Teide i gryningen, eller En Dag Vid Poolen

Idag var dagen för turen upp på Teide, Spaniens högsta berg, som råkar vara beläget här på Teneriffa. Jag har velat göra den här turen ända sen det blev klart att vi skulle åka ner till Teneriffa i september, och idag var det alltså dags.

För O, alltså. Jag var för trött efter gårdagen och insåg att jag inte skulle orka upp och ner för det berget tyvärr. Men han spurtade iväg från hotellet 04:30 för att hinna förbi bommarna kl 9, vilket är klockslaget då dom stänger för dom som inte bokat i förväg, dvs alla turistgrupper.

Han gick ut 05:15 och var tillbaka vid bilen 11:45, och hade då alltså hunnit gå upp och ner för Teide. IMpressive. Det hade jag aldrig klarat. Teide är för övrigt tydligen den tredje största vulkanen på jorden. Inte illa.

Jag skriver om det här för att applådera lite från min kant och säga att jag är full av beundran, och samtidigt är jag lite olycklig över att jag inte orkade upp. Men det blir förhoppningsvis fler möjligheter – jag vill väldigt gärna vandra här på Teneriffa en längre tid så småningom, kanske 2 veckor tex.

Lägger in två fina bilder som O tog och skickade hem till oss slappisar som låg hemma vid poolen.

Rifugion på vägen upp. Här kan man övernatta för att få en tidig start på morgonen. Eller så kan man bara gå förbi. Foto: Oskar Edlund
Gryning över Teneriffa. Det är svavel som pyr ur håligheterna i berget… Foto: Oskar Edlund

 

Och vi andra? Tja mest så här:

 

Roque del Conde

Ja det var ju det där med solsemester och att ligga och slappa vid poolen och njuta av att ha All Inclusive. Vi är ju inte så bra på det, kan man säga. Barnen är bra på det, och därför åkte vi iväg själva (ja, vi lämnade våra barn obevakade vid poolen. Dom är stora nu, dom har tagit simborgarmärket och rör sig helt obehindrat i vattnet. Olyckor kan alltid hända men det kan dom även om vi ligger på en solsäng 10 m bort och sover. Navelsträngen, folkens, dags att klippa lite i den, bra träning för stora och små).

Målet var Roque del Conde, en topp som höjer sig som en platå strax norr om Las Americas. Några km att gå från parkeringen, viss lutning men en lagom utmaning för mig var tanken. Vi borde vara nere före lunch.

Turen börjar lite bedrägligt med en lång väg ned i en ravin. Man väntar sig ju att det ska vara uppför hela vägen, och framför allt tänker man (= jag) på att det blir tufft med den uppförsbacken på slutet när man är som tröttast.

O menar att lutningen inte spelar roll, att det är hur många höjdmeter totalt som räknas, inte om dom ska gås på 1 eller 10 km. I beg to differ. Det kan möjligen vara sant om man är vältränad, men om man är otränad som jag är det stor skillnad att gå i branta trappor eller ett sluttande plan, det är a och o för om jag ska orka något.

Toppbestigningar är mao inget för mig egentligen, men den här tänkte jag klara av.

Grönt, svalt (!) och fint nere i ravinen, leden välskyltad som tidigare och markerar tydligt var man ska gå – och överkryssade ledsymboler ifall det är någonstans man inte bör gå.

Allra längst ner i botten var det också gjort en fin stenlagd gångväg så det var egentligen bara att knata på.

Blandad kvalitet på vägen, omväxlande fint och brett, sen högre upp smalare, krokigare och stenigare. Bitvis sandigt och grusigt, inte mitt favoritunderlag direkt, och javisst såklart halkar jag i gruset på vägen ner och gör illa mig. Inte så farligt, kunde varit värre med tanke på alla vassa stenar och gosiga kaktusfikonsnår, men blodvite iallafall – alltid något.

