Backar ett steg

Jag har tänkt efter vad som är problemet egentligen. Och jag har kommit fram till att det är en direkt throw-back till vintersemestrarna när jag var 10-15 år. Lite långsint att skickas tillbaka till den tiden kan man tycka, men det känns precis likadant som det gjorde då. Det där att man ska ut i backen och ha så JÄVLA roligt hela tiden. Det är liksom inte okej att tycka att snö är blä, man är ingen riktig människa då, snö är KUL, åka skidor är KUL och så är det med det. Alla ÄLSKAR att åka skidor.

Det hade väl varit bra om det inte var så ”etta-nolla”. Dvs 99% av tiden lever man i en värld (Göteborg) där det inte finns snö över huvud taget, plus att jag kommer från en värld (Stockholm) där jag knappt sett snö heller under uppväxten. Dvs ingen naturlig relation till snö, men varje vinter skulle man åka på familjetur en vecka till fjällen för att ha JÄTTEKUL och åka massor av slalom. Mina tydligaste minnen från alla dom där resorna är temperaturer på -17 grader och vuxna som fnyser när man tycker att det är kallt om tårna, en ständig upplevelse av att man är sist fram hela tiden, trött, men när jag kommer fram har alla andra vilat och åker vidare (dvs jag som är sist får inte vila -> ännu tröttare när vi ses nästa gång) och bara en massa j*vla otillräcklighet.

Nu är jag vuxen och kan göra som jag vill, och blotta tanken på att ge mig ut i backen får tillbaka den där prestationsångesten som ingenting. Get over it, kan man ju säga, och man kan ha rätt. Jag är vuxen nu och bestämmer själv.

Så det blev en dag i stugan.

Egengjorda spår. Bitvis iallafall.

Det var bara så skönt att vinka farväl till skidentusiasterna, hälla upp en kopp kaffe till och sjunka ner i korsordet, sen ett sudoku, sen ett korsord till, kanske det blev en kaffekopp till vem vet. Så småningom blev det lunch, svärmor gick och tog en eftermiddagslur, och jag – hör och häpna: GICK UT PÅ EN SKIDTUR! Jajemen, yours truly tog sina längdskidor och gick ner och åkte en bit längs det som brukar vara väg på sommaren.

För det är ju rätt härligt med snö ändå – speciellt när temperaturen och snömängden är så perfekta som dom är nu. Ingen risk att man fryser ihjäl precis, inte heller någon risk att göra illa sig för snön är puderlätt = bra och har ingen skare = is under sig. Perfekt, med andra ord.  Men dagen blev ändå en dag hemma i stugan för mig.

Någon annan hade gått före ett tag, men en bit efter fick jag spåra själv. Det var inte tungt (snön är som pulver) men för mig som är fullständigt kass på att åka längd blev det ändå lite halkigt och glidigt så jag gav upp efter en stund. Astmaspray hade jag också glömt ta i förväg, fruktansvärt klantigt.

MEN, jag var ute en stund iallafall, och det var skönt. Fast det känns så begränsat; antingen tar man sig fram genom att köra längd, eller så går man längs E12’an (inte ett alternativ om du frågar mig), eller så åker man slalom inne i Hemavan. Det är liksom de alternativ som är. Och för en som ser slalom som ett umgängestvång är det inte alltid enkelt att hitta roliga nöjen så här ute i förskingringen i snöns värld.

Vem har sagt att det ska vara enkelt?

Snöångest

H spanar längtansfullt upp i backen

Så. Jag är på den perfekta platsen för folk som älskar snö och vinter, vädret är mycket bra med temperaturer på någon enstaka minusgrad, dvs inte fuktigt och blött men inte heller kallt.

Snödjupet är 150 cm säger dom, och om man mäter längden på A i närmaste driva verkar det stämma rätt bra. Det snöar hela tiden så det kommer nu snö och lägger sig på och det är sådär ljuvligt nytt och fluffigt hela tiden.

Idag var en dag i backen. Eller, de andra var i backen, jag hade längdåkningsskidorna med mig och tänkte ge mig ut i de perfekta (?) spåren som låg en bit bort. Men åkte jag något? Knappt. Några meter. Varför? Jag fick fullständig snöångest. Blev skiträdd för snön, det kalla (som ju inte var så kallt…) och…ja jag vet inte vad. Vågade knappt köra bilen heller pga vinterväglaget som gör mig skiträdd och ovillig att köra fortare än 60 km/h.

