Med de bästa intentioner

Mina 5 kmEfter en lång stunds prokrastinering genom att hänga på fejan, kolla Markadatabasen för att hitta den perfekta turen och yr.no för att försöka förutse vädret de närmsta timmarna in i minsta detalj, gick det inte att skjuta upp längre. Med två ynkliga minusgrader i stan och fyra på höjden, solsken som strömmade ner och de flesta på arbetet och inte i spåren fanns det inga argument kvar för att inte ge sig ut.

Och det kändes egentligen ganska bra. Ner i garaget; skidor, stavar och pjäxor, valla (ja minsann, någon gång i livet måste man börja valla skidorna säger dom), termos och mackor in i bilen. Bilen ut och upp mot Øvresetertjærn för att parkeras och efterpå avnjuta dryga fem kilometer i spåret.

Det blev ingen åkning. Eller, bilen åkte och gled på vägen uppe vid Frognerseteren så jag hamnade lite halvt på tvärs över vägen. Kom inte upp. Det var precis så folk kunde köra förbi mellan nosen och andra vägkanten, och det gjorde dom. Körde förbi alltså. Tog sats längre ner i backen och gav järnet upp och försvann. Ingen som stannade och försökte hjälpa till när jag stod på ett sätt som uppenbarligen inte var intentionen.

En tant skrek åt mig till och med. Som om det skulle hjälpa. Skrämma bilen på rätt köl liksom. Bra tänkt.

Oskar på tråden, vad nu han kunde göra från sitt varma kontor nere i centrum, men det känns väl bra att prata med någon antar jag. Och jättemycket trafik på den där lilla struntvägen en helt vanlig tisdag runt lunch.

Det var inte bara jag som halkade och gled, nä det var många andra, men dom fick lixom fart på sina bilar igen, är väl mer vana vid vinterkörning antar jag. Och det krävs ju inte mycket för att vara det. Mer van på vinterkörning än jag alltså.

Tillslut var vi tre bilar som stod mer eller mindre i en liten grupp på olika kryss och tvärs. Men stilla, ingen som gled på någon annan. Och fortfarande ingen som ville hjälpa oss tre.

Heja SverigeFörrän den där bilen kom från Frognerseteren och skulle ner.  En bil med tre svenska män i, där en glatt klev ur och tog min bil och körde den åt rätt håll och lämnade tillbaka den till mig. Dom var på väg till ett möte i stan visade det sig, och hade bara åkt upp för att ta sig en lunch med en fantastisk utsikt. Och så hjälpte dom mig på vägen ner.

Jag gissar att det var 95% norrmän i bilarna som valde att inte stanna, men det var en bil med utlänningar som stannade för att hjälpa till. Jag vet inte vad det säger om något, men lite bitter blir man. Och glad och stolt över att vara samma nationalitet som dom här killarna – för att inte tala om överlycklig över att inte halvt blockera trafiken till Frognerseteren.

Men jag var så skakis (näst efter människogjorda saker under vatten är att köra bil på vinterväglag min största fobi) att jag inte längre ville åka skidor. Jag vågade inte stanna någonstans. Efter en kort lunchpaus med te och lite mackor åkte jag ner och hem med mitt vilt bankande hjärta.

Och så gick jag till SATS och sprang 7 km istället. Bliv vid din läst, försök inte komma dig ut i den där naturen, den är livsfarlig.

Nationaldagen vid Sveriges vackraste utsikt!

Ja vi brukar kalla den så, Sveriges vackraste utsikt, den från Voksenåsens konferanscenter. Platsen är en gåva från Norge till Sverige som tack för hjälpen under andra världskriget. Nej det är inte ironi, det lät säkert bara mycket bättre när man gav bort det en gång i tiden än vad det gör när man hör det idag…

image

Där uppe träffas vi varje 6’e juni, ett antal svenskar i förskingringen och våra nära och/eller kära. Det är Chalmersska Ingenjörsföreningen, CING, som arrangerar för sina medlemmar.

image

Vi äter en bit mat, dricker något gott till och sjunger sånger vi alla kan. Eller önskar att vi kunde, det är inte så jädra noga. Klirr i glasen, några tal och lite nya bekantskaper.