En paus mitt i branterna innan det sista rycket mot platån på toppen. Man ser faktiskt vårt hotell där nere om man vet vad man ska titta efter, lite kul!

Det tog ca 2 timmar upp och för mig var det ganska svettigt bitvis, men tillslut var vi där!

Det blev loggat en virtual på toppen såklart, och så….ja då är det bara att knalla ner igen…Det tog ytterligare två timmar, men då ingick 5 cacher på vägen ner också inklusive letande, så där drog det säkert 30 min också. Men vi hade inte bråttom.

Höjdkurvan överst och vägen vi gick nederst. Heja Locus Maps!!

Kom ner till hotellet lagom till lunch. Sen var jag tydligen trött av vandringen, för jag sov 2 timmar på eftermiddagen (!). Inte så tuff som somliga tror, uppenbarligen.

Men det var en fin vandring som även ovana kan gå utan större besvär, bara lite ihållighet och gott om tid. Däremot hoppar jag nog över den planerade turen upp på Teide. Jag behöver mer vila innan det kan bli aktuellt – och mer träning för den saks skull…

 

 

..och för de speciellt intresserade:

Cueva del Viento

Ärendet i den sömniga byn var ju bara för att vi egentligen var på väg upp i bergen, till grottsystemet Cueva del Viento, vilket är väl värt ett besök om man är på Teneriffa och vill göra något annat. Turen är inte ansträngande, man behöver inte krypa i gångar under berget och det är en genomarbetad tur som först startar med introduktion i besökscentret, sen åka till grottorna, gå en bit, ner i gångarna och så upp igen och gå en liten bit. Totalt 2,5 timmar väl investerad tid.

Det blixtliknande i övre halvan av planschen är gångarna som man upptäckt till dags dato. 17 km totalt, som man delar in i 3 nivåer som hänger samman med deras höjd. Nivå 1 = såna man möööjligen kryper igenom insmord i kycklingfett och full av lugnande medel, Nivå 2 = 2-3 meter i höjd, och Nivå 3 = där det är riktigt högt i tak, flera meter.
A och H skickas upp i en gång dit inte andra behövde gå, bara för att dom var små och dom skulle berätta vad dom såg där uppe. Rötter genom taket var en sak, lite fler grottor en annan.

Hela systemet bildades vid ett utbrott för ca 27 000 år sedan, och på grund av med vilken hastighet utbrottet skedde så har det bildats gångar när lavan forsat ner i strömmar som sen har stelnat på ytan pga av kontakt med den mycket svalare luften på ytan, blivit hård på ovansidan men fortsatt att strömma under ytan tills det helt enkelt runnit färdigt och runnit iväg. Kvar är då de här gångarna som vi nu kan gå i. Eller åla i, om man är lagd åt det hållet.

Vi gick i en slags huvudgång, och från den gick det ut mindre gångar överallt, dit vi inte gick – dels för att det var för trångt och dels för att dom försöker hålla turisterna på en liten begränsad del av systemet, närmare bestämt 250 m av dessa 17 km.

Det är en alldeles egen fauna där nere (tror inte det är så mycket flora att räkna med), med ca 45 arter som bara lever där nere hela sina liv men med betydligt fler (några hundra) som pendlar lite mellan livet där uppe och livet där nere.

Ja, spindlar, men även annat. Inte för att vi såg något annat än spindlar, men dom är väl där någonstans.

För mig var det här verklighetens Gringotts; banken i Harry Potter, där man åker ner på skraltiga vagnar ner i gångar i berget i svindlade fart och beckmörker. Visserligen upplyst av facklor längs vägen, vilket vi inte hade här, men ändå. Jag försöker nämligen låta bli att se filmerna och istället behålla den HP-värld jag har byggt upp i mitt huvud genom böckerna, så jag vet inte hur det har blivit illustrerat, och in min värld var det här lavagångssystemet mitt i prick.

Vi vet numera att det finns 321 vulkaner på Teneriffa, och att det som kallas för berg här egentligen är vulkaner hela rasket.

