17 maj – i år igen!

Hannes finklädd i sin Carmencitaklänning, och Adam lite mer passande klädd i dunjacka. Ja och så shorts då.

Det går ju inte att ha varit i Oslo på 17. mai och inte nämna det. Men samtidigt känner jag att jag gjort det så många gånger nu, och det är ju som traditioner är – likadant varje år.

Efter att ha haft 25-27 grader varmt i flera dagar även i Oslo var det helt plötsligt sviiiinkallt (=15 grader och nordanvind). Bra för dom som skulle gå i tåget, men fett olyckligt för oss andra som frös som idioter. Iallafall till 13-tiden då värmen vällde in igen tack och lov.

Tårögda barn (mina egna alltså) som stod på skolgården och blev omsvärmade av sina före detta klasskamrater, en minsting som var jättearg på mig för att jag fick oss att flytta (han menar i sina deppiga stunder fortfarande att det är mitt fel, inte ett gemensamt beslut vi vuxna tog) och mycket mycket känslor.

Svårt för barnen att känna att allt är som vanligt när man träffar klasskompisarna – men ändå är det inte som vanligt för dom har gått vidare åt sitt håll och A och H åt ett annat med andra kompisar.

Men bäst av allt på hela dagen var för mig när en av dom som var riktigt taskiga mot Hannes i skolan kom fram till honom och med ett vänligt och uppriktigt ansikte bad om ursäkt för att han varit så dum mot Hannes i tvåan! Hannes hade på sig sitt stenansikte som åker på när han träffar dom elaka barnen, så han var inte direkt mottaglig för ursäkten, men han fick ändå fram ett ”Det är okej”.

Den andra killen, S, hade nog väntat sig lite mer respons, men jag förstår Hannes också – det är inte lätt att bara glömma allt som varit bara för att en person kommit på bättre tankar. Men jag försökte ändå säga att det var jättebra av honom att komma och säga förlåt, att det var starkt gjort, så han skulle känna att det var rätt sak att göra även om responsen blev lite mindre än förväntat.

Det finns hopp!

Gratulerer med dagen, venner!

17 maj

Även om det kommer lite sent har jag lust att dela några bilder från ett härligt nationaldagsfirande. För det var nog  det bästa 17 maj jag har haft iallafall!

2016-05-17 (2)
Den nybildade blåsorkestern på skolan spelade så ögonen tårades (de låter förfärligt rent objektivt sett, men om man har i bakhuvudet att ingen av dem ens hållit i ett instrument när de startade för sju månader sen så är det ganska bra helt plötsligt). Rektor talade och alla var lyckliga.
2016-05-17 10.30.30
Barnen ställer upp sig på skolgården med sina lärare (Hannes’ lärare uppe till höger-mitt) som försöker få kontroll på vilka som anmält sig för att vara med i tåget och kryssar av. Det ser ut som totalt kaos men det är det inte. Eleverna är duktiga på att hålla sig till sin lärare och sin grupp. Den vackra rosa skolan i bakgrunden.
På väg ner till fästningen.
De små går i flock i tåget och några stora är fanbärare för skolan. Här har dom radat upp sig inför utgången från skolgåren och ner till samligen på Akershus festning där ALLA skolor (116 st tror jag det var i årets tåg) PLUS blåsorkestrar och drillflickor. Bakom mig föregår kaoset i förra bilden…
2016-05-17 12.40.29
Så här ser det ut när tåget väller ner från Slottsparken (slottet ligger uppe till vänster utanför bild) där alla vinkat till kungafamiljen. Det är svårt att beskriva och bör verkligen upplevas.
2016-05-17 12.56.02
En glad och rask carmencitakille kommer ned efter att ha vinkat till kungen & co. Nu är det slutspurten, bara några hundra meter (som tar ca 40 min att gå pga alla stopp som blir hela tiden) kvar ner till Rådhusplassen. Varje årskurs har med sig sina lärare och ett antal föräldrar som går med för att se att alla hänger med och inte försvinner i de helt obscent stora folkmassorna som är.
Tredje klass på ingång
En inte lika glad kille. Fem poäng till den som hittar Adam i vimlet. Tips: vit skjorta.
2016-05-17 14.00.22
Adam var så trött och varm efteråt att han nästan föll ihop. Han grät av utmattning och törst, och lovade sig själv efter tåget att aldrig mer gå barnetog. Det lovade han förra gången också för två år sen, så vi får väl se. En våffla, lite saft och annat gott och kul senare var humöret tillbaka på topp igen.