Jag blev så blockerad av alla mina rädslor att jag inte klarade av att ta mig för något, så jag åkte och laddade bilen istället. Eller, snarare väntade på att några som satt sin bil på laddning och gått därifrån skulle komma tillbaka, vilket visade sig ta en bra stund. Bra meditation för mig.

Fick köpt ett nytt underställ till A så det var ju bra, men hela dagen i övrigt var väl ett rätt fett misslyckande på alla sätt och vis.

På väg mot Hemavan

Så hände det plötsligt. Jag började tycka det var lite jobbigt med barnens ”Varför är du aldrig med och åker skidor mamma?”, samtidigt som sportlovet närmade sig. Sportlovet, som brukar vara min lilla retreat i vardagen eftersom de andra tre åker till Hemavan för att åka skidor och jag är kvar hemma och jobbar och softar alldeles ensam (jag tycker så himla mycket om att vara ensam).

Men den här gången hörde jag mig själv säga att jag skulle med till Hemavan. Trodde inte mina öron (och inte min mun heller) men insåg att det ju faktiskt kunde vara lite najs med snö ändå under en begränsad tid, plus att jag väl inte varit här sedan 2003-2004 någon gång. Barnen jublade och maken såg ut som att han vunnit på lotto (dvs han trodde det inte heller), och nu är vi alltså på väg.

Hundratrettio mil från start till slut, via svågern och svägerskan i Örnsköldsvik. Det kanske inte ser så mycket ut med dryga 15 timmar, men man ska komma ihåg att vi reser med elbil, så lägg på en två timmar för lite laddstopp här och där. Lika bra att övernatta i Ö-vik då och få något trevligt ut av bilresan också.

Så ca 12 timmars bilresa idag, barmark hela vägen, inte en snöflinga förrän vi började närma oss Ö-vik. Underbart. Jag är alltid skiträdd när jag ska köra i vinterväglag, så barmark är min grej. Så många anledningar till att det är bra att jag bor i Göteborg.

Two happy campers

Imorgon sista rycket, bara några timmar till i bil (på snöväglag, mind you). Möter svärmor i Storuman och sen kör vi upp i två bilar till Hemavan, där 1,5 m snö och en utkyld stuga väntar.

Nya perspektiv längs Norrlandsvägarna

Så har vi då åkt från södra Sverige till norra och tillbaka igen inom loppet av 7 dagar. Det finns mycket att se på längs vägen – iallafall om man gillar skog, och för mig som numera är i vägbyggarbranschen finns det annat att se på också.

Som det här till exempel:

Inte bra, eller hur? Det här då:

Illa det också, och så här ser det ut, mil efter mil…

Jag pratar förstås om viltstängslet. Det har stolpar av TRÄ och inte metall, dvs dom är inte eftergivliga och livsfarliga i en situation där en bil far ut utanför vägen. Trästolpar ger inte efter för bilen utan splittras och blir träflis på ett mycket opraktiskt sätt för de som sitter i bilen, och sånt bygger vi inte längre (hoppas jag).

Men det finns en del mil att byta ut stängsel på i norr kan man säga, så håll er på vägen folkens!

Motionsprogrammet går vidare

image

Veckorna går och så gör även mitt Runkeeper 10 k sub 65. I förrgår avverkade jag pass nr 32 av 61, och det var det längsta jag någonsin sprungit i hela mitt liv – 11,3 km (plats för applåd -HÄR-). Vi är mitt uppe i lappmarken, dvs skog skog och åter skog. Husen är väl församlade i små byar som dels inte är så många, och dels bara har 2-3 hus i varje, så det är ganska enformigt.

Vi bor vid den röda pluppen nere till höger, Bastunäs, och tarmen från oss till närmaste korsning är 4 km lång och kantad av…just det, skog. Inga hus så långt ögat når, och inga sjöar, berg eller något annat att fästa blicken på. Ganska enformigt, så för att göra 11 km ens psykologiskt möjligt åkte vi upp till närmaste samhälle norrut, Gäddträsk, och sprang därifrån. Japp, VI. För O sprang tillsammans med mig! Han tränar för Lidingölopppet i september (3 mil) och gillar att springa med mig för att det går så långsamt (hrmpf) och det är bra träning att springa långsamt.

Kul att man kan glädja någon…

Men hur gick det då med de 11 kilometrarna? Jo, de första 10 gick bra, sen började låren krokna lite, så milen är väl min övre gräns just nu. Lite ont i knäna mot slutet men det känns mer som att det är i muskelfästet pga de trötta musklerna än ”riktigt” knäont.