Byn vi var i före grottbesöket blev tex dränkt i lava 1706, och jag tror hon sa att senaste utbrottet på ön var 1907 eller därikring. Snart dags alltså, kanske inte så dumt att vi åker hem på söndag…

Lite bilder för den intresserade:

På väg till Cueva del Viento

Efter en dag vid poolen (jag var vid poolen i max 10 minuter, men det räckte) var det dags att ge sig ut igen. När vi var ute i förrgår ingick ett vredesutbrott från ett icke namngivet barn, där han skrek något om att det alltid ska ut och göras saker när vi är på semester, varför kan vi inte bara ligga vid poolen på hotellet??!! varpå jag menade att det i så fall blir problematiskt att semestra ihop eftersom vi vuxna inte alls vill ligga vid poolen hela dagarna, utan vi vill ut och se något.

Det utbrottet ledde iallafall till den försynta frågan om dom (=barnen) ville offra en dag för att åka och se på lavatunnlar? (vi hade redan köpt biljetter innan vi åkte från Sverige, men fint att fråga ändå tycker jag)

Och Oh yes, det ville dom!

Tidig morgon, dubbel dag blev det inget med, kanske lika bra det, men iväg kom vi och det i god tid (bara en timmes körväg). Vi skulle bada på norra sidan i de små fina havsvattenbassängerna som visst skulle finnas där enligt säkra källor (= min far). Eller iallafall fanns dom där för tjugo år sen. Jaja, what could POSSIBLY go wrong? Tja…att dom var stängda kanske? Det var underhåll på G, så det blev inget med det.

Inga hängda läppar ändå som tur var, och det var en söt liten sömnig stad så det var helt okej att vara där en stund innan vi skulle vidare mot grottorna.

Men först en tur för att lösa ett problem med en sula till en vandringskänga som lite olämpligt bestämt sig för att lossna just precis idag när skons ägare ska ner och snubbla i grottor. Typiskt obra, så det var en jakt på någon typ av lim, gärna kontaktlim.

Vad nu det heter på spanska. Och var man nu hittar en affär som kan tänkas ha det.

Vi siktade in oss på att hitta en Ferreteria, som trots namnet inte säljer illrar, utan mer verkar vara en sorts Järnia-variant, men inga sådana i sikte.

Men vi hittade en butik som hade just det. Och grönsaker, ägg, kött, pappersvaror och allt man kunde tänka sig. På 12 kvadratmeter eller nåt. Den är på bilden nedan, 10 kronor till den som lyckas peka ut var butiken är…

 

Juldagen, i stillhet

Det blev avgivet ett löfte igår om att vi inte skulle någonstans idag. Sagt och gjort, det blev en dag vid poolen för somliga. Själv hade jag inte alls lust att ligga där i mulet väder ca 21 grader varmt när jag med dom temperaturerna definitivt ändå inte skulle badat.

Alla tänker inte så, men dom flesta. Vilket fick till följd att mina barn fick hela poolen för sig själva på eftermiddagen. Alla andra hade väl vett nog att hålla sig ur vattnet.

Själv satt jag och läste en bok.

Och här någonstans vill jag gärna att det skulle varit så att jag i timmar satt nedsjunken i en sk ”god bok”, utan att bry mig om världen runtomkring mig, sådär lite svensson-kulturell. Bara plöjer igenom den där jättebra boken och verkligen får LUGNET i kroppen.

Men icke. Jag läste en mening, tittade upp på killarna (som inte brydde sig ett dugg om mig), läste om meningen, kom lite till, började tänka på något annat medan jag läste vilket fick till följd att jag måste läsa om stycket jag just läst.

Inser att jag nog inte riktigt förstod det som stod där, så jag måste läsa om igen. Varpå jag givetvis tittar upp igen för att se vad killarna håller på med (och som fortfarande inte bryr sig om vad jag gör…).

