Då var det dags att lämna det trevliga hostel’et i dammiga och i mitt tycke tråkiga Santa Teresa. Vi njöt av att det var sista gången på ett tag som vi åkte på vägar så ojämna att det inte går att köra mer än 30 km/h och där man ständigt måste kryssa mellan höger och vänster sida för att över huvud taget ta sig fram.

Vi gjorde ett liknande stunt med färjan som på vägen över i söndags, men den här gången helt ofrivilligt. Vi hade planerat, vi hade tagit i ordentligt med tiden, men det vi inte hade med i beräkningen var vägarbetet (som för övrigt sprejade ner vår hyrbil med asfalt häromdagen, undrar vad hyrbilsfirman säger om det…) där flaggvakten stoppade all trafik i vår riktning i 15 minuter innan vi ledsnade, vände om och tog en annan väg – TACK för fantastiska Locus för att det har så bra offlinekartor även ute i buskarna som det här så man inte är helt körd om oväntade saker inträffar!!

Det fanns en risk att vi inte skulle kunna betala båtbiljetterna med kort, så vi hade tänkt ut i förväg att vi skulle stanna på bankomaten i Pacquera och ta ut pengar (=välplanerat), men det visade sig att den var stängd (=oplanerat) tyvärr. En cyklist som också skulle ta ut hänvisade oss till en annan bankomat i byn, men den tog inte Master Card  och nu började det bli lite väl spännande och nervöst. Vi chansade och åkte de 5 km ner till färjelägret och hoppades att dom skulle ta kort där. Men nej. Man kunde beställa online och betala med kort – men bara till 14:00-färjan (vi ville med 11:00).

Mannen i kön som delade ut lappar som bekräftade att ens bil fick åka med ombord när grindarna väl öppnade var lugn ändå.

– ”Åk upp till macken i Pacquera, dom brukar vara schyssta och låta en ta ut pengar genom deras kassa. Här har ni er lapp, det är gott om tid, ni har ju en halvtimme på er!” Han hade uppenbarligen varit med om värre. Tillbaka till Pacquera igen, den här gången kryddat med en kösituation – alla som just kört av färjan skulle ju ut på ”stora vägen”, dvs samma 5 km som vi skulle. Is i magen, is i magen. Tjejen i macken var väldigt hjälpsam. Tyvärr räckte inte det långt när macken inte tog Master Card den heller (jvla SEB som bytt ut alla sina Visa mot Master Card!!), så sista chansen var en matbutik som vi handlat i med kort tidigare och visste att det funkade.

Tack och lov fick vi ut pengar där, körde i blåljusfart ner till färjan igen, vinkade glatt till mannen som ger ut lappar, jag sprang in och köpte biljetter (klockan var tio i elva vid det här laget), och så kunde vi gå ombord….Puh! 

Sen var det rent ut sagt ett jävla trassel med att få lämnat igen bilen, bli av med bagaget (på ett önskvärt sätt, inte ett icke-önskvärt) och komma innanför murarna på flygplatsen, men tillslut så….Ja efter att Oskar blivit av med sin dyra fina Leatherman-fickkniv/multiverktyg för att han glömde att lägga den i det stora bagaget så den låg i handbagaget. Ja och efter att dom tog våra pinnar vi skulle ha för att spänna ut hängmattorna vi köpte igår – trots att dom sålde såna hängmattor med pinnar inne på flygplatsen, så ville man ha just dom pinnarna att slå ihjäl någon med så var det inga problem. Varför man nu skulle vilja slå någon med en sån när det finns massor av glasflaskor att köpa på en flygplats om man nu vill slåss.

Men nejdå, jag är inte bitter…

Dagens lunch avnjöts(????) för övrigt i Puntarenas, när vi kommit över med färjan.

Lunchen och restaurangen i sig är fullständigt ovärda att nämnas, men varje bord hade ett tabascoställ som i sig förtjänar ett omnämnande, pga sitt breda utbud – från svagaste Jalapeno till starkaste Habanero, och däremellan Vitlök, Chipotle (”Smoked” stod det på engelska) och den vanliga.

Det kunde blivit en minnesvärd provsmakning, men nej…

På flygplatsen stötte vi för övrigt ihop med en gammal spexare som vi gjorde spexet Ali Baba tillsammans med 1997. Världen är liten!