Åka tåg – vardagsedge på riktigt

Som så många andra vill jag gärna åka tåg när jag ska någonstans, vare sig det är kortdistans till jobbet med tåg eller spårvagn eller om det är långa resor genom Sverige. Det är skönt att åka tåg – man kan gå och ta sig en kopp kaffe, sitta och skriva eller jobba medan någon annan transporterar en.

Tåget går till bra anslutningar också för det mesta; Arlanda, Landvetter (HAHAHA jag bara skojar, nänä dit får man ta buss länge än), Lycksele, Åsa, Halmstad mm, och det är lätt att byta och ta sig vidare med andra medel.

Det som saknas är pålitligheten. Jag vet från jobbet att siffrorna säger att tågen har väldigt väldigt hög punktlighet, men det är tyvärr inte det man upplever när man väljer att åka tåg. Bara på den här lilla turen från Göteborg till södra Norrland har tågproblemen stått i kö (tänk, till och med problemen står i kö…), och jag undvek att boka tåg Gbg-Söderhamn och har istället valt att åka flyg en stor del av vägen. Och ingen har väl missat hur dåligt det är för miljön att flyga?

Att komma från Landvetter till Arlanda gick som en klocka. På Arlanda får vi veta att det blivit tågbyte så det är ett kortare tåg som ska gå och att alla platsbokningar därmed är ogiltiga och att det kommer bli platsbrist. Och jajemen det blev det, men vi fick varsin plats iallafall i samma kupé.

Spårarbete söder om Gävle gav 15 minuters försening in i Gävle (där vi skulle byta), och därmed försvann den lilla rast vi tänkt oss för att få köpt något litet att äta. Inte för att vi var så hungriga nödvändigtvis, men för att man inte vågar sätta sig på nästa tåg utan mat med sig, eftersom att man inte vågar lite på att resan blir så kort som den egentligen ska.

Yayyy, parent of the year!

Men vi hann springa in på Pressbyrån och rafsa åt oss en kexchoklad och en yoghurt (visade sig att det var vaniljyoghurt med chokladbitar i, plötsligt jackade jag upp några hack på parent-of-the-year-skalan), och in i tåget.

Det är bara en halvtimme mellan Gävle och Söderhamn där min lilla mamma skulle plocka upp oss, men om man står still i Hamrånger i en timme tar det längre. Ungefär en timme längre. Och anledningen till att man står still i Hamrånger är att oljan i kompressorn i tåget är överhettad för att något inte funkar trots att tåget var på verkstad i morse för att laga just det felet (meddelades det av den förbittrade tågföraren), och vi väntar på att oljan ska svalna.

Den svalnar tillräckligt för att vi ska glida vidare ur Hamrångeskogen och in mot Söderhamn. Men vi hoppar av i Ljusne och blir hämtade där istället.

Dom stackarna som skulle vidare efter Söderhamn fick byta tåg och hänga med till Hudiksvall. Dom som var envisa nog att vilja åka ännu längre (tåget gick till Sundsvall) fick åka buss från Hudik. Så det löste sig, men blev nog en seg resa för en del.

Och nu när vi är på väg ner igen till Arlanda blir det spänningsfall i kontaktledningen. Inte mycket försening av det som tur är, vi kommer vara i tid i Uppsala.

Men vad är min poäng med att ramsa upp det här? Borde inte jag som trafikverkare bara hålla klaffen – det är ju ändå mitt fel att det tappas spänning i kontaktledning? Fast det är ju inte så enkelt. Det är många aktörer i systemet som alla vill göra sitt bästa för att järnvägen ska gå så friktionsfritt som möjligt, och det är svårt att koordinera allt som händer, det tror jag de flesta förstår. De flesta vet nog också att järnvägen har ett visst behov av upprustning på sina håll, och nu har vi äntligen fått en massa pengar för att göra det, men det TAR TID. Det går inte att bara stänga ner hela Västra Stambanan i ett halvår och sen lämna över den i tiptopp skick. Tågen måste gå, folk måste kunna resa, gods måste kunna transporteras. Därför får man ta det bit för bit. Och att fixa till infarten till Stockholm söderifrån (projekt Getingmidjan) eller bygga Västlänken får enorma konsekvenser, alla förstår det.