Och så Sveriges vackraste utsikt

image

Hela Oslofjorden och öarna mitt i stan (Gressholmen bland annat), helt ut förbi Asker i väst.
Vackert!

Ski(t)tur i Marka

Majorstuen en solig lördag

Efter den senaste tidens ohejdade skidsuccé följt av en hälsosam dos av gott självförtroende i spåret, var det dags igen igår. Jag lämnade vårstämningen i centrala stan med solsken, barmark och droppande istappar och gjorde det som man ska göra när man bor i Oslo – en av anledningarna till att det här är en så cool stad; Jag tog tunnelbanan upp i Nordmarka. Och som väntat var jag inte helt ensam om att göra det. För att illustrera exakt HUR mycket folk vi pratar om så…
Notera mängden skidor som sticker upp, även om jag medger att det inte är särskilt tydligt i bilden.
Det tar ungefär en halvtimme att komma uppför berget med t-banan. Då har man passerat Midtstuen, där det kommer på en miljon människor med kälkar som har åkt Korketrekkeren och som ska upp för en andra runda, och förbi Holmenkollen där det tack och pris går av ganska många, innan man tillslut är uppe på Voksenkollen.

image
Voksenkollen station
image
Så här ser det ut i alla tidningar. Och ibland även i verkligheten!

Det är det första stoppet som det är vettigt att gå av på om man 1) Ska till alpinsystemet i Tryvann eller 2) ut i spåret. För tydlighetens skull ska jag kanske säga att jag tillhör det som oftast (för att-ute säga alltid) kategori 2.
Där uppe var det PERFEKT vinterväder – några få minusgrader, en massa nysnö och strålande sol. Inget att vänta på, ut i spåret bara! Mina förväntningar var höga – jag börjar ju bli grym på det här med längd ju! Och med ett sånt väder – what could possibly go wrong?!
Tja, först och främst lärde jag mig att min stadig het på skidor framför allt beror av hur bra underlaget är. Dvs jag är inte så himla bra på att åka eftersom jag så lätt tappar kontrollen när det är opreppade spår. Och det var det. Jag var förvånad över att hela backen ner till Tryvannstua (ca 3,5km) var helt orörd. Ja förutom av de som varit där före mig då. Alltså var jag Bambi igen – fullständigt ute på hal is fast i drivor av nysnö istället. Panik, svett och ångest.

Men det var vackert! Ett tag. För sen när man kom ner några höjdmeter var dimman tät och permanent, och den blev tjockare och tjockare, och snön blev klibbigare och klibbigare.
Nere vid Tryvannstua hade jag tänkt mig vidare till Nordmarkskapellet för lite oavslutade affärer från min förra tur för två veckor sedan. Det gick sådär när jag plötsligt befann mig mitt i ett skid lopp med 6000 deltagare – Holmenkollmarsjen…. motströms… Efter att en galen skidåkare prejat ut mig ur spåret tröttnade jag på att kämpa mot strömmen och jag vände tillbaka till Tryvannstua för att påbörja den mödosamma stigningen upp till Øvresetertjern. Efter att jag vadat över den lilla sjön i rejäl slush och vatten tillsammans med alla tävlande.

image
Tappra tävlande är inne på sina sista kilometer i sörjan över sjön

Stigningen verkade bli lättare än jag trodde, men trade-off visade sig vara 1dm fuktig, klibbig snö som man fick stanna var 50’e meter och skrapa av. Jag skojar inte, det var lite av ett samtalsämne som liksom förenade oss som kämpade där nere i dimman. Ja efter att vi kom oss ut ur skidtävlingen då förstås och den svängde av upp någonstans upp mot Frognerseteren och vidare till Holmenkollen.
Efter ett tag tröttnade jag och tog av mig skidorna mitt i spåret. Och det var inte bara jag, jag mötte flera som gick med skidorna i handen, i dimman, i spåret, på väg uppåt mot ett eller annat transportmedel tillbaka till civilisationen.
Tillslut kom jag upp till parkeringen och de andra, tack och lov…

