Dag 14, Irazu

All good things must come to an end, och så även vår vistelse hos Lotta och Ricardo. På vår väg norröver stannade vi till vid en utdöd vulkan, Irazú, som man kan köra ända upp på topp. Enligt Rough Guide är Irazú mest känd för att den hade sitt enda utbrott i modern tid den dagen som president John F Kennedy besökte Costa Rica. Ett sammanträffande? I think not, det är en konspiration i underjorden. Eller nåt.

Sjön uppifrån Volcan Irazú

Anyway, fantastiskt cool utsikt över den nedre kratern från utkikspunkten. Galet branta väggar (Oskar sa att om det varit snö på dom hade han inte åkt ner, det säger något om hur brant det var…) Och när vi stod där uppe kom det in en liten dusch från något av molnen som drev runt hela tiden och vi fick oss en liten regnbåge!

Otroligt blåsigt var det iallafall, vilket egentligen var lite läskigt med tanke på kraterbranterna, men dom hade byggt relativt nya och kraftiga barriärer som var omöjliga att missa. En uppgradering från de gamla halvmeterhöga gjutjärnsstaketet, kan man säga…

Kraftiga, höga träribbor (de finns en övre rad också) är det som gäller, vackra ornamenterade 50 cm höga järnstaket är inte så säkert, kan man säga.

När man går från parkeringen till utsiktspunkten går man genom en annan gammal krater som är helt grå och död, det är nog svårt för något att riktigt få fäste där. Ser ut som ett månlandskap, väldigt coolt. Det är lite oklart för mig varför vi valde att ta kort på oss vid den döda grå kratern istället för den fantastiska blå, men jaja, here it goes:

Sen lunch på turistfällerestaurangen på vägen ner och vidare norrut mot Arenal.

Dag 13, Guyabo-monumentet arkeologisk site

Även här i Turrialba-San Antonio-området finns det en del att se. Bland annat finns Guyabo-monumentet, en arkeologisk plats där man tror att människor har bott i en tidsperiod av 2400 år, från 1000 fKr till 1400 eKr och man vet inte riktigt varför livet där plötsligt upphörde.

Iallafall är det en fint restaurerad plats och det är absolut värt ett besök.

Den upphöjda stenhögen i mitten tror man var hövdingens boning, för den ligger vid änden av en bred gata och är mer upphöjd än de andra runda plattformarna.

Dom kunde verkligen bygga också; långa trappor som det ska ta tid att gå uppför så man hinner känna att man är i underläge.

Nu är inte ljusförhållandena de allra bästa i bilden, men det är en lång trappa med djupa trappsteg så det tar en stund att gå uppför. På sidorna finns plattformar där man tror att ”mottagningskommittén” har stått, eller iallafall någon som frågade vem man var, vad man hade för ärende och kanske tog lite betalt för att m

 

an skulle få komma in i staden.

Rakt fram uppför trappan är en lång och väldigt bred gata som leder fram till det man tror var hövdigens hydda. Och det var kanske dit man ville om man hade ett ärende i staden.

Jag kan tänka mig att det finns en poäng i att trappan, gatan och hövdingens plattform alla ligger i linje med bergstoppen i fjärran, och att det skulle ge en extra dos ödmjukhet för de som kom. Vi människor gillar ju att förminska varandra och därigenom känna makt, så varför inte?

Många fina blommor fanns det också för den som tittade, vilket jag gjorde.

En fin förmiddag på monumentet innan det var dags att åka hem.

Jo! En sengångare fick vi också se uppe i ett träd när vi kom på morgonen. Men där kan man lugnt snacka dåliga ljusförhållanden, så det var helt meningslöst att försöka ta en bild. Den får finnas i minnet.

 

 

 

Dag 12, Bad i vattenfall och motivation till att fortsätta äta veganskt

Vi är i San Antonio, norr om Turrialba i östra Costa Rica, och hälsar på Oskars gamla barndomskompis Lotta och hennes familj. Dom bor i ett fantastiskt hus uppe i bergen; ”tillräckligt högt upp för att inte behöva AC och tillräckligt långt ner för att inte behöva värmeelement” som Lotta själv säger. Typ 25 grader om dagarna – även om det just idag var betydligt mer än det.

På vår bucket-list har det stått att vi vill bada i vattenfall. Jag hade sett för mig ett ganska folktätt vattenfall på något turistigt ställe men varit beredd att bita ihop om det och gilla läget, men det behövs nu alltså inte!