Så tio sidor senare har jag kommit en bit men vet egentligen fortfarande inte så mycket om vad som står i boken. Men det ger sig väl.

Svårt att sitta still

Dan före dopparedan tillbringades vid poolen. Planen var egentligen att ge oss ut på en liten runda på eftermiddagen, men blotta tanken på att behöva leta parkering till bilen gjorde att man lixom drog lite på det. Kan man säga. Så pass att det inte blev något igår, utan då såg det mest ut så här:

Ja och så kopiösa mängder pommes frites, vit pasta och gelé förstås, alla delar av kolhydratscirkeln, iallafall för barnen.

Men en dag med sånt får räcka, så när juldagsmorgon glimmade åkte vi upp en bit i höjden, ca 1500 hm, och gick en vandringstur. Den skulle gå förbi speciella stenformationer, och eftersom vi inte har någon aning om något här egentligen (det är ju hela grejen med charter – att helt undvika landet man är i och inte vara ett uns klokare när man kommer hem än man var när man åkte) så tyckte vi det lät bra, och så var det inte för långt bort heller. 2-3 timmars vandring skulle det vara.

Och fint var det som alltid när man kommer upp lite i höjden, men inte sådär jätte. Det var en helt okej vandring kan man säga, inte jättekrävande (tack för det) men då inte heller så särskilt belönande. Men ganska fint iallafall, och det är ju aldrig fel att gå på en fin vällagd stenstig (finns DNT här nere också? Det var nästan lika fint ordnat som lederna i Norge!) genom en pinjeskog, med skön värme i grunden men svalkande vindar. Som skandinavisk sommar.

Rundan kallas för Piasaje Lunar, och kan vara mycket längre för den som har tid, lust och ork. Det finns massor av stigar där uppe, och man kan nog gå i dagar.

För oss (mest pga mig) blev det inga 2-3 timmar, utan snarare 4, men det var inklusive fikapaus och lite energipåfyll. Vi missade lunchen på hotellet också, så vi fick nöja oss med det som fanns i snackbaren, dvs mer pommes frites, halvfabrikathamburgare (det är för övrigt omöjligt att vara vegan här nere), chicken nuggets och så lite läsk för att skölja ner med. Bara nyttigheter.

 

Mot värmen

Two happy campers

Så var man på väg till värmen med tre godingar, och ytterligare fyra som väntar på en när man kommer ner.

En vecka på Teneriffa, med en väderprognos som utlovar ett smärre mirakel (20-25 grader, sol och vindstilla typ hela tiden) som iallafall jag verkligen längtar efter.

Allt fixat och klaffat i förväg, min kära far med hustru har köpt biljetter och bestämt allt, och min käre make hade bokat en hyrbil så vi inte skulle vara helt låsta när All Inclusive-paniken blir alltför påträngande.

Fast det var lite svårt att hitta den där hyrbilen; Sixt hade varit förutseende och skickat ett SMS när vi landade med instruktioner till var vi skulle hitta dom på utsidan av flygplatsen, så det var lugnt. Vi gick till Apollo-representanten och sa att vi skulle ha egen bil och att vi inte skulle åka med bussen som det egentligen var menat (helt ok tyckte hon och önskade oss en trevlig semester), och så började vi gå.

Vacker inflygning i klart väder med utsikt över Teide.

Det är ingen stor flygplats den här på södra sidan av ön, så vi gav oss ut med våra väskor som ett litet torn på en vagn som A manövrerade med all skicklighet man kan förvänta sig av en tolvåring. Området utanför är inte heller jättestort, men vi fick inte riktigt instruktionerna i meddelandet att stämma med verkligheten där på flygplatsen, trots att vi gick runt en bra stund och försökte olika angreppsvinklar.

