Varma dagar i Norrland

Den underbara värmen gör mirakel. I Norrland framför allt att jag under hela vistelsen knappt sett en mygga eller ett knott. Desto fler bromsar förstås, men jag föredrar dom alla dagar – dom är större så man hör dom bättre och man märker (oftast) när dom sätter sig.

I stort sett ser min dag i Bastunäs ut så här

Solstol halvt i skuggan av ett träd, Byssträsket några meter bort ifall andan skulle falla på (men just här faller den inte på så ofta eftersom sjöbotten här är så väldigt slemmig, bättre borta på andra stranden), min semesterbok om förändringsledning och en penna i högsta hugg. Det räcker.

O och alla barn/tonåringar/ungdomar röjer i ladugården och gör antikvariska fantastiska fynd men dom har inte ropat på mig.

På kvällen är det vedeldad bastu. Jag har inte badat bastu här sen jag blev av med bröstet. Nu när jag har ett nytt kan jag inte komma över tröskeln ändå. Varför? Vet inte. I den här värmen är det ändå inget jag saknar.

Trasträddarna

Igår på promenaden såg vi en liten fågelunge som hoppade omkring på grusvägen, klart skadad med en vinge som såg trasig ut. Jag försökte sätta min ”naturen-tar-hand-om-den”-sida till och tänka att den var dödsdömd och att det var lika bra det (gick inte så bra, jag tänkte på den lilla fågeln hela kvällen och undrade hur det gått).

Idag gick vi samma sväng och den lilla trasten hoppade fram igen. Eftersom jag berättade om den för H när vi sett den igår, gick vi och hämtade honom idag så han så han skulle få se den. Och han blev helt kär, så nu har vi ett till husdjur, en trastunge.

För det som hände var att han och kusinen O lyckades få trastungen att känna sig trygg hos dom.

Dom fångade lite bromsar och andra insekter till den (som den snappade i sig som bara det så hungrig var den nog), och den hoppade runt med sin skadade vinge från det ena barnet till det andra.

Vän av ordning undrar förstås varför vi inte lät den vara så att mamman som säkert letar efter den skulle hitta den, men 1) den låter inte över huvud taget, inga rop på en mamma och inga trastar i närheten heller som verkar hålla utkik, och 2) letar verkligen djurmammor (eller pappor?) efter skadade ungar? Den här har säkert blivit skadad när den föll ur boet och jag antar att fågelmamman inte bryr sig om den efter det.

Så vi har en trastunge nu som H och O matar, flygtränar, förser med vatten och annat. Ska bli spännande att se hur det går – jag tänker att om den får tillbaka lite styrka och energi så kanske den trasiga vingen läker. Eller inte, men då har vi försökt iallafall.

Helt vanliga åttioåringar

Svemesterresan norröver når sin geografiska nordpunkt hos mina svärföräldrar på deras gård i Västerbotten. Jag tror att jag redan postat typ fyrtio miljoner bilder på den fruktansvärt idylliska och maximalt pittoreska gården, så vi hoppar över det.

Istället bjuder jag på en helt vanlig dag i min svärfars liv. Som alla åttioåringar har han på eget bevåg monterat upp en åtta meter hög byggställning inne i lagården och börjat förstärka innertaket.

Jo för i vintras när grannen (som är jämnårig med svärfar) stod uppe på lagårdstaket nedsjunken i snö upp till hakan för att se hur djupt det var (!) kom svärfar efter diverse bärighetsberäkningar (han är en riktig ingenjör som kan dimensionera hus, broar och annat) fram till att taket egentligen inte höll för all den snön. Så dags att komma på det när snön är bortskottad.

Men för att undvika att den gamla lagårn faller ihop kommande vintrar behöver den stagas upp lite, och därför har han börjat bygga limträbalkar i taket. Därav den höga ställningen. Limträbalkarna byggs upp genom att sätta rejäla brädor på sidorna av en befintlig balk i taket, snyggt tillsågad i ändarna så den kilas fast och hängs upp. Inget litet jobb precis.