För idag, nyårsafton 2018, var dagen då jag för första gången körde fyrhjulsdrift, och det på en i mitt tycke riktigt dålig väg (Oskar cyklade tillsammans med några andra). Men målbilden var klar – Muralla-vattenfallet några kilometer norr om San Antonio.

Adam vid foten av vattenfallet

En brant anmarsch nedför (och mardrömmarna om hur jag skulle komma uppför senare på dagen började direkt), varmt som tusan och så var vi framme vid vattenfallet.

Vi var ett stort gäng som åkte dit; vår familj, barnen i Lottas familj (som vi bor hos just nu och som är märkligt vänliga mot oss mtp att vi kört bort dom från deras rum och dom tvingas sova med sina småsyskon 🙂 ) och så småningom kom grannfamiljen dit också.

Stora skyltar förklarade att man inte får bada direkt där fallet dunsar ner i vattenytan då det är förenat med livsfara. Okej. Men alla tonåringarna och Oskar badade i poolen runt fallet medan jag gick lite längre nedströms och hittade ett något mer stilla ställe att bada på.

Man var dessutom tvungen att mer eller mindre hoppa i där uppe för att komma i vattnet, vilket inte är min grej när det är varmt i vattnet och inte heller min grej när det är runt 20 grader. För det var det. Svinkallt mao.

Men är man där SKA det badas – och dessutom var det 35 grader på vandringen tillbaka, så om man inte badat hade det blivit lite väl svettigt.

Men jag tror att Hannes’ reaktion på vattnet i filmen nedan väl summerar upp hur det kändes 😀

 

Två dopp blev det för mig innan det var dags att ge oss av hemåt igen.

Uppför.

Jag försökte verkligen ta bilder för att illustrera hur brant det var, men det går bara inte. Den skarpögde kan sen en person på stigen i den övre halvan av bilden (det är faktiskt Oskar), och med den positionen jag hade nedanför branten kan man ana att det sluttar en del.

MEN. Jag som är van vid att alltid vara sämst och ha sämst kondition, och när jag försöker anstränga mig med att tex gå uppför branta sluttningar så pirrar det så jobbigt i kroppen och jag blir supertrött på nolltid. Vanligtvis.

Den här gången däremot, efter ett år då jag i stort sett inte ätit några animalier alls, gick det mycket lättare. Och nej, det är inte mina 5 turer till gymmet som gjort skillnaden, det kan det inte ha gjort. Nä jag tänker på det här om att konsumtionen av animalier gör att man får små inflammationer i kroppen hela tiden och att dom aldrig läker eftersom man fortsätter att fylla på med animalier (kolla How not to die och Food Pharmacy tex, två bra böcker späckade med referenser till vetenskapliga artiklar).

Efter ett i stort sett djurfritt år kanske dom här inflammationerna jag haft i min kropp har läkt och gör att min kropp faktiskt mår bättre och jag orkar mer, även om jag inte tränat mer. Ja ja, jag SKA träna mer också, men det här är en början!

Jag säger inte att jag skuttade uppför backen som en kalv på vårbete, men det gick oändligt mycket lättare än vad det någonsin gjort förut – i hela mitt liv, även som barn.

En otroligt stark motivator att fortsätta!

Dessutom har det kött jag ätit här än så länge inte varit något som direkt lockat mig till att äta mer kött heller, så valet är enkelt även på semester. Däremot är det inte så vanligt med havremjölk och såna produkter, men på turistställena (Tamarindo tex) där det är mycket amerikaner kan du hitta alla vanliga produkter plantbaserade. Men här i ”det vanliga livet” där vanliga costaricaner bor är det långt mellan plantalternativen. Å andra sidan har dom gudomlig avokado, så det går rätt bra ändå!

 

 

 

Dag 10, Kolibrier och hängbroar, Selvatura Adventure Park

Det är fint att ha regnkläder, även när man är i Costa Rica. Om man ska ut i REGN-skogen till exempel. Vilket vi skulle idag, och ja vi hade regnkläder som vi fick mycket god användning för. Däremot hade vi inte regnskydd på våra ryggsäckar, och dom är därmed fortfarande blöta så här på kvällen.