Jävla dåliga instruktioner. Tur att det fanns en Google Maps-länk i SMS’et då. Klicka på den, kartan öppnar sig – men det är en KASS karta och dom har lagt in FEL länk – den pekar ju på flygplatsen på Lanzarote, och där är inte vi iallafall. Tillbaka till meddelandet. Ett av barnen noterar att det faktiskt står i meddelandet att bilen är bokad på just Lanzarote, vilket torde betyda att länken är korrekt ändå.

Fan.

Vi är på fel ö.

Eller, vi är på rätt ö men bilen är bokad på en annan ö.

Tillbaka in på flygplatsen med våra väskor på vagnen och en tapper tolvåring, och prata med Sixt om vi kan rätta till det här på nåt fiffigt sätt. Jag kastar en blick på Apollo-tjejen som väntar på folk, och hon står kvar. Bra.

Sixt ger oss ett högt pris på en liten bil, O går vidare till en annan biluthyrare (tiden går, vi ser inte Apollo-tjejen och vet inte om bussen har gått), får ett högt pris men en stor bil iallafall. Ska vi ta det? En snabb titt ger att vår buss har gått så, ja vi har inte mycket att välja på.

Den stora bilen är vår, och vi biter ihop, gillar läget och beger oss iväg till hotellet. Allt är frid och fröjd.

Eller hade varit iallafall om det fanns parkering till bilskrället. Men nej. Hotellet har ingen parkering, men portieren sveper med handen över området utanför och säger ”All parking is free”….vilket betyder att all parking är upptagen också. Många varv runt parkeringen senare ger vi upp och betalar dyrt för att få ha den i ett parkeringsgarage. Äktenskapet knakar i fogarna.

Incheckning, middag (utan vin för somliga som måste ut och flytta bil och jaga parkering igen = inte jag), sen ut i mörkret för att hämta bil och förbereda oss på varv efter varv igen tills bensinen tar slut.

Och vi har en sån flax att vi får en glugg precis utanför hotellet! Äktenskapet är räddat.

 

Berlin dag 3, Fernsehturm och tantshopping

Gårdagens sightseeing avbröts vid Fernsehturm när vi såg att väntetiden var 3 timmar. Därmed inte sagt att kötiden var 3 timmar, nä man får ett nummer på sin biljett som säger mellan vilket tidsintervall man har entré till hissarna upp till tornet. Under tiden kan man springa runt och göra vad man vill, men igår orkade vi inte vänta – bättre att hänga på låset idag när det öppnade klockan nio.

Eller, well, vi var väl där närmare halv tio…men tillslut var vi uppe.

I strålande sol fick vi 360 graders vy över Berlin – lite tur, med tanke på att väderprognoserna sagt att vi skulle ha regn hela helgen…

Vi var ju inte på något sätt ensamma där uppe – nej här hade dom släppt in folk i en strid ström senaste timmen, så det var nära och mysigt där uppe. Men det gjorde inget.

Mannen i uniform som körde hissen upp hälsade välkommen till Fernsehturm Berlin, gratulerade oss till det vackra vädret, upplyste oss om att vi åkte uppåt med en sjättedel av ljusets hastighet (här brast jag och O ut i skratt men vi var de enda i den packade hissen, antar att de andra inte lyssnade) och med sin entusiastiska men ytterst monotona stämma upplyste han oss om att vi idag hade möjligt att se ända till (här trodde jag han skulle säga Eiffeltornet) Empire state building. Subtil humor så det skriker om det, perfekt start på dagen. Bara jag och O tyckte det var roligt – eller så var vi de enda som lyssnade. Alternativt var vi de enda som visste att det ligger i New York, men så illa var det nog inte.

Fin 360-utsikt där uppifrån, kul att se de olika stadsdelarna nu när vi börjar få lite koll på hur stan ligger. En halvtimme, sen ner igen.

Varje fönster i kupolen har en beteckning ovanför som säger precis vilket gradtal man blickar ut över. 360 grader är norr, ifall någon undrade.