Svärmor är lika tuff hon och står i bikini och gummistövlar nere i fontänen och röjer den från blomblad som har blåst ner.

Skönt iallafall att veta att man aldrig någonsin kommer kunna matcha sina svärföräldrar i något, så slipper man ens försöka 😀

Semesterplanerna

Ja alltså vi skulle bara ta det lugnt och inte flänga runt så mycket den här semestern, bland annat för att jag knappt har några semesterdagar att ta ut.

Så här blev det.

Dvs inte särskilt lugnt och stilla alls och ganska mycket flängade.

Och det ska bli så HIMLA kul!!!! Förändringsvillig – javisst!

Barn är okänsliga varelser

image

Vi är någonstans där barnen kan gå ner till sjön själva med sina kusiner och fiska. Det har några goda saker med sig; Adam får fiska hela tiden och vi vuxna slipper 1) Tjatet om ”Kan vi inte fiska?” och 2) Fiska. Dvs alla är lyckliga.

Jag är lyckligast när jag slipper vara med på fisket över huvud taget, för jag lider så med först masken som vrider sig i plågor när den får en krok genom hela kroppen och sen dränks, och sen fisken som först får en krok genom munnen och sen får den utdragen lika raskt. Måste vara fruktansvärt smärtsamt för de båda. För att inte tala om masken som kanske blir lite småäten innan det blir napp och sen slängs i igen för att bli äten lite på igen. Brrr.

Men barn är inte så överdrivet känslosamma när det kommer till vare sig fisken eller maskens lidanden. Dagens fångst var en mört och en abborre, som avlivas och läggs i frysen för att användas som agn till gäddfångsten i vår (dom får betalt också; 1 kr per agnfisk). Men innan man avlivar den kan man ju leka lite med dom i luften. Ja för inte tänka på att dom håller på att drunkna utan vatten ”Nä mamma dom ska ju ändå dö snart”, men vi kan ju hetsa dom på varandra också när vi ändå har så kul?

image

– ”Titta mamma – abborren äter den andra fisken – hans vassa tänder tuggar på den!!!”
– ”Å kolla, det blev märken i mörten, cooooolt!!!”

Mmm jättecoolt.

Slackline

Har du någonsin sett folk balansera på en lina uppspänd i en park och dom övar och övar och verkar ha så himla roligt? Det är inte att gå på lina om du trodde det, utan kallas för SLACKLINE. Egentligen är det ett vanligt spännband med ett spel som man fäster runt två punkter och sen är det bara att gå över. Bara. Liksom hoppa upp och knata iväg bar. Fast det är inte riktigt så enkelt.

Så det är sommarens projekt: att lära sig gå på slackline.

image

En semester i verkligheten, utan fotofilter

Semestern är över för den här gången. Kort visserligen men ack så underbar – jag och maken i perfekt harmoni med rosévin i solnedgången och lyckliga, självständiga barn som leker och fiskar tillsammans. Alltsammans i fritt valt fotofilter på Instagram länkat till Facebook och därmed hela världen.

Eller inte.

Den här semestern var mest av allt en kamp, och känslan när det var dags att gå till jobbet  var mer frustration än motivation. Ja det kan vara så i den verkliga världen, den utanför de sociala medierna.  Så här kommer min semesterdagbok i text och bilder. Beklagar om jag förargar någon, men allt är inte rosenrött hela tiden.

Bastunäs, måla hus, 5 dagar

Jag gick in i semestern med en smäll, jobbade sent på fredag kväll sista veckan med en pressande kund, varva ner var det inte tal om. Att då spendera en massa tid på något som inte känns meningsfullt kan då vara lite frustrerande.