Det jag som resenär hade önskat är att tågoperatörerna hade justerat sina tidtabeller i förhållande till de spårarbeten som pågår. Det är känt i över ett år i förväg vilka arbeten som ska göras, hur länge och när, och om jag vet när jag bokar att resan som normalt tar en timme kommer att ta två, då kan jag ta höjd för det och boka anslutningar som funkar, tex ta ett senare flyg och inte vara orolig för att missa det.

Generellt är informationen vid förseningar så otroligt dålig. Dom är snabba med att få ut informatörer i gula västar, men när man frågar dom något har dom ingen information utöver den man själv kan ta fram via SJ, MTR, Trafikverket och andra vanliga hemsidor, så jag tycker mest synd om dom.

Alla vi aktörer i transportsystemet behöver steppa upp lite när det gäller att kommunicera vad man vet och tror sig veta, så kanske inte så många tar flyget tex mellan Stockholm och Göteborg utan tåget.

 

GC-liv i Hälsingeskogen, dag 2

Dagen började med lite städning i området. Städning i den meningen att vi hade några cacher i närheten som vi inte hittat än och som lyser irriterande gröna på kartan. Men även om man tar lite i närområdet på väg till något annat så betyder inte det att det är brist på upplevelser.

Bland annat gjorde vi nedslag på Variant, ett köpcenter norr om Bergvik som definitivt sett sin storhetstid passera. Från att ha varit ett köpcenter med lite butiker är det nu bara en Konsumbutik och tomma lokaler ungefär, och en auktion varje vecka som väl drar en del folk. Och två cacher då, som väl gör att några fler kör in på parkeringen.

Den ena cachen är rätt trist och den har vi hittat för länge sen, men den andra har varit för blöt eller igenväxt för att ta förut. Den här sommaren är som bekant inget för blött, och eftersom inget ont inte har något gott med sig så fick det vara dags.

Och det är en ganska sorlig miljö. Hela Variant-området känns som något som varit aktivt och fullt av liv men där tiden rusat ifrån dom och allt har förfallit. Så mitt i ingenstans i buskarna ligger en unken gammal damm, och bakom den ett trädäck där cachen är. Lagom creepy och väldigt skönt att vara där i dagsljus. Men fortfarande väldigt deprimerande.

En nästan igenväxt damm som knappt syns, och på andra sidan trädäcket som är som en miniatyrdansbana eller nåt. Det är ett utrymme i mitten av ”dansbanan” där det kanske varit en vacker plantering en gång i tiden. Way, way back.

Efter en sån upplevelse måste man gaska upp sig lite. Till exempel genom att se på en vacker stenbro!

Oerhört vacker stenbro, alldeles stilla med porlande vatten och bräkande får på sluttningen mittemot.

Jag ska inte avslöja något om var den lilla juvelen finns, för det är en glädje när man upptäcker det, och väldigt väldigt kul att ta sig fram till den lilla gömman. Och vackert.

Den lilla hejarklacken stod troget och gav sitt stöd hela tiden 🙂

Vi var också och såg det fina kraftverket vid Höljebro och gick över träbron och såg ut över en för tillfället torrlagd del av Ljusnan. En av alla fina platser som man får se när man har en märklig hobby som får en att åka till platser man inte visste fanns.

Det var en fin dag i skogen, en som slutade med en lång och onödig tur ut i en snårig vildmark bara för att titta på en visserligen väldigt gammal knotig lind med en stamdiameter på säkert två meter. Helt otroligt faktiskt och egentligen väldigt vackert och magnifikt, men det var en eländig väg dit och runtomkring var det fullt av sly så det var svårt att förstå när man egentligen var framme. Rätt meningslöst faktiskt. Men men, det blev vår avslutning på dagen.

GC-liv i Hälsingeskogen, dag 1

Så är jag äntligen i Hälsingeskogen igen hos mamma och Totis. Med mig har jag det ena barnet, för det andra är i Oslo och mannen jobbar.

Och det lilla GC-teamet är samlat igen 🙂 ❤

Självklart ligger vi inte på latsidan, utan helt respektlöst med tanke på värmen kastar vi oss ut i skogarna för att lösa kluriga gåtor och besöka platser vi knappt visste fanns och bada i sjöar vi aldrig hört talas om. Livet.