Jag åkte längd i helgen

Just sayin’….. och det gick bra; nio kilometer i maklig takt, men kontinuerlig framdrift och inga fall. Och jag är inte så rädd för nedförsbackar längre heller, så här händer det grejer! Nu åker jag inte bara om skadade treåringar, utan även en och annan jämnårig till mig själv minsann. Heja!

Utsikt över baksidan av Tryvann från min lunchplats i Tryvansstua
Utsikt över baksidan av Tryvann från min lunchplats i Tryvansstua

Maken o kidsen var i slalombacken så jag hade hela Nordmarka för mig själv. Ja tillsammans med tiotusen barn, hundar och andra som också var ute i spåret denna fina vinterdag med massor av mjuk snö och ingen is i spåret, men ändå.

Väldigt dålig bild, men den är tagen med min gamla trotjänare HTC Desire HD och är mest för att visa hur fantastiskt mycket folk det faktiskt är i spåret en helt vanlig mulen söndag...
Väldigt dålig bild, men den är tagen med min gamla trotjänare HTC Desire HD och är mest för att visa hur fantastiskt mycket folk det faktiskt är i spåret en helt vanlig mulen söndag…

Rutt? Øvresetertjærn – Tryvannstua – Nordmarkskapellet och tillbaka. Fuskade på hemvägen genom att ta liften från Tryvanstua upp till parkeringen, men va f-n…nån måtta får det väl va?!

Nordmarkskapellet
Nordmarkskapellet

Toroms enebolig, Gimle, sjøutsikt, 5 m egen strand, 5000 kr

Bostaden är inte så stor, men det vägs upp av att det är en bit till närmaste granne. Vattentemperaturen är inte uppmätt vad vi vet, men jag har badat med glädje två gånger och då måste det vara över 22 iallafall. Värmen i luften har varit magnifik och är nog fortfarande (ca 21 på kvällen) uppåt 23 grader skulle jag tro.
Vi är uppe vid Øyungen, norr om Maridalsvannet, tack vare tips från en Markaexpert (tack MM!), och fick sällskap av Magnus som är gräsänkling med Gabriel och Christian.

image

Att vara ute och gå med små barn kan vara en ganska frustrerande eller väldigt berikande upplevelse, och valet vilket det blir är helt och hållet ditt eget. Varenda pinne och kotte är värd att studeras i detalj och tusen användningsområden ska finnas fram för den, varje sten är en diamant som ska värderas och sparas och det ÄR ju så kul att plocka upp rödmyrorna – kolla vad dom sprattlar mamma! och nej dom bits inte alls mamma AAAAJJJ DEN BET MIG….och så kanske man kommer 100 m på 30 minuter. Men det är okej ändå så länge man inte är hungrig.
Eftersom det efter ett tag inte längre kändes särskilt okej tog vi lunchpaus innan vi kommit fram till sjön. En jättefin rastplats precis vid en fors var perfekt, både för mat och för pausunderhållning i form av att slänga gräs i vattnet.
Väl framme vid Øyungen blev det bad och lek, Oskar hittade en perfekt plats för tältet, Magnus o co stannade på middag och nu ska vi ha ett glas vin i solnedgången. Bara kidsen somnar först (berömda sista ord….).
Imorgon ska jag leta plastlådor, det var så längesen och det formligen kliar i fingrarna!!!
image

image

Gimle? För de som inte känner Oslo så är det en fisfin del av stan, och det råkar dessutom vara modellnamnet på vårt tält….så vi HAR råd att bo i /på Gimle så det så!