Här i området finns det ett ställe som heter Selvatura Adventure Park, och det är ett jättestort ställe där man kan göra allt möjligt som vi turister kommer just upp till Monteverde för att göra; Åka zipline, vandra i regnskog och molnskog, se kolibrier, insekter, fjärilar och ödlor och säkert en massa andra grejer. Men jag gillar inte när en stor aktör gör för mycket business och tar från de små, så vi har spritt våra gracer lite och gjorde ju tex fjärilstur häromdagen på ett mindre ställe. Åka zipline var (tyvärr) inte heller aktuellt, för alla i familjen var inte lika entusiastiska, och om det kostar $50 att åka turen så ska det banne mig till att alla som åker vill.

Men alla ville gå hängbroarna, och dom verkade vara störst och högst i Selvatura Park, så då fick det bli det. I regnet. Bitvis ösregn faktiskt. Vi försökte hänga i presentshopen så länge som möjligt för att vänta ut regnet, men så kontemplerade vi en stund över begreppet REGNskog och tänkte att det kanske var lika bra att ge sig ut.

Först ut var den lilla kolibriparken, där dom hänger ut behållare med sockerlösning som lockar till sig kolibrier för oss turister att fotografera. Jag är inte helt säker på att jag gillar det där med sockerlösning – är det inte meningen att dom ska ha nektaren till något; sockerlösning gör väl ingen kolibri glad (eller någon annan heller för den delen)?

Men med de moraliska aspekterna satta åt sidan var det jättekul att se på de små fåglarna. Och försöka fota dom, för DET var inte det enklaste. Här är resultaten av mina tappra försök:

Jag har ingen aning om vad dom heter ärligt talat, det fanns en affisch som var stor och tydlig men så solblekt att färgerna inte direkt gav någon ledtråd som var till någon hjälp.

Uppe i trädtopparna på hängbroarna är det vackert. Molnskogen driver in och ut och det varierar från klart till fullständig dimma.

Jag hade gärna lagt upp fler bilder här, men internetuppkopplingen är så sjukt dålig just nu så det går inte tyvärr. Kanske en annan dag….

Dag 9, Sustainable Farmer for a Day

Ja det här var min utsikt kl 7 i morse, hur var din?!

Vi var uppe norr om Santa Elena idag för att vara lantbrukare för en dag. Jag satt häromdagen och surfade på Airbnb för att se vad man kunde göra i området och hittade ”Be a sustainable farmer for a day”, frågade alla om dom inte tyckte det skulle vara kul (-”VISST hade det varit roligt??!!!!”) och ingen vågade säga emot. Tur för dom, för det var toppen!

Frukost kl 07 på Finca Paradiso; Pinto (bönor och ris), ägg för de som ville ha det, ost gjord på gården, bröd och kaffe. Känt koncept. Sen ner och mocka skit i gris/kalv/vaktel/kyckling-huset, under överinseende från dottern i huset, Carolina.

Adam fick en ny kompis i grisen som var där; en stor, svart en som hette Jefe, ”Boss”, och som Oskar inte kunde se ögonen på trots tre olika besök då han undersökte det rynkiga grisansiktet noga noga. Ska väl erkänna att jag inte såg själva ögonen jag heller, men ögonfransarna var ändå rätt tydliga och jag tror det finns anledning att anta att ögonen var strax därunder.

Med mätta djur i rena boningar var det dags att utfordra de 200 (!) Tilapia-fiskarna som dom hade i en damm som var obetydligt större än ett badkar. Säger inget mer om det.

Fler leaf-cutting ants också, värsta motorvägen längs kanten på badkaret.

Skillnaden mellan dom igår och dom idag var att dom idag var lite mer arbetsvilliga och de flesta bar blad eller annat dom hittat längs vägen. Några få var projektledare som bara gick fram och tillbaka, men inte alls lika många som igår.

Vi rensade ogräs i växthuset (nate/våtarv finns här i Costa Rica också), fick fnissa åt de andra gästerna som kom som var Costa Ricaner från San José och väl aldrig sett en växande grönsak i hela sitt liv (”Å är det koriander? Titta så här växer gurkor!! Fantastiskt!!”), SÅ skönt att för en kort stund känna sig smart och erfaren….

Sen planterade vi en ny häck av blommor som kolibrier gillar. Begreppet ”Plantera” skiljer sig något från det man är van vid i Skandinavien och består mer i att sticka ner en pinne från en buske i ett hål i marken och så kommer den ta sig och om ett halvår är det en tät häck där.

