Hjulbob i Lillehammer

Första stopp på avdelningsturen idag efter en utsökt lunch, var hjulbobbanan i (utanför) Lillehammer. Vi snackar alltså om den riktiga bobbanan som var täckt med is och som man tävlade i på OS 1994 (då Norge tog 10 guldmedaljer, tror jag jag lärde mig på quizen i bussen – blir lite osäker helt plötsligt).

Där fick vi först skriva på att vi inte hade rygg, nack eller ledprobroblem, inte var gravida (kan man ju aldrig vara helt säker på) inte var alkoholpåverkade (alla ljög – vi hade alla varsin öl innanför västen efter lunchen) och inte var under 10 år. Den sista var ju lätt iallafall.

image

Fyra i varje bob plus föraren, 70 sekunder av fart och krafter tidvis över 3,5 g tydligen. Vad det sista egentligen betyder i praktiken är ju svårt att veta, men den äldste som åkt var tydligen 80 år. När vi frågade om han blev äldre än 80 eller om det slutade där fick vi inget riktigt bra svar tyckte vi, men bekymrade inte våra små huvuden med det. Dom skulle ju ändå snart tryckas in i en hjälm som enligt utsago hellre skulle sitta för hårt än för löst.

Och så här gick det. ( Två filmer, för jag har ingen ihopklippare på min tablet)

Hur det var? Som en lite mer hardcore berg-och-dalbana, fast utan ilningarna i magen eftersom det inte är några höga fall – bara mer eller mindre tvära kurvor och ett stadigt nedförslut.

Kul att ha testat, man var lite rusig en stund efteråt (fast det kanske bara var lunchölen som tryckts upp i huvudet förstås). Absolut värt att testa om man har vägarna förbi, men kanske inte worth a trip.

Att acklimatisera sig

Visst var det (alltför) tufft att (nästan) gå Skåla Opp i helgen som var, men det GÅR inte att bo i Norge och vara socialt accepterad utan att man går på tur, så därför får man inte ge upp bara för att man har lite motgångar.

Eller, man behöver inte nödvändigtvis bevisa att man går på tur, men det är helt klart ett plus i kanten att säga att man varit på den och den toppen, att kunna säga ”Jotunheimen”, ”Jostedalsbreen” och ”gå från hytte till hytte” och verka som att man vet vad man pratar om. Man ska gärna kunna ge tips på fina turer i Rondane nationalpark och ha klippkort på Haukeliseteren. För att inte tala om att känna till nuvarande snödjup i Røldal, när det senast snöade på vissa platser, vilka skidområden som är öppna och om vägarna är farbara dit (jo för man stänger vägarna ibland när naturen kommer i vägen).

Så jag gör ett nytt försök – jag menar, nu kan jag ju både säga ”Stryn” och ”Skåla Opp” helt naturligt och jag vet dessutom var Lom och Otta ligger, dessa knutpunkter mellan Rondane och Jotunheimen (se, visst går det bra?!), och har för avsikt att lägga till ett nytt ord i min vokabulär:

GALDHØPIGGEN

Jag kan säga det som i ”Norges högsta berg” och numera ingår det i mitt begrepp om ”Jotunheimen”, men efter helgen hoppas jag kunna säga det på ytterligare ett sätt; ”Been there!”. På fredag åker vi på avdelningsresa (jag fick följa med trots att jag har sagt upp mig) med ett späckat program; på fredag till Lillehammer (ja ni vet, där OS hölls förr i tiden en gång) för att åka hjulbob i vad jag förstår den riktiga OS-bobbanan, på lördag går vi upp Galdhøpiggen, ”Norges tak”, och på söndag är det rafting i Sjoa. Så nog kommer jag utöka min inhemska vokabulär betänkligt?

För den som inte vet var allt det här är någonstans så ser fredagens rutt ut så här:

Den uppmärksamme ser att Lillehammer fortfarande har OS-ringarna som sin symbol, och det har även alla kommuner runt omkring. Det säger inte ”Wow vi är i LILLEHAMMER” till mig, utan snarare ”Vi hade OS 1994 och inget har hänt sen dess”. Det har säkert hänt en massa i Lillehammer sedan 1994 men det kanske inte finns något kort och klatschigt sätt att visa det på, vad vet jag.

Anyway, att åka hjulbob i Lillehammers olymiska park ska bli askul, se bara

Galet coolt!! Sen vidare till middag och övernattning på Røysheim Hotell og Skysstasjon.

Lördagens tur är kortare rent milmässigt och ser i stort sett ut så här: Topptur till Galdhøpiggen från Juvasshytta, och jag är skiträdd (men se va många nya ord jag kan!).

För att vara lite förberedd har jag sett på höjdkartan. Ganska mycket också.

Över en glaciär en bit och sen brant. Brant. Detta ord som får mig att tänka på Skåla… Men höjdkartan är faktiskt inte så skräckinjagande, se bara

Det är de sista 5-700 längdmetrarna som ser riktigt blodiga ut.

Men Skåla ser ut så här:

Bilden är från arrangören, Skåla Opp La Sportiva

Där var det brant hela tiden. Plus att Skåla är 3 km längre. Så, det borde vara möjligt att gå 600 höjdmeter på 5 km om man har klarat 1350 höjdmeter på 6 km, right? Ja och sen ner igen då förstås.

Jag får tänka på värdet i att kunna säga Galdhøpiggen och verka insatt (kallar man det Galdis kanske om man är en i gänget?). Ännu bättre om jag faktiskt ÄR insatt när jag säger det också. Jag får satsa på det.

Dagen efter är det forsränning. Det blir lätt.