Efter femkamp, korv, lek och våfflor på skolgården var vi ett antal föräldrar som gick med våra barn till en restaurang nere vid vattnet nära hem, åt lite mat, drack lite bubbel, solade och hade det allmänt avslappnat och bra. Till kvällen blev det samma gäng hemma i bakgården/trädgården hos en av familjerna; småmat, snacks, bubbel och läsk, fotbollsmatch barn mot vuxna och allmänt umderbart.

Jag fick vädrat mina cykelplaner också, och fick det varma tipset att ta tåget till Lillestrøm och starta därifrån. Då blir det möjligt att komma till gränsen på första dagen och det är bara där det finns övernattning typ. Så nu vet jag det.

Russetid igen

wpid-mod_p2_20140517_155306.jpgSå var det dags för russetiden som kommer i maj varje år och kulminerar med nationaldagen. Den är den 17’e maj, i den händelse någon missat det.
Russ är alltså motsvarande gymnasiestudenter, men firandet är helt olikt det i Sverige. Där har man vit mössa och går på studentfester och så var det ned det, men här i Norge är det annorlunda.

 

Här har man russedress, som är en variant av arbetsbyxa fast såklart med trendig design och snickarlappen konstant nerfälld visandes den norska flaggan på insidan. På benet har man gärna sitt namn  eller smeknamn i stora bokstäver. Påminner mer om overallföreningarna på Chalmers än gymnasiestudenter.

Och så har man russekort. Det är en slags visitkort i den färg man är (blå, röd, grön eller svart beroende på vilken typ av utbildning man gått) och där man gärna skriver nån tuff slogan eller citat för att visa hur cool man är.

De här russekorten är hårdvaluta för småbarnen, sexåringar.  De rusar fram så fort de ser ett russ och frågar anfått

– Kan jag få russekort???

Och för det mesta får de det.

Det här med att jaga russekort är lika spännande för stora som små. De små vill få så många olika typer av kort som möjligt (tänk att få ett guldkort,  woooow…jaaaaa woooow jamar nästa med) och de stora får glädjen eller skräcken att se sina totalt trafikokunniga telningar rusa iväg blint för att de råkat få syn på en röd byxa.

wpid-mod_p2_20140517_154655.jpg

Så här såg det ut häromdagen på Karl Johan när jag varit på Egon med killarna och var på väg hem vid halv åtta.

Vad bilden föreställer? Den röda ringen visar hur långt en sex- och fyraåring kan komma på 3 sekunder om dom bara vill. Önskar att det var fler russ på vägen till barnehagen på morgonen jag, då skulle tidsschemat vid lämning se helt annorlunda ut, det vill jag lova!

wpid-mod_p2_20140517_155537.jpgMen vad säger ungdomarne när de blir approcherade av småglin på det här viset? De flesta är väldigt tålmodiga och gulliga och delar mer än gärna ut sina kort. Det beror egentligen bara på alkoholhalten. Är dom nyktra eller berusade delar de gärna, är de fulla eller bakis är dom flesta lite mer avvisande, inte helt oväntat.

Adam är iallafall nöjd med den här russeperioden. 41 kort blev det. Men det är klart, Konrad hade två gröna kort och det svider ju lite förstås när man själv sitter med blå, röda och guld….Bättre lycka nästa år!

 

Bunader är en prylsport

Igår var det som bekant den svenska nationaldagen, vilket uppmärksammades av förvånansvärt många här på jobbet. Det ströddes gratulationer över mig från höger och vänster, och den svenska flaggan som jag normalt har nere på skrivbordet lite halvt bakom skärmen hade av mina kolleger höjts upp över huvudet på oss alla och bredvid godisskålen.

Inte illa, tack för det!

