Igår på promenaden såg vi en liten fågelunge som hoppade omkring på grusvägen, klart skadad med en vinge som såg trasig ut. Jag försökte sätta min ”naturen-tar-hand-om-den”-sida till och tänka att den var dödsdömd och att det var lika bra det (gick inte så bra, jag tänkte på den lilla fågeln hela kvällen och undrade hur det gått).
Idag gick vi samma sväng och den lilla trasten hoppade fram igen. Eftersom jag berättade om den för H när vi sett den igår, gick vi och hämtade honom idag så han så han skulle få se den. Och han blev helt kär, så nu har vi ett till husdjur, en trastunge.
För det som hände var att han och kusinen O lyckades få trastungen att känna sig trygg hos dom.
Dom fångade lite bromsar och andra insekter till den (som den snappade i sig som bara det så hungrig var den nog), och den hoppade runt med sin skadade vinge från det ena barnet till det andra.
Vän av ordning undrar förstås varför vi inte lät den vara så att mamman som säkert letar efter den skulle hitta den, men 1) den låter inte över huvud taget, inga rop på en mamma och inga trastar i närheten heller som verkar hålla utkik, och 2) letar verkligen djurmammor (eller pappor?) efter skadade ungar? Den här har säkert blivit skadad när den föll ur boet och jag antar att fågelmamman inte bryr sig om den efter det.
Så vi har en trastunge nu som H och O matar, flygtränar, förser med vatten och annat. Ska bli spännande att se hur det går – jag tänker att om den får tillbaka lite styrka och energi så kanske den trasiga vingen läker. Eller inte, men då har vi försökt iallafall.
24 timmar 