Men…när man blickar ut genom ett av fönstren och ser att anordningarna hålls uppe med ett spännband…då går man vidare till nästa fönster och tittar vidare och tänker att det säkert bara är för att hålla upp en lucka eller något.

Så är det säkert.

Målet efter Fernsehturm var att gå till Brandenburger Tor, inte så väldigt långt egentligen men det visade sig att det skulle ta en bra stund att ta sig dit. För vi hamnade på Artsmarkt, konstmarknad, och där kunde man gå runt en stund visade det sig.

Artsmarkt Berlin

I höstsolen, med gott humör och med en massa konstnärer och hantverkare som visar upp sina färdigheter. Vi hamnade dels hos en hattmakare, vars hattar jag blev så förtjust i (plus att jag länge velat ha en hatt) så det blev en tanthatt.

Lika bra att acceptera att man går mot tantåldern, tänka att man är väldigt glad att leva nu när man förstått att det inte på något sätt är en självklarhet, och göra det bästa av det.

Jag ska bli en Gudrun Sjödén-tant; med de rätta kläderna från sagda designer, i vinrött, lila och mossgrönt (mina favoritfärger sen länge så check på den!), naturmaterial i kläderna som bomull, upp och linne. Helst inte bomull, för det har jag numera lite aversion till, men att sy sina egna kläder (i rätt färger of course) måste väl räknas till plussidan eftersom bomull är lite jobbigt att undvika.

Så Gudrun Sjödén-tanten började idag med en hatt/mössa/basker i ull gjord av Angela Klöcke, som i egen hög person stod och sålde sina hattar.

När jag nyss köpt en hatt i en väldigt rosavinröd färg måste jag ju ha ett par handskar som matchar, right? Att jag visste att det fanns handskar på marknaden var för att jag just köpt ett nytt par svarta skinnhandskar i ett av stånden för att mina i Sverige är slut, och dom hade alla möjliga färger. Bland annat rätt färg för att matcha mössan. Halsduk behövdes inte, jag har en jag köpt på Cypern som borde passa perfekt.

En present till H blev det också; ett armband i barnstorlek i regnbågens färger, även det sålt av personen som gjort det. Väldigt roligt att gå runt bland folks kreativitet och emellanåt kunna stödja den också!

En bra start på dagen.

 

Berlin dag 2, Finkultur och fulkultur

Dagens historielektion i andra världskrigets fasor avslutades med en helt annan typ av fasa – en gatumusikant som spelade Mission Impossible-temat på dragspel. Och jag som trodde vi nått kulmen av musikaliska obehagligheter igår kväll på tunnelbanan när en tjej klev på med en högtalare på ryggen och spelade Despacito på fiol….Jag hade tydligen fel.

För att rensa ur öronen lite tänkte vi gå på Berliner Konzerthaus och lyssna på Konzerthausorchester Berlin på kvällen, biljetterna var redan köpta.

Konserthuset är en rätt magnifik byggnad får man nog säga, och hur den har klarat kriget vet jag inte men det verkar rätt intakt.

Inuti var det ett gammalt klassiskt konserthus, opera eller vad du vill. Guldornament överallt, krusiduller, pelare, sammetsklädda stolar, gigantiska takkronor….ni fattar?

Och som vanligt på klassiska konserter tillhör man ungdomen. Kul att räknas som ungdom någonstans fortfarande, men lite tragiskt för besöksklientelet på värdens institutioner för klassisk musik för så här ser det ut överallt.

O såg tydligen en tioåring med kostym i publiken, men han var väl undantaget som bekräftar regeln då gissar jag.

Programmet var traditionellt; Johann Christian Bach’s konsert för dubbelorkester, sen en pianokonsert av Mozart och efter paus Mendehlsons tredje symfoni.

Den sista var väl mest i min gata, jag är inget fan av Mozart och det skäms jag inte för, och Bach var okej men berörde inte så mycket.

Två timmar senare var minnet av dragspelaren och hans version av Mission Impossible ett minne blott. Tack och lov.