Ganska långt ifrån den skandinaviska cykeln så, vattna, gallra, försöka få dom att överleva, misslyckas, plantera om, hoppas på en bra sommar och så vidare till fullbordat misslyckande.

Anyway, så småningom var det lunch, och den fick vi hjälpa till att laga själva. Barnen bakade fikabröd och vi vuxna beredde grönsaker som husmor sen tillagade på vedspisen.

Jag fick på min lott en särdeles intressant grönsak som såg ut som en svårt förvuxen avokado utanpå och som man tog bort skalet på. Då blev det ett slemmigt hölje runt den som satte sig fast på händerna och gick banne mig inte att få bort, så nu så här 8 timmar senare har jag fortfarande en hinna av något stelt på mina händer. Men det gick alldeles utmärkt att äta grönsaken i fråga. Vad den nu hette.

 

Dagens lunch; Bönor (of course), ris (of course), kyckling-och potatisgryta (inte särskilt vego I know men jag väljer mina strider) och så den där grönsaken som jag fintärnade och hon gjorde en god gryta av.

Nyttigt och gott, och allt var odlat och uppfött på gården. Well, inte riset gissar jag, men allt det andra.

Att dricka till: Jättegod och läskande dryck som bestod av vatten, citron och ungefär en näve socker per kanna. Kanske inte det nyttigaste precis, men ungarna älskar det (nähä?!) och det är väldigt gott även för vuxna.

Dagens katastrof: Inget kaffe på maten – kaffelandet Costa Rica??!! Jag tror jag är kränkt.

Nä ut i buskarna igen och gå på tur i skogen, sen mjölka kor, fika och så hem till vårt hostel igen.

En väldigt trevlig dag som jag absolut kan rekommendera till andra som har vägarna förbi Santa Elena!

 

 

 

 

Dag 8, Kaffe, kakao och socker

Jag är den enda i familjen som dricker kaffe, så att alla skulle gå på kaffetur bara för min skull kändes både slösaktigt med tid, kraft och pengar. Men TÄNK att någon redan tänkt på den situationen, och bakat ihop en tur där det finns något för alla – kaffe, choklad och socker, vilken vinnare!

Vi var på La Trapiche, strax norr om Santa Elena, på en tvåtimmarstur där vi skulle gå igenom alla tre typerna av plantage. Låt vara att det enda dom producerar kommersiellt är kaffe, det andra är för att visa upp för turister eftersom det är för högt upp och för kallt för att ha industriell produktion. Men vi låtsas inte om det, utan tänker att vi tar oss igenom landskap av sockerbetor och kakaoplantor, och alltid lär man sig något.

Som till exempel att bönorna är röda när dom är mogna, inte gröna – kanske inte den nyaste av kunskap men likväl…

Men det vi (jag) inte visste var att alla kaffebuskar har tre sorters bönor på sig – såna som sitter ihop i ett som en ärta (beapeans), dom som är två halvor som sitter ihop, och dom som är tredelade (istället för tvådelade).

Dom här olikheterna i form gör att dom måste sorteras mödosamt för att rostningsprocessen ska bli så lik som möjligt för alla tre, för en peabean kan rosta längre än en tredelad och då blir de tredelade brända och allt blir blä med kaffet (= min tolkning, inte guidens ord).

En lång process helt enkelt.

Deras kafferost som de hade där var väldigt lik den som Steinar och hans kille hade på sin kaffekedja Kaffebrenneriet i Oslo, i fiket på Grønlandsleiret.

Dom var passionerade kaffeälskare som anno dazumal bott i USA några år och tröttnat på livet där och ville hem till Oslo igen, men hade fått med sig kärleken till kaffe (hur man nu kan få den av att dricka amerikanskt kaffe…men det var vad Steinar sa iallafall), tyckte kaffeutbudet i Oslo var mer än magert och startade Kaffebrenneriet som är Oslos Starbucks. Typ. En riktig framgångssaga, och med två personer som älskar kaffe så mycket att dom köpt en brännerimaskin och ska rosta sitt eget kaffe.

 

Nästan mer intressant var framställningen av kakao.

Bönorna är gröna tills de är mogna, vilket är gulorangea, röda eller lilaaktiga beroende på sort.

Ganska stora (fascinerande hur många i vår guidegrupp som aldrig hade sett en kakaoböna IRL förut eller på bild, och inte hade en aning om vad det var dom tittade på förrän guiden sa det).

De mogna frukterna plockar man (obviously; svårt att få ut någon kakao annars) och plockar ut de slemmiga, stora fröna.