Som Skidtjärns badplats till exempel, norr om Rengsjö. Ljuvligt vackert och hyfsat välskött med en brygga, sittplatser, till och med omklädningsrum (fascinerande hur många badplatser här uppe som har omklädningsrum – är hälsingarna pryda månne?) och en sliten men dock, beachvolleybollplan. Sandstrand of course, det är ju Hälsingland.

Skidtjärns badplats

Eller en fika hos Majas i Rengsjö och en titt in i deras gigantiska heminredningsbutik som jag inte riktigt fattar hur dom får ihop det med rent ekonomiskt – rum efter rum fyllda med porslin i alla färger och former, senaste heminredningsmodet (i den mån jag nu är rätt person att bedöma det…) och en hel del krimskrams förstås också. Men den kapitalbindningen som det där stället har i varje ögonblick måste vara enorm; jag fattar inte vad dom har för avtal med sina leverantörer riktigt, för dom kan väl inte sälja allt det där innan säsongen är slut?

Och nej jag har ingen bild på det; jag var allt för tagen av alla intryck för att komma ihåg att hala upp mobilen och dokumentera. Men det ser väldigt gulligt ut iallafall.

Majas Café och Presenter
Bojäntans ostbod. Och ost, obviously.

Och så råkar man köra fel och hamnar på en annan väg där ute i vildmarken, och vips har man snubblat på Bojäntans lilla ostbod. Utbudet just den här dagen var lite magert, men har man kommit så långväga så måste man ju köpa (JO det måste man!), så en liten hårdost av getmjölk som var lagrad i 8 månader blev det allt.

Mamman (den andra mamman alltså, inte jag) ruskar på huvudet åt köpet, men sånt måste man göra ibland.

Det gick att lägga pengar i mjölkkannan på bordet, men också Swisha såklart (tänk vad Swish har gjort för de små lokala handelsidkarna runtom i landet!!). Om det hade funnits mobiltäckning i området hade det varit en jättebra grej…Men jag kom in i mobilland tillslut och fick göra rätt för mig så småningom innan den lokala stöldroteln kom och haffade mig.

Ett enormt sandtag snubblade vi över också – och allt det här är bara i Rengsjötrakten, mind you!

Svinstort! Men nu när jag ser på bilden ser jag mest toppen som sticker upp bakom sandtaget – vad är det för ett berg?
Busshållplatsen i Vik kommer jag aldrig glömma, och aldrig tänka på utan viss irritation och bitterhet blandat med glädjens triumf i en konstig soppa. Kanske bäst att inte tänka på den alls.

Vägen hem från Rengsjö gick via Bollnäs, och på vägen söderut från Bollnäs finns den j#%@vla cachen Vik, som vållat så mycket irritation och framför allt frustration de fyrtio miljoner gångerna vi varit här förut och letat. Och letat. Och klurat. Och fattat att det är något vi inte fattat. Men idag….idag hade CaddyMum vässat brillorna ordentligt, och så var den plötsligt bara där. Så enkelt som så. Jag tänker inte avslöja något om den fina gömman, bara att åka dit och kolla lite. Eller mycket.

Åsså middag tillsammans med dom här godingarna avslutar första dagen i Hälsingeskogen!

Nya perspektiv längs Norrlandsvägarna

Så har vi då åkt från södra Sverige till norra och tillbaka igen inom loppet av 7 dagar. Det finns mycket att se på längs vägen – iallafall om man gillar skog, och för mig som numera är i vägbyggarbranschen finns det annat att se på också.

Som det här till exempel:

Inte bra, eller hur? Det här då:

Illa det också, och så här ser det ut, mil efter mil…

Jag pratar förstås om viltstängslet. Det har stolpar av TRÄ och inte metall, dvs dom är inte eftergivliga och livsfarliga i en situation där en bil far ut utanför vägen. Trästolpar ger inte efter för bilen utan splittras och blir träflis på ett mycket opraktiskt sätt för de som sitter i bilen, och sånt bygger vi inte längre (hoppas jag).

Men det finns en del mil att byta ut stängsel på i norr kan man säga, så håll er på vägen folkens!

Äntligen i Stockholm igen

Någon som hörde att alla tåg mellan Göteborg och Stockholm var inställda igår? Att det dels var en nedriven kontaktledning i Alingsås och en urspårning, alternativt försenat spårbyte, mellan Katrineholm och Flen?

Jag var en av dom hundratals människor som stod på Göteborgs Central och väntade på tåg som blev uppskjutna och uppskjutna men inte inställda så vi kunde gå hem.