Längst någonsin – YAY!!!

En semester i verkligheten, utan fotofilter

Semestern är över för den här gången. Kort visserligen men ack så underbar – jag och maken i perfekt harmoni med rosévin i solnedgången och lyckliga, självständiga barn som leker och fiskar tillsammans. Alltsammans i fritt valt fotofilter på Instagram länkat till Facebook och därmed hela världen.

Eller inte.

Den här semestern var mest av allt en kamp, och känslan när det var dags att gå till jobbet  var mer frustration än motivation. Ja det kan vara så i den verkliga världen, den utanför de sociala medierna.  Så här kommer min semesterdagbok i text och bilder. Beklagar om jag förargar någon, men allt är inte rosenrött hela tiden.

Bastunäs, måla hus, 5 dagar

Jag gick in i semestern med en smäll, jobbade sent på fredag kväll sista veckan med en pressande kund, varva ner var det inte tal om. Att då spendera en massa tid på något som inte känns meningsfullt kan då vara lite frustrerande.

I kategorin ”mindre meningsfullt” lägger jag att fem vuxna jobbar heltid med att skrapa, grundmåla och färgmåla (2 ggr) ett hus när det finns professionella målare som kan göra det jobbet – dessutom i norrländska skogen där det eventuellt inte kryllar av målarjobb. Att hyra in målare hade varit meningsfullt. Då hade vi andra kunnat göra andra saker; umgås till exempel, med tanke på att man bara ses typ en gång om året. Alla är inte fixarjunkies som bara kan umgås genom att jobba ihop.

Men det är mina 50c.

Javisst, man kan säga att ”DU hade väl inte behövt måla, det var väl ingen som sa? Du kunde ju gjort vad du ville!”. Ja tjena. Jag ligger på solsängen och ser på kidsen som hoppar studsmatta och de vuxna som målar/spikar/lagar något, jo ingen hade sagt något men det hade inte varit okej, så enkelt är det.

Ljussjön, konstig stämning, 5 dagar

Vadå konstig stämning? Tja jag vet inte hur eller varför men det var det. Vi ville väldigt olika saker, jag och O, och det blev komplicerat. Jag tycker det är något väldigt enkelt i resonemanget att de flesta står närmare sin egen släkt än andras, inklusive ingifta släkter, och att det inte är något fel i det. I en värld där man har begränsat med tid och man måste hushålla med den man har tillgodo, är det naturligt att prioritera den egna släkten/vännerna framför andras, och då tycker inte jag att det är ett nederlag om man delar på sig några dagar så att var och en får tid till det som den själv tycker är viktigast.

Där var vi inte eniga, det var helt klart. Jag kanske gör det för enkelt, vad vet jag. Konstigt blev det iallafall efter bytet från norra till södra Norrland.

Men vi hade fina kvällar med mina systrar som kom med sina respektive lite här och där, och A o H fick leka med sin enda kusin på mammas sida. Men det kommer flera där, väldigt väldigt snart – tjohooo! Lite skattjakt med mamma blev det också, men inte mycket tyvärr. Av olika anledningar. Och den där jävla Ormgranen.

Åsa, 10 dagar, fixa hus och äta körsbär

Det här var IMHO den mest avslappnande och den bästa delen av semestern. Cirka en och en halv vecka där vi fick hjälp av svärfäder att isolera det som har varit badrum men ska bli sovrum, plus att montera lite lampkontakter. Alla var glada, inga irritationer på varandra, pysslande och fixande på alla håll och kanter men i måttlig takt  så att det fortfarande var njutbart (ja sant, inget Fb eller Instagramblaj här inte). Allt uppblandat med diverse besök i Göteborg, Torslanda, Kullavik och Tjolöholm så man inte blir helt isolerad där nere.

Supergrannarna kommer med hemodlad potatis, morötter, lök och annat och får körsbär i utbyte. Är vi inte hemma så tar dom körsbär i allafall som tur är, för trädet är så absurdt stort att det är i stort sett omöjligt att plocka rent det. Bara det att det är 10 m högt gör ju sitt till – även om man har en tvåvånings ställning att rulla runt och plocka med.

Kontentan efter den här semestern blev iallafall att vi till nästa sommar delar lite på oss. Halleluja. Då kan vi sätta på Instagramfiltret igen.