Och DOM hade aldrig jag sett IRL så det var en nyhet för mig hur det såg ut egentligen. Och framför allt hur de smakade. För vi fick provsmaka fröna (inte bita, ajaj, för då smakar det blä, men gnaga av det slemmiga, sötsyrliga höljet och se hur gott det var! Avdelningen för knäppa saker man gör under en guidad tur bara för att någon säger åt en).

De här slemmiga fröna (rätt stora, se jämförelsen med handen på bilden) fermenteras sedan i ungefär en vecka i slutna kärl, torkas efter det och typ rostas även dom.

Efter det var det dags för lite barnarbete. Det bestod av Adam som trampade en cykel som drev en kvarn där vår guide la ner rostade kakaobönor som kom ut som en smulig deg pga den höga fetthalten. Den där smuliga degen fick vi sen smaka, först som den var (bittert men med en tydlig chokladsmak, 100% kakao kan man lugnt säga) och sen utblandat med lite florsocker (yum!) och till sist som choklad. Intressant att se hur vi sliskar till en smak som egentligen är rätt god redan från början. Och då ska vi inte ens tala om vit choklad, men det är ett annat kapitel (kakaosmör-mjölk-och-socker-kapitlet).

Förutom det fick vi smaka sockerrör, göra eget socker (mer barnarbete), smaka sockerrörssprit (inte barnarbete), åka en gammal vacker kärra som drogs av oxar (come on, family with children!! – okej då) och tillslut fick vi ett litet fika bestående av en lemonad, en kopp kaffe (honungskaffe som han pratat om under den guidade turen) och en lite minitortilla med en röra på.

Väldigt bra och proffsig tur tycker jag. Det märks att guiden gjort det förut – han pratade på rätt snabbt ibland, men hela tiden med humor och en glimt i ögat. Även om han säger dom här sakerna varje gång han guidar så lyckades han få det att verka som att han kom på det i stundens glädje varje gång, och det är ganska skickligt ändå.

Han gav mig ett nytt restips också apropå att jag tyckte att Costa Rica blivit så galet dyrt sen jag var här sist (han höll med); Guatemala. Där hade han själv rest en vecka med $300 på fickan, bott på hotell, bjudit sin farbror på middagar och ändå haft pengar kvar när han kom hem. Låter onekligen prisvärt, men det känns som att man bör kunna spanska då…En bra anledning att lära sig något nytt!

 

Dag 8, Fjärilar! och insekter…

Och nu blir det Naturrutan! För vi var på fjärilshus söder om Santa Elena. Kortversion: Många fjärilar på liten yta, bra guide, bra introduktion med mer insekter än vad som var hanterbart även för en som egentligen inte är rädd för insekter (inkluderat en kille från Californien som åt skalbaggar bara för att se om dom smakade peppar som guiden sa…bara att se Hannes’ ansiktsuttryck när killen åt skalbaggarna var värt hela entréavgiften, jag lovar!), spindlar av fler än en storlek, skorpioner och lite annat smått och gott.

Det blev en Blue Morpho! Och det här var väl den bästa bilden jag fick av en Blue Morpho, eftersom dom är snabba rackare som landar som blixten och fäller ihop vingarna så man inte ska se den vackra färgen…

Och så fjärilar. Det heter ju ”Monteverde Butterfly Gardens”, men som guiden sa – ”Om vi kallade det Monteverde skalbaggar och spindlar Gardens så hade ni ju inte kommit hit?!”. Så sant så sant. You catch more flies with honey. Och visst är jag glad över att bli lite lurad, för det var rätt intressant ändå.

Bland annat hade dom ett skåp som dom förvarade kokonger i och väntade på att fjärilarna kläcktes varje morgon. Den romantiska delen av mig tänker att dom går ut i djungeln varje dag och ”skördar” kokonger som dom tar hem, kämpar mot naturens element men ger inte upp (pampig hornmusik på NU), vetenskapen framför allt, visheten och upplysningen ska segra (tamtataaaa!) och så vidare och så vidare, men sanningen är (sa hon) att dom köper kokongerna från en uppfödare i närheten (scratch när LP-skivan med hornmusik går av).

Iallafall började dom kläckas så där på morgonkvisten, och det var rätt coolt att se när dom kom ur kokongen (som inte hette kokong utan något mer komplicerat och det var väldigt viktigt att det inte var just en kokong…) och vecklade upp sina vingar och så fick man se vad det skulle bli.