I kategorin ”mindre meningsfullt” lägger jag att fem vuxna jobbar heltid med att skrapa, grundmåla och färgmåla (2 ggr) ett hus när det finns professionella målare som kan göra det jobbet – dessutom i norrländska skogen där det eventuellt inte kryllar av målarjobb. Att hyra in målare hade varit meningsfullt. Då hade vi andra kunnat göra andra saker; umgås till exempel, med tanke på att man bara ses typ en gång om året. Alla är inte fixarjunkies som bara kan umgås genom att jobba ihop.

Men det är mina 50c.

Javisst, man kan säga att ”DU hade väl inte behövt måla, det var väl ingen som sa? Du kunde ju gjort vad du ville!”. Ja tjena. Jag ligger på solsängen och ser på kidsen som hoppar studsmatta och de vuxna som målar/spikar/lagar något, jo ingen hade sagt något men det hade inte varit okej, så enkelt är det.

Ljussjön, konstig stämning, 5 dagar

Vadå konstig stämning? Tja jag vet inte hur eller varför men det var det. Vi ville väldigt olika saker, jag och O, och det blev komplicerat. Jag tycker det är något väldigt enkelt i resonemanget att de flesta står närmare sin egen släkt än andras, inklusive ingifta släkter, och att det inte är något fel i det. I en värld där man har begränsat med tid och man måste hushålla med den man har tillgodo, är det naturligt att prioritera den egna släkten/vännerna framför andras, och då tycker inte jag att det är ett nederlag om man delar på sig några dagar så att var och en får tid till det som den själv tycker är viktigast.

Där var vi inte eniga, det var helt klart. Jag kanske gör det för enkelt, vad vet jag. Konstigt blev det iallafall efter bytet från norra till södra Norrland.

Men vi hade fina kvällar med mina systrar som kom med sina respektive lite här och där, och A o H fick leka med sin enda kusin på mammas sida. Men det kommer flera där, väldigt väldigt snart – tjohooo! Lite skattjakt med mamma blev det också, men inte mycket tyvärr. Av olika anledningar. Och den där jävla Ormgranen.

Åsa, 10 dagar, fixa hus och äta körsbär

Det här var IMHO den mest avslappnande och den bästa delen av semestern. Cirka en och en halv vecka där vi fick hjälp av svärfäder att isolera det som har varit badrum men ska bli sovrum, plus att montera lite lampkontakter. Alla var glada, inga irritationer på varandra, pysslande och fixande på alla håll och kanter men i måttlig takt  så att det fortfarande var njutbart (ja sant, inget Fb eller Instagramblaj här inte). Allt uppblandat med diverse besök i Göteborg, Torslanda, Kullavik och Tjolöholm så man inte blir helt isolerad där nere.

Supergrannarna kommer med hemodlad potatis, morötter, lök och annat och får körsbär i utbyte. Är vi inte hemma så tar dom körsbär i allafall som tur är, för trädet är så absurdt stort att det är i stort sett omöjligt att plocka rent det. Bara det att det är 10 m högt gör ju sitt till – även om man har en tvåvånings ställning att rulla runt och plocka med.

Kontentan efter den här semestern blev iallafall att vi till nästa sommar delar lite på oss. Halleluja. Då kan vi sätta på Instagramfiltret igen.

Teknikens under

Ja det är ett teknikens under att jag kan sitta vid en sjö och dela med mig av det kalla vädret mitt ute i ingenstans. Att det sen är fullständigt meningslöst att göra det är en helt annan sak, men ATT det går!

image

Att jag med en liten dosa i handen kan sitta varsomhelst, ta en bild med någorlunda kvalitet och sända ut den till världen. Ganska fantastiskt.

Nyss var jag inne via Citrix i vårt timrapporteringssystem och skickade timrapport för förra veckan. Jag vet att det är populärt att rya över de som inte kan lägga ifrån sig jobbet på semestern, men jag vill inte lägga bort det helt och då är det ju bra att det går att komma åt det.

Men all good things must come to an end, så nu ska jag hjälpa svägerska och svärmor med bullbak.