Efter den senaste tidens ohejdade skidsuccé följt av en hälsosam dos av gott självförtroende i spåret, var det dags igen igår. Jag lämnade vårstämningen i centrala stan med solsken, barmark och droppande istappar och gjorde det som man ska göra när man bor i Oslo – en av anledningarna till att det här är en så cool stad; Jag tog tunnelbanan upp i Nordmarka. Och som väntat var jag inte helt ensam om att göra det. För att illustrera exakt HUR mycket folk vi pratar om så…
Notera mängden skidor som sticker upp, även om jag medger att det inte är särskilt tydligt i bilden.
Det tar ungefär en halvtimme att komma uppför berget med t-banan. Då har man passerat Midtstuen, där det kommer på en miljon människor med kälkar som har åkt Korketrekkeren och som ska upp för en andra runda, och förbi Holmenkollen där det tack och pris går av ganska många, innan man tillslut är uppe på Voksenkollen.

Det är det första stoppet som det är vettigt att gå av på om man 1) Ska till alpinsystemet i Tryvann eller 2) ut i spåret. För tydlighetens skull ska jag kanske säga att jag tillhör det som oftast (för att-ute säga alltid) kategori 2.
Där uppe var det PERFEKT vinterväder – några få minusgrader, en massa nysnö och strålande sol. Inget att vänta på, ut i spåret bara! Mina förväntningar var höga – jag börjar ju bli grym på det här med längd ju! Och med ett sånt väder – what could possibly go wrong?!
Tja, först och främst lärde jag mig att min stadig het på skidor framför allt beror av hur bra underlaget är. Dvs jag är inte så himla bra på att åka eftersom jag så lätt tappar kontrollen när det är opreppade spår. Och det var det. Jag var förvånad över att hela backen ner till Tryvannstua (ca 3,5km) var helt orörd. Ja förutom av de som varit där före mig då. Alltså var jag Bambi igen – fullständigt ute på hal is fast i drivor av nysnö istället. Panik, svett och ångest.

Men det var vackert! Ett tag. För sen när man kom ner några höjdmeter var dimman tät och permanent, och den blev tjockare och tjockare, och snön blev klibbigare och klibbigare.
Nere vid Tryvannstua hade jag tänkt mig vidare till Nordmarkskapellet för lite oavslutade affärer från min förra tur för två veckor sedan. Det gick sådär när jag plötsligt befann mig mitt i ett skid lopp med 6000 deltagare – Holmenkollmarsjen…. motströms… Efter att en galen skidåkare prejat ut mig ur spåret tröttnade jag på att kämpa mot strömmen och jag vände tillbaka till Tryvannstua för att påbörja den mödosamma stigningen upp till Øvresetertjern. Efter att jag vadat över den lilla sjön i rejäl slush och vatten tillsammans med alla tävlande.

Stigningen verkade bli lättare än jag trodde, men trade-off visade sig vara 1dm fuktig, klibbig snö som man fick stanna var 50’e meter och skrapa av. Jag skojar inte, det var lite av ett samtalsämne som liksom förenade oss som kämpade där nere i dimman. Ja efter att vi kom oss ut ur skidtävlingen då förstås och den svängde av upp någonstans upp mot Frognerseteren och vidare till Holmenkollen.
Efter ett tag tröttnade jag och tog av mig skidorna mitt i spåret. Och det var inte bara jag, jag mötte flera som gick med skidorna i handen, i dimman, i spåret, på väg uppåt mot ett eller annat transportmedel tillbaka till civilisationen.
Tillslut kom jag upp till parkeringen och de andra, tack och lov…