Fjärilarna på bilden har precis krupit ur och vecklat ut sig, rätt fint att en så vacker fjäril kan komma ur en så oansenlig kokong (eller vad det nu hette).

Rätt coolt att dom är så oansenliga på utsidan och så fantastiskt vackra på insidan. Inte lika coolt att dom så fort dom sätter sig ner och är stilla (=fotograferbara) fäller ihop sina vingar för att se ut som en orm eller ett par ögon och döljer det vackra blå. Så jag bjuder på ett misslyckat collage över mina försök att fånga Blue Morpho:

Suddigt och eländigt, men så är det flyktiga rackare också

Det visade sig också att vi har en fjärilsviskare i familjen också (funkade inte på Blue Morpho tyvärr), dvs en person som lockade till sig fjärilar och fick dom att sätta sig på handen.

Det visade sig också att vi har en fjärilsviskare i familjen också (funkade inte på Blue Morpho tyvärr), dvs en person som lockade till sig fjärilar och fick dom att sätta sig på handen.

Hans framgång med hur han lyckades få alla möjliga fjärilar att sätta sig på handen var lite smått fascinerande och förunderligt, tills han avslöjade tricket. Att gnida in fingret i papayan som ligger ute här och där på fat som mat för fjärilarna. All magi var borta.

Men det var fortfarande ett bra trick som gav många fina foton.

 

 

Och för den mer än lovligt intresserade finns det ett litet galler att botanisera i…

Men dom hade även byggt ett litet ”reservat” för myrorna som skär av bladbitar och bär hem, lämpligen kallade ”Leaf-cutting ants”. Reservatet bestod i en fiffig lösning med en gren på pelare som vilade i vatten, så myrorna kunde inte komma därifrån även om de ville. Dagligen lades det ut blad för dom att kapa av och bära hem till sitt bo (som man kunde kika ned i) och låta bli svampar som dom sen äter av. Det är alltså DET dom har bladen till – att skapa mögel….sooo disappointed. Jag trodde dom gjorde något mer av dom, men jag antar att överleva är tillräckligt för de flesta egentligen.

En leaf-cutting ant på hemväg

Man tror ju att myror är så flitiga, men faktum är att de flest myror bara spankulerade fram och tillbaka på den där stocken och bar inte ett blad. De var väl middle management gissar jag, och projektledare, alla såna som övervakar arbetet och väldigt få som utför arbete…

Det fanns mycket annat vackert där också; orkidéer, blommor, träd och mer. Men det är bara så mycket man kan ta in och processa.

Dag 7, från TamaGringo till Santa Elena

Hidden in plain sight?!

Eftersom jag tycker att +35 grader kl 10 på morgonen är lite i svettigaste laget kändes det helt okej att åka från Tamarindo idag. Dessutom var det sandblästringsvindar idag igen. Men ett litet dopp blev det ändå. Och en cache i en surfshop.

Vi körde från havsnivån upp till 1850 m, från +35 grader, surf och brännande sol, till +24 och svala hårda vindar och lätt duggregn. Var hade jag min dunjacka nu igen?

På vägen upp åkte vi över den Taiwanesiska vänskapsbron, även kallad ”Back-stab bridge”.  Wut??!! Taiwan?!

Jo, det visar sig att Costa Rica och Taiwan ingick ett vänskapssamarbete där Taiwan byggde bron i utbyte mot fiskerättigheter. Enligt Rough Guide skötte sig inte Taiwan (antar att dom fiskade lite för mycket?) så Costa Rica avbröt samarbetet – efter att bron var byggd såklart, man är väl inte dum heller? och ingick samarbete med Kina istället. Back-stab.

Ett helt okej ställe att stanna och äta lunch på iallafall. 35 grader även här men skugga under ett konstigt plåt/betongtak och friska fläktar, det räcker för mig.

Några timmar och höjdmeter senare var det på med jeans och långärmat när vi klev ur i Santa Elena.

En sjuuukt entusiastisk värd här uppe (Erick), ett stort rum som vi bor i (inte den bästa städningen kanske, men det blir säkert bra. Enkel middag som vi lagade själva i det lite väl spartanskt utrustade köket, (backpackervibbar som förr i tiden) och en natt med storm och blåst så takpannorna skramlar på taket. Inte för att någon märker det – vi tuppar av vid nio på kvällen oavsett…

Men FY FAN vad allt man vill göra här uppe kostar MYCKET. Ingen överraskning direkt, men det blir kännbart nu när vi ska välja ut de saker man vill gå på.

