens arbete förtjänar man att stå och hänga lite medan det knastrar och sprakar så belåtet. Vid det laget var knattarna uppe och tog en fika; då hade dom fått nog för dagen.

Middag och så ut igen vid halv åtta på kvällen meddelst pannlampor för att möta Elsi på båten. Otroligt mysigt att gå där i beckmörkret och så börja ana ljuset från båten långt där borta och se hur den kommer närmare och närmare…(och så bli fullständigt bländad när dom slår på strålkastarna för att hitta bryggan 😀 )

Jag bara älskar att vara här ute – vinter som sommar, höst som vår…