I gengäld bjöd jag på glass i solskenet på takterrassen – nåt får man väl göra på denna högtidsdag! Dom vanliga frågorna om hur vi i Sverige firar nationaldagen, dom vanliga svaren ”öh eh firar, hur menar du?” och sen över på diskussionen om bunad. Bunad i Norge är detsamma som folkdräkt i Sverige, men det finns folkdräkter här också så det blir fort lite förvirrat. En folkdräkt här är en andra klassens bunad; den är inte lika anrik och lika fiiiiin som en bunad, men för det otränade och generösa ögat (=mitt) ser de likadana ut.

Visst, det syns ju att det inte är Hardangerbunad (för att ta ett exempel på en som är väldigt populär) men det gör väl inte en folkdräkt mindre vacker för det?

Men status är viktigt. Ibland. Och på vissa sätt. Just nu är det väldig status att ha bunad, och då är det en del saker som gäller om det ska vara RÄTT.

  • Den ska för det första vara en BUNAD, inte en folkdräkt (sånt traditionslöst skräp kan man ju inte ha!),
  • och så ska den gärna vara sydd av en vääääldigt gammal norsk tant (gärna en tant som var gammal redan när hon sydde din mammas bunad),
  • och den måste vara av de rätta materialen (ull och bomull är nog vanligast och mest praktiskt tror jag),
  • och så ska den ha lång leveranstid; gärna så lång så man beställer i maj för att ha till 17 maj nästa år.
  • Och så är den dyr som tok naturligtvis (vi pratar långt över 10 000 om du har en RIKTIG)

Helst ska du ju ha alla riktiga silversmycken, handväskor, kappor, hårband och annat som gör bunadssporten till den prylsport det faktiskt är och som skiljer ut de som har råd från de som inte har det…

Bilden tagen utan att fråga från http://www.adressa.no, som i sin tur har frågat fotografen om lov. Gå till den sajten för att se på vackra bunader!

Rationalitet och utveckling verkar inte vara ledord i bunadernas värld. Från en kollega som kommer från Hardanger fick jag höra att många män i området hade gift sig med thailändska kvinnor och bildat familj. De här kvinnorna visade sig vara otroligt duktiga på handarbete och sömnad och gör nu fantastiska hardangerbunader på mycket kortare tid och till ett bättre pris än andra. Är det okej?

Svaret verkar vara ett rungande njaaa från bunadspolisen. Alltså dom gör ju i dom riktiga materialen och på rätt sätt och med rätt mönster, men dom är ju inte norskor. Men om dom har norskt medborgarskap då? Fast den frågan har jag inte vågat ställa högt, för här någonstans börjar det gränsa till smygrasism och allmän högfärdighet.

Att serietillverka är inte heller okej. Du ska sy allt helt från botten av när någon kommer in och beställer en ny bunad. Undrar om dom ska väva tyget först också. Odla linet/bomullen/fåren kanske. Om dom hade förproducerat lite, tex underkjolar, förbroderat lite, gjort förkläden, så kanske leveranstiden hade kunnat kortas av och så hade dom kunnat sälja fler. Eller?

Om jag låter gnällig så förstår jag det, men det är egentligen inte min avsikt att gnälla på bunaderna. Det är fantastiska kreationer och 17 maj hade definitivt inte varit detsamma utan dem. Jag blir själv sugen på att ha Sverigedräkt, men det blir nog aldrig av. Det är helt speciellt att se unga tjejer, sminkade som till den värsta festen, och så går dom runt i bunad och tycker att det är det finaste i hela världen. Och hur otroligt stiliga är inte männen?! Man blir helt svettig på 17 maj, och det beror av många saker!

Nä problemet är inte bunaderna i sig, det är det här att det inte är okej hur dom blir gjorda. Att vi gör skillnad på två helt lika bunader för att den ena är sydd i Hallingdal och den andra på Filippinerna. Dom ser identiska ut och är av precis samma material, men den ena kostar en bråkdel av den andra, och det gör att fler har möjlighet att ha dessa fantastiska bunader. Då sprider det sig till flera kategorier av människor, fler har råd, fler vill ha och då antar jag att det inte är lika exklusivt längre att ha bunad och inte lika fint. Då måste man skapa skillnader genom att hävda att den ena är finare än den andra för att upprätthålla maktbalansen.

Men för oss som har lite stramare budget kanske det räcker med en bunad till hunden,

eller iallafall ett skal till mobilen? Anyone?