Entré för att gå in i regnskogen på stigar? $12 per person. Vill du gå in i en annan park och gå på hängbroar mm? $35 per person (vilket iofs känns ok eftersom det kostar en del att hålla igång broar och annat). Åka zipline? $50 per person. Kaffe-kakao-socker-produktion? $33 per person. Svettigt men förhoppningsvis värt det.

 

Vy ut över havet och Nicoyahalvön

 

 

 

Dag 6, Playa Danta vid plastiga Las Catalinas

Det börjar bli en dyr resa det här; två cyklop och en snorkel har vi tappat och förorenat havet med. Idag var det dags för cyklop nr 2 att bli tappat, men vi införskaffar inget nytt eftersom det är sista dagen vid kusten på ett tag.

Playa Tamarindo fick klara sig utan oss idag med (eller TamaGringo som vår servitris sa på kvällen att det kallas…how fitting, det är ju typ bara amerikaner här) och vi drog norrut.

Nä vi tog den kära bilen (man får ju en annan relation till något som varit en livräddare för bara ett kort tag sen…) och drog norrut till Playa Danta. Och nej det var inte mitt förslag, trots att en av områdets få cacher ligger här, jag hade tvärtom fimpat den cachen mentalt eftersom det var snack om bom och grejer.

Det var ingen bom alls, men lite av ett byggprojekt. Las Catalinas visade sig vara en väldigt söt, bilfri (!) liten by. Barnen sa att husen såg ut som kulisser för en filminspelning, och nog låg det något i det. Alla som såg ut att vara Costa Ricaner hade likadana skjortor som det stod Las Catalinas TM på. Dom har alltså sökt TradeMark på en hel by….och byn hade bara turister, en affär (där ett paket med 6 ostskivor kostade ca 90 SEK…) och väldigt….tillrättalagd.

Men vad bryr vi oss – det är ju stranden som räknas, och det här var i mitt tycke bästa stranden hittills. Stora träd som gav skugga, sköna vågor att ligga och skvalpa i, ingen sandblästring och ingen sand i maten.

Min utsikt större delen av dagen

Ingen idé att plåga läsare med fler bilder av stränder, och själv satt jag en stor del av dagen under trädet och lekte med kameran och olika filter:

Mittenbilden utan filter, resten med Sepia, Old Photo och andra. Mer om det senare!
Posören

Det är inte mobilkamera alltså, utan min Panasonic Lumix (som för kamerafetischisterna och förståsigpåarna är att likställa med en mobilkamera eftersom den inte har löstagbara objektiv) och det går inte att blunda för att det fortfarande är mycket bättre bildkvalitet i den än i mobilkameran.

Efter en heldag på stranden tänkte vi gå en tur upp på en topp. I 35 graders värme. Det var så blåsigt så det var en helt okej idé ända tills vi kom ur skogens skugga och var i gassande sol och vindstilla. Då fick jag spunk (som jag alltid får när det är alldeles för varmt) så vi fick gå ner på andra stranden och ta ett mellandopp istället. Stackars oss.

Men skam den som ger sig. Nybadad och nysvalkad och med något lägre temperaturer (säkert nedåt 30 vid det här laget) gjorde vi ett nytt försök till toppbestigning. Och vilken topptur sen – enligt skyltarna var gångvägen 300 m och toppen var kanske hiskeliga 60 möh. Det kändes högre när man var där uppe och såg ner, men det var inga tusentals meter iallafall, det kan vi vara överens om.

På vägen hem fick vi några kloka bibelord med oss som fick oss att skratta högt – det bor en kristen person med en stor portion humor här i trakten, men mer om det sen!

Dag 5, Julaftonsmorgon

Vrålaporna håller liv i natten, man behöver inte känna sig ensam…

Vi vaknar tidigt (inte så konstigt när vi somnar senast 20:30) så vi är garanterat först på frukosten. Det är en enkel frukost som lagas på beställning från menyn, och avnjuts vid poolen förstås medan lastbilarna susar förbi ute på gatan.

Och idag är det julafton. Undrar om det blir tomteshow på stranden. I think not.

Julfeelingen är total; barnen har tomteluvor eftersom det är lite svalt nu på morgonen, bara 26 grader. Dom åker eventuellt av sen.