Min och tusentals andras dag och kväll igår. Väntan, väntan och väntan. Det mest kassa var dels att de informatörer som stod ute gav olika besked – en säger att alla tåg är inställda men att det inte står på tavlorna än, en annan säger att det snart kommer gå ett tåg till Stockholm….

Jag skulle åkt 16:29. Kvart över sju gav jag upp och åkte hem, bokade biljett på Norwegian 07:15 och la mig att sova.

Och nu är jag i min älskade stad, 27 grader varmt ute, jag är på kurs i förhandlingsteknik, har varit ute på Djurgården och sprungit (fortfarande 100% på mitt soffpotatis-till-5k-på-8-veckor-schema), hittat tre cacher varav en riktigt fyndig och rolig.

Och Stockholm kommer ALLTID vara min stad.

Världens bästa hotellservice finns i Örebro

Så är jag i Pennybridge för första gången. Efter alla år i Oslo har man ju svischat förbi på E18 på väg till Stockholm rätt många gånger, men det här är nog första gången jag är inne i stan. Och det ser ut att vara en riktigt fin stad dessutom – ska ut och kolla in den lite närmare imorgon.

Väl framme på hotellet visade det sig att min bokning är gjord en månad framåt i tiden, 24 maj och inte idag 24 april, och till råga på allt är det en jättestor konferens i stan så ALLA hotellrum är tvärslut. Det vet jag för att underbara Pontus i receptionen ringde runt överallt åt mig för att kolla ❤

Som lösning för kvällen erbjöd han att dom kunde ställa en extrasäng i ett konferensrum om jag ville (ja TACK!!), och han och hans kollega bar in en bordslampa och gjorde så mysigt det nu går med badrock och allt.

Längst bak står min säng och sänglampa. Imorgon eftermiddag är det konferens här inne…

Bastu finns på tredje våningen, så där kan jag duscha imorgon bitti. VÄRLDENS bästa service i ett sammanhang där det definitivt inte var deras fel, fantastiskt, heja Elite!! Vad det är som har gått fel är lite oklart, men det är mellan mig och Egencia.

Imorgon hade dom en avbokning, så då får jag ett riktigt rum 😀

På väg hem

Så har jag lämnat min ö och mina barn för den här gången.  Barnen grät på bryggan och jag grät inombords för att inte få vara kvar där ute med dom.

Om man tittar mycket noga på bryggan ser man gråtande men vinkande barn. Ja som en god mor var jag uppe på övervåningen och vinkade såklart (mer flax än något annat – höll på att glömma detta viktiga!!

Jag vill verkligen inte åka därifrån. Inte idag och inte imorgon.

Det finns ingen affär längre ute på Nämdö; de som drivit Guns Livs i alla år sålde förra året och ingen kommer driva butik i år. Ladza fastigheter AB har köpt fastigheten och hade tänkt ha matbutik där som vanligt, och om jag förstod det rätt även gå vidare med annan näringsverksamhet, vilket är välkommet. Tyvärr hade dom inte tillstånd att driva den typen av verksamhet från Livsmedelsverket om det här stämmer, så dom får inte öppna butik.

Den här affären är navet i vår del av skärgården – det var ICA Supermarket, ombud för Systembolaget, en liten restaurang och en mack. Och nu ska den inte öppna?! Jag och E är galet sugna på att anta utmaningen, kanske lika bra att vi inte heller har några tillstånd så slipper vi tänka mer på den saken.

På deras hemsida står det att dom ska ha affären öppen 2018 och jag hoppas verkligen att det stämmer, för annars blir det nog tomt med sommargäster på öarna runtom.

Men nu är jag på väg till mitt andra hem i Göteborg.

Men jag ska ta upp med min chef, som håller på och planerar för vad jag ska och alla andra jobba med 2020 (jo det är sant!) att jag vill ha ett uppdrag som kan skötas på distans i 6-8 månader och börja planera för att äntligen få vara där en längre tid än en vecka här och där. Det måste bli av, annars blir jag väldigt olycklig i det långa loppet. Jag vill inte vänta med en sån sak tills jag är pensionär – fan, vem vet om man ens får bli pensionär, jag kanske får en allvarlig sjukdom eller blir överkörd av en bil…

Carpe